Den "ironiska" generationen

I ännu ett infall av eskapism så flyr jag till mina drömmars plats; Arninge. Ofta hör man att folk med entusiastbilar gärna parkerar bredvid andra entusiastbilar. "För att undvika dörruppslag från oaktsamma bilister", hävdar säkert de flesta. "Och för att det ser trevligt ut" är jag inte sen att inflika. Objekten för dagen är två sextiotalare, något bedagade men ändå med ägare som uppenbart bryr sig om dem. Varför väljer man annars att utrusta sin Chrysler 300 med breda däck och fälgar? I mina ögon en något missriktad omtanke, men ändå bevis för att detta är ägarens ögonsten.

En Chrysler 300, alltså. Dessa kallas 300 non letter series, för att skilja dem från den lyxigare letter series, som i sin tur fick sitt namn av att varje årsmodell fick en ny bokstav ur alfabetet. Bilen här är av årsmodell 1965. Den kom till Sverige 2009, gissningsvis från USA, och har sedan dess hunnit med hela fem ägare.

Som brukligt är hos amerikanska bilar hittar man under motorhuven en V8, och som brukligt har denna ganska stor cylindervolym. 7,2 liter för att vara exakt.

Amazonen bredvid har råkat ut för s.k. dekaltrimning, ett djärvt tilltag av dess ägare om man betänker vilket fint skick den verkar vara i. Eftermarknadsemblem på bakluckan förfular vilken bil de än sitter på, men i detta fall gränsar det till helgerån. Dock måste jag säga att jag gillar de röda fälgarna med snobbringar. Hade ägaren nöjt sig där, så hade han/hon fått antydan till hot rod-tappning på bilen, men klisterkromet där bak förstör intrycket. Det är som att tillsätta en nypa chili för att få lite lagom sting på fläsket och löksåsen, för att sedan dränka hela anrättningen i ketchup. Det blir liksom för mycket. I och för sig är ju de från sent 60- och tidigt 70-tal kända som den ironiska generationen, så kanske är det det det handlar om?

Lyckligtvis är det ju en smal sak att plocka bort plastkromet, t.o.m. något enklare än att separera ketchup från löksås. Husmansrätten är en -67:a och den klåfingriga/humoristiska ägaren är nummer sex i ordningen.

Nyhetstorka i biltrafiken?

Nu är det hög tid att skörda frukterna av mitt hårda arbete. Och med hårt arbete menar jag förstås "köra omkring i min Porsche och bli fotograferad" och med frukter menar jag förstås biltidning. Eller, för att uttrycka mig något mindre svårbegripligt; numret av Teknikens Värld Klassiska Bilar till vilket min bil fick agera omslagsflicka har äntligen landat i handeln. Till min stora förvåning (och glädje) har man ägnat den hela tre(!) uppslag plus omslaget. Det är inte utan att jag ställer mig frågan om den i dagstidningssammanhang så välkända nyhetstorkan spillt över på de motorinriktade tidskrifterna, när man väljer att ge min gamla elva så stort utrymme.

Att Porsche 911 är något av en vattendelare bland bilintresserade är knappast någon nyhet. Antingen älskar man dem (jfr. James May, Richard Hammond) eller så avskyr man dem (jfr. Jeremy Clarkson). Det intressanta med detta är att det oftast tycks vara skribenter från den första gruppen som testar modellen i fråga, men att den reporter som skrev om min bil inte verkade vara något riktigt 911-fan, vilket på sina ställen i texten lyser igenom. Detta skall dock inte tolkas som någon kritik, utan bara ett kallt konstaterande. Å andra sidan kan jag också kallt konstatera att han körde bilen i sammanlagt fem-tio minuter i högst 40 km/tim (för att få till bra bilder), och att detta är en något för kort tid och något för låg hastighet för att riktigt kunna insupa bilens karaktär.

Naturligtvis har ett par faktafel smugit sig in i artikeln, men det är jag en tillräckligt stor människa för att förlåta. Jag är hur som helst mycket hedrad över publiciteten och hoppas på höga läsarsiffror! Och på tal om det; tidningen finns i handeln nu och kostar dig sextionio kronor.

Tillbaks i en ny verklighet

I lördags så anlände då tingesten som föranlett såväl flytt till kedjehus som inköp av kombi: vår förstfödde son. Dock har vi p.g.a. en enveten gulsot inte fått komma hem från sjukhuset förrän idag. Hans nedkomst och vår hemkomst firas lämpligast med bilspotting. Förstås.

Saab 96 -69 är fortfarande inte helt ovanlig som bruksbil och jag misstänker att denna är just en sådan, även om den kanske inte körs vintertid.

1969 var det första året för de rektangulära strålkastarna vilka ersatte den runda varianten och som följde med modellen ända fram till nedläggningen (och som återfanns på modellerna 99 och 90 ända fram till 1987). Den har dock kvar de eleganta kromlisterna på skärmarna, vilka inte försvann förrän 1971. Sammantaget gör detta bilen till en av de snyggaste 96:orna i mitt tycke, även om jag personligen hade valt en av årsmodell 1970. Detta för att man till detta år valde att koppla strålkastarna över tändningslåset för att man på så vis inte kan glömma ljuset på. Att inte flera biltillverkare gör på detta vis!

Bilen är inne på ägare nummer tio, och skicket vittnar om många års hård och trogen tjänst. Den var dock inte så rostig som man skulle kunna tro, men den hade däremot en ganska bucklig bakskärm.

Bilen och miljön uppmuntrar till fotomanipulativa eskapader. Det jag har gjort är att lägga på filtret 70's i Camera+.

Dags för mig att samla krafter inför nattens och morgondagens ljuva stunder av familjeliv; Amning (sköts av min fru), rapning (sköts av vår son) och blöjbyte (sköts av mig). Dessa ljuva stunder hade dock varit ännu ljuvare om de inte inträffade med fullt så korta mellanrum, men detta är ju svårt att påverka. Alltså, kära läsare, godnatt.

Vid stugan under bron mötas vi...

Sommaren börjar lida mot sitt slut, och så även min semester. I ett försök att krama ut det sista ur denna min favoritårstid så plockade jag igår ut Porschen och styrde mina färde till Café Brostugans parkering. Som vanligt var det gott om nyare bilar, men sämre ställt med de tidiga. Några åttiotalare, däribland min egen, och en gammal 356 hjälpte dock till med att få upp medelåldern till en hälsosammare nivå.

Min bil närmast kameran, bredvid en tidigare omskriven, välanvänd SC -80 och en Carrera som nästan blir en klyscha, röd och bevingad.

993:an beskrivs av många som "den sista riktiga Porschen". Jag vet inte vad man ska säga om det, men den sista luftkylda är det i alla fall. Här 1996 års Carrera 2, modifierad med diverse detaljer från RS-modellen.

En annan nästintill klyschig Carrera; en vit -85:a med vinge.

En helt fabriksny 997 Speedster gjorde en allt annat än diskret entré. Detta är en bil som inte tilltalar mig ett dugg, av den enkla anledningen att man helt enkelt byggt en bil som reklamavdelningen konstaterat att kunderna efterfrågar, med lagom mycket retrodetaljer inslängt. Dessutom lider den av den för Speedstermodellerna så typiska puckelryggen.

Den i särklass äldsta -och i mina ögon även den tuffaste- bilen; en 356A från 1959. Motorn är en standard 1600 på 60 hk. För den som inte har något att bevisa.

Guldkant på vardagen

Vi drar till med ett Arninge-fynd till; denna kväll en lyxigare laståsna. Eller vad sägs om solskyddsrand i vindrutan, extrakrom, snobbringar och skyport? Bilen är en Volvo 245 GL från 1980, bilen som signalerade att du lyckats extra bra i ditt jobb som resande säljare i trikå-/rep-/fröbranschen. Och, eftersom du inte var rädd att visa din framgång lite extra så såg du förstås till att betala extra för att få bilen i guldbrunmetallic.

Bilen är inne på ägare nummer sex och har under de tjugonio år som gick fram tills dess senaste besiktning rullat 33 000 mil.
Få bilar är så djupt rotade i den svenska folksjälen som just Volvo 240. Bara genom att titta på dessa bilder så hör jag i mitt huvud det säregna "blåsande" motorljudet från B21-motorn, klangen när förardörren stängs, gnisslet från kopplingspedalen och det hysteriska klickandet från bältesvarnaren. Och då är jag ändå Saabmänniska...

Vid ett par tillfällen (här och här) har jag ondgjort mig över den fula designen av fronten på Volvo 240 från 1979 och -80, men de gäller bara de enklare L- (luxe) och DL- (de luxe) modellerna. GL (grand luxe) fick de bredare, mera flärdfulla strålkastarna som syns här. Sedermera slopades L- och DL-beteckningarna och istället blev GL basmodell och GLT och GLE (touring respektive executive) de mera påkostade, men det är en annan historia.

Luftigare planlösningar

I förrgår bytte jag en form av inredningsarbete mot en annan. Jag har länge irriterat mig på mittkonsolen i Porschen som inte fyller någon vettigare funktion än att skramla när man kör. En gång i tiden huserade den en kasettbandshållare, men eftersom såväl den som kasettstereon sedan länge är förkomna så gjorde jag slag i saken och monterade ur den. Till saken hör att äldre 911:or inte har någon mittkonsol, så i och med mitt tilltag har jag gett kupén ett mera klassiskt utseende. Egentligen skulle även mattan bytas ut, men det låter jag bero tills finanserna tillåter (d.v.s. tills jag har köpt alla andra saker som borde köpas till Porschen).

Med mittkonsol...
...och utan.

Samma dag tog jag även en tur i sensommarvärmen. Under denna gjorde jag ett fynd som får anses som ganska märkligt om man betänker var det gjordes; långt från en flygplats.

Experimentflygplan kategoriseras av att vara amatörbyggda, oftast från byggsatser. Enkelt uttryckt är de för luftrummet vad kit-cars är för biltrafiken, och de känns igen på att registreringsbeteckningen börjar med X eller Y. Planet här är av konstruktion Avid Amphibian. Vid något tillfälle har den fått en smäll på stabilisatorn, och det skulle kunna förklara varför den nu står vid vägkanten med vingarna demonterade och en presenning över motorn. Få saker ser så sorgliga ut som till synes övergivna flygplan. Det skulle i sådana fall vara båtar på land, men sådana intresserar mig inte.

Opålitlig och obesiktigad

Man skulle kunna tycka att jag, eftersom jag har semester, borde ha obegränsat med tid att blogga men så är som ni säkert upptäckt inte fallet. Nu har jag emellertid fått en lucka mellan bilköp och husrenovering så idag bjuder jag på godbitar ur gatubilden. Ännu en gång är skådeplatsen Arninge, handelsplatsen med den tämligen missvisande sloganen "smidigare shopping".

En vecka innan julafton förra året publicerade jag bilder på en s.k. Solvallamerca tagna utanför ett köpcentrum i Stockholmstrakten och i dag är det dags för mera av samma vara. Då som nu stod objektet i fråga på vanprydande aluminiumfälgar - att folk inte begriper att navkapslar lackade i bilens färg är höjden av raffinerad elegans!

I inlägget från i december hade jag en utläggning om att ägarna till dessa bilar gärna stämplas som ganska dubiösa typer, och i detta fall verkar det befogat. Bilen här är nämligen obesiktigad sedan 1999, trots att den ser ut att kunna klara besiktningen på ett ganska enkelt sätt. På övriga punkter har denna 280SE ganska många rätt; Svensksåld med endast fyra ägare. För tolv år sedan hade den gått 21 000 mil, men det kan ha blivit några till sedan dess. Liksom i fallet med Camryn häromsistens pryds hatthyllan av ett par rejäla lådhögtalare, perfekt till årets upplaga av Träffpunkt 80 som ju har åttiotalstillbehör som tema.

PS. På en av bilderna syns även en del av mig, närmare bestämt lite av mitt långfinger. Jag gillar min iPhone 4 skarpt, men den som bestämde kameralinsens placering borde omplaceras till en avdelning där han/hon inte kan göra så stor skada.

PPS. Jag ser till min stora glädje att besökarantalet nu (med god marginal) passerat 10 000. Detta glädjer mig, inte minst eftersom jag för knappt ett år sedan jublade över 911 besökare! Tack till alla trogna och otrogna läsare!

Nya tider

Idag hämtades det senaste tillskottet till den Petterssonska bilparken; en Saab 9-5 2,3t BioPower SportCombi från 2008. Just under 4000 mil på mätaren och välutrustad med såväl ljus skinnklädsel som elstolar och xenonljus. Den ersätter den 9-3 2,0i SE från 1999 som under de senaste tre åren tjänat oss väl. Välkommen till familjen!

En ljusglimt i tillvaron

Arninge är en märkligt utformad handelsplats vilken i mitten av nittiotalet blev riksbekant, tack vare att Killinggänget valde att förlägga ett avsnitt av Nile City 105,6 till B&W:s parkering i just Arninge. Detta ställe har visat sig vara bra för den bilintresserade att hitta fordon som på ett eller annat sätt sticker ut från den grå massan. Och sällan blir det mer påtagligt än vid detta tillfälle, då jag fick syn på en varmt orange MGB Tourer i ett hav av gråa och vita europeiska mellanklassbilar.

Årsmodellen är 1970, och bilen togs först i trafik i Sverige 1971. Den har förmodligen renoverats vid något tillfälle, eftersom den är i ett mycket gott skick. Värt att nämna är att den har det amerikanska torkararrangemanget med tre mindre vindrutetorkare. Teoretiskt sett skulle detta alltså kunna handla om en amerikansk bil som efter bara ett år importerats till Sverige. Detta motsägs dock av avsaknaden av sidomarkörer på karossen och alltså är det troligare att man vid renoveringen valde att montera USA-torkare.

Efter att ha kört ett par olika MGB:er så har jag också full förståelse för placeringen av höger backspegel. I vanliga fall tvingas man nämligen vrida huvudet halvt ur led för att titta i spegeln på passagerarsidan.

Unga gamlingar

Mina semesterdagar hittills har fördrivits genom att renovera ett rum i vårt nyligen inskaffade kedjehus, men trots detta har jag hunnit med att få span på ett par intressanta bilar. Senast idag såg jag detta udda par stå parkerat utanför en mataffär. Trogna läsare känner kanske igen Citroën -88:an från ett inlägg i vintras, men bilen bredvid är ny för bloggen. Först trodde jag, felaktigt, att det var en Caprice, men en snabb koll med transportstyrelsen avslöjar att det handlar om Pontiacs motsvarighet; Safari. Varifrån man fick detta namn har jag ingen aning om, men jag kommer osökt att tänka på drive in-djurparker, s.k. safari parks, och en bil full av glassätande amerikanska ungar.

Apropå dess likhet med Chevrolet Caprice så är det intressant hur lika amerikanska bilar från denna tidsålder var varandra. Huruvida det bara rör sig om badge engineering eller om designen faktiskt skiljer sig åt på något subtilt plan låter jag vara osagt. Bilen här är i alla fall från 1989 vilket betyder att den är av den sista årsmodellen innan denna modell försvann ur sortimentet. Bilens skick är som synes ganska bedrövligt, med dörrar visserligen i samma färg, men somliga utan den snygga "trä"-dekoren. Detta gagnar Citroënen, som i jämförelse ser riktigt välhållen ut.
Namnet Safari började användas av Pontiac redan 1955, då som beteckning på en tvådörrars "Nomad"-herrgårdsvagn. 1959 gavs namnet i stället till de enorma s.k. fullsize-herrgårdsvagnarna.

Vid en snabb anblick finns det ingenting som dessa två bilar har gemensamt. Där Cittran är 3,9 meter lång är Pontiacen 5,5 meter. Där Pontiacen (förstås) har en V8 har 2CV:n (förstås) en tvåcylindrig boxer. Och där Pontiacen har kromat takräcke har fransosen lite fladdrigt tyg.
Till slut kom jag dock på den gemensamma nämnaren, det som förenar dem och gör dem till, förvisso ett omaka, men ändock ett radarpar; de är yngre än man kan tro. Safarin såg ut så här från 1977 fram tills 1989 och Cittran, ja det behöver jag knappt förklara ytterligare, eller?

En stilla undran

Ska inte en av fördelarna med en prenumeration vara att spara pengar? Hur tänkte Teknikens Värld här?

Ett passande skick i en passande tid

Vi har haft besök i några dagar och således har jag inte haft möjlighet att blogga. För övrigt så har jag semester nu, varför allting tar lite längre tid. Idag ger jag er helt snabbt en duett som jag såg under ett besök i Enköping för några veckor sedan.

Om jag skulle äga en Duett så är detta just det skick jag skulle ha den i. Lagom sliten så att man vågar använda den till det den är ämnad; transporter av skrymmande föremål. Även om takräcket förmodligen aldrig skulle komma till användning så skulle det få vara kvar. Det är kronan på verket för denna den bruksigaste av bruksbilar, vem bryr sig om att den fördärvar den lilla aerodynamiken som fanns?

Nu ett snabbt sammandrag av bilen i siffror:

• 1968
• 7 ägare
• (1? 2? 3?)9600 mil

Eftersom bilen stod i ett tidsmässigt matchande villaområde så kunde jag inte hålla mig från att redigera bilderna i Camera+. Om du har en iPhone så är denna app ett måste, inte minst eftersom denna fokuserar mycket snabbare än den inbyggda kameraappen. Filtret som jag har lagt på heter hipster, om ni undrar.

En åttiotalist som vill vara alla till lags

Efter mitt sista, något osammanhängande inlägg återgår jag nu till vältrampad mark med ännu en bilspottning. Ännu en gång presenterar jag en bil som har blivit ganska ovanlig på våra vägar, även om den är så oförarglig så man inte har märkt det. Ett oberoende schweiziskt forskningsinstitut har nämligen räknat ut att den fjärde minst yttrade meningen i det svenska språket är "det var länge sedan man såg en Toyota Camry". Men just denna mening yttrade jag för ett par månader sedan när vi passerade en parkering utanför Karolinska sjukhuset. Detta är en -87:a och den sista årsmodellen för denna generation. För ett antal veckor sedan redogjorde jag för ett par riktigt gubbiga bilmodeller, och denna är även den ett lysande exempel på en sådan. Enligt transportstyrelsen har den bara haft två ägare och gått mindre än 15 000 mil vilket ytterligare späder på misstankarna att ägaren, vare det den nuvarande eller den första, är en äldre herre.

Denna första generation av Toyota Camry kallas V10 och tillverkades mellan 1982 och -86, så egentligen borde denna s.k. -87:a rubriceras som årsmodell 1986. Spontant känns det som att de flesta Camrys av denna generation i Sverige var halvkombimodellen, så denna sedan är t.o.m. ovanlig (och gubbig) för att vara en Camry!

Designen är typiskt japanskt åttiotal; till synes ritad med linjal och med detaljerna accentuerade av kromad plast. Dock inte för mycket, utan bara tillräckligt för att den ska bli utslätad. GLi-modellen som bilderna föreställer var den lyxigare, med en tvåliters radfyra på 105 riviga hästkrafter. Dessutom har den lyxats till ytterligare med hjälp av ett klassiskt åttiotalstillbehör: lådhögtalare på hatthyllan.

Bilen är i ett skick som man normalt sett inte hittar en Camry i, om man alls hittar någon. Helt i nyskick är den emellertid inte, rosten har så sakteliga börjat krypa på sina ställen och den främre registreringsskylten har fått sig en smäll. Ett skick som alltså matchar bilen i övrigt: fin, men inte så att det stör någon. Men en oförarglig ankomst till Träffpunkt 80 är ju en ankomst så god som någon.

Om viljan att rädda dem alla

Alla som intresserar sig för gamla saker, om det så är kameror, porslinskatter eller bilar, tror jag lider av samma sjuka; Man vill alltid rädda den där kameran/porslinskatten/bilen som haft oturen att hamna hos en mindre nogräknad ägare. Jag är inget undantag, och jag spenderar många timmar varje dag framför Blockets annonser, zappandes mellan de många olika "renoveringsobjekt" som finns.

De av er som känner igen er (alla?) kanske också känner igen er i att tillfredsställelsen man får av detta är inte helt olik den man får av att klia på ett myggbett. Jag vet att jag att jag genom att klia mig bara gör saker och ting värre, men ändå sitter jag där och river. På samma sätt vet jag att det inte skulle löna sig att renovera upp den där gamla 911:an (för det förstås är allt som oftast dessa mina eskapader handlar om), men ändå sitter jag där, fastnaglad vid annonsen för en helt upprostad ("fin för sin ålder") gammal targa från -75. Som t.ex. denna:

Om man ska tro bilderna så har en ägare valt att, i det avtagbara targataket, montera en skyport! Och så startar den inte ("ett enkelt fel"), men det positiva är att det inte finns någon synlig rost. Eftersom denna förmodligen döljs bakom det stora kjolpaketet i plast och/eller en massa spackel. Den är värd att räddas!

När man talar om mygg så är det omöjligt att inte nämna Norrland, detta paradis för blodsugande insekter. Och de norrländska myggorna kan bitas, de kan ge sådana där bett som sitter på en av venerna vid fotleden och formligen pulserar av klåda. Sådana där som man kan riva på i flera dagar utan att tröttna. I bilvärlden motsvaras det bettet av denna 911 från -67, komplett med rostdöljande 935-kit. Jag vill inget hellre än att återställa den till sin forna glans. Det kryper i mig att göra det. Det kliar i mig att göra det, för den är värd det.

Jag river vidare på blocketbölderna och landar slutligen här, på ett stick som jag redan tidigare rivit upp men som jag nu attackerar igen; Denna V8-konverterade 912:a. Den har visserligen inte förfulats med några moderna attribut, men är i gengäld i behov av så omfattande rostlagning att ett försök till renovering snabbt skulle rendera sig ekonomiskt oförsvarbart. Så den är inte värd att rädda, men ändå så...

Jag har genom detta inlägg inte botats från vare sig min ovana att klia sönder myggbett eller min vilja att renovera upp en gammal bil, och någon gång ska jag göra det. Inte sluta klia mig, utan få utlopp för min renoveringslusta. Och om du själv är biten(!) så går det bra att klicka på bilderna för att komma till deras respektive annonser.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

Som en gul Blend, del 3/3

Dags för den tredje och sista delen av reportaget från American car show här i Åkersberga. Detta är delen då jag presenterar de sista hopskrapade bilderna som behövs för att trilogin ska bli just en trilogi och inte en... ja, vad nu en serie om två delar heter.

En bil som får det att löpa kalla kårar längs ryggraden för alla Stephen King-fans. Nej, det är i och för sig ingen Plymouth Fury utan en Belvedere men årsmodellen är rätt, 1958, och hur som helst var Furyn i alla fall bara en lyxigare variant av Belvedere.

En bil som får mig att börja nynna på "holiday road" och tänka på familjesemester längs amerikanska highways. En brun Oldsmobile Vista Cruiser -72 med äkta fejkträ längs sidorna. Synd bara att ägaren inte verkar dela min uppfattning om att vissa bilar mår bäst av att stå på smala originalfälgar med navkapslar.

Dags att väga upp bilarna från Västerlandet med en bil från Västtyskland. En Opel Rekord från -66. Här får jag mitt lystmäte i och med nämnda originalfälgar med navkapslar. Och som knark på laxen: gula varselljus och Marchal-extraljus!

Denna mycket läckra hot rod, från början en Ford -25, bjöd på många kul detaljer och ett par som kändes lite väl utstuderade, som t.ex. att luftintaget utgjordes av en brevlåda. Dessvärre fick jag inte höra den, ljudet från det rudimentära avgassystemet måste vara påtagligt.

Ännu en herrgårdsvagn, en Ford Country Sedan(!) av årsmodell 1964. Det är nog svårt att hitta en bil med bättre runtomsikt. Det skulle i sådana fall vara Forden ovanför Forden ovan, men där skymmer ju å andra sidan brevlådan sikten framåt. (Jag gissar att det är första gången någon sagt det om en bil!)

Jag kastar mig handlöst mellan ytterligheterna. Bilen här är inte en Fiat 500, utan en Steyr Puch 650T. Det är en Fiat 500 med motorcykelmotor, det.

En välinkörd duo. Lastbilen berördes i det förra inlägget och nu är det dags för dess granne, en Ford Taunus -51. Att den i aktern hade en dekal med texten "bliv djurvän, smek en mus" lämnar jag därhän, jag gillar den ändå.

Jag avslutar detta tredje och sista inlägg i sviten på samma sätt som jag avslutat de andra två; med en bild på ett klistermärke. Just detta satt i vindrutan på Taunusen ovan. Finns det ett mera passande attribut till en bil i sådant skick?