Den gamle och navet

Den nyss avslutade helgen spenderade jag i mina barndoms trakter, där min sambo och jag i lördags knöt äktenskapens band, så nu är min ungdom över och jag har blivit ärbar!

Eftersom dagens inlägg kommer handla om gubbilar så är min ungdoms avslutande en alldeles utmärkt plats att göra avstamp i. För säkert har ni, liksom jag, många gånger undrat vad det är som gör att vissa bilmodeller i (mycket) större utsträckning än andra förknippas med grånade herrar i keps och beige sportjacka.
Mycket handlar förstås om färg på bilen, en nyans som matchar nämnda sportjacka kommer ju aldrig att bli populär bland yngre bilister. En annan typisk gubbmarkör är att bilarna ofta är påvert utrustade basmodeller.

Men detta ger oss bara halva sanningen. För hur kommer det sig att vissa bilar, trots beige lack och med endast bokstaven L på bakluckan ändå inte får den självklara stämpeln som gubbil? För att utreda detta vidare listade jag i huvudet några av de bilar som jag ser framför mig när jag tänker på gubbilar; Volvo 142 och 242, Ford Orion, VW Jetta och Saab 99. Dessa har en sak gemensamt; Samtliga är (eller gick att få som) tvådörrars sedaner. Denna karossform går hand i hand med den låga utrustningsnivån: De är opraktiska, men billiga. Den typiska gubben har inget behov av en praktisk bil. Han transporterar sällan saker i bagagerummet, och aldrig folk i baksätet. På sin höjd transporterar han en fru, som då förstås sitter bredvid i framsätet.

Så i detta inlägg hyllas männen i beigea sportjackor genom att jag presenterar ett par gubbilspottingar. Volvo 142 och 242 har redan figurerat här på bloggen, och någon Ford Orion har jag dessvärre inte hittat. Kvar är då VW Jetta och Saab 99, vilket ändå inte är så illa.

Denna Jetta stod parkerad utanför mitt jobb, en plats som tidigare visat sig lämplig för spottningar av det mera exklusiva slaget men som alltså duger gott även för mera jordnära transportmedel.

Denna -85:a är inne på sin andra ägare och snikfaktorn är hög: CL-markeringar i stället för sidoblinkers och plåtfälgar med enkla (men snygga) navkapslar. Jag undrar dock om fälgarna var vita från fabrik eller om det är ägare nummer två som har försökt sig på lite s.k. styling.

Saab 90 måste ändå vara gubbilarnas okrönte konung. Hur många av nybilsköparna var under sextiofem? Denna åttiosexa har faktiskt hunnit med tre ägare men är fortfarande i ett oklanderligt skick, bortsett från en ful repa på bakskärmen.

Även denna bil har sina ursprungliga plåtfälgar med navkapslar i rostfritt. Dessa påminner inte så lite om hjulen från en sextiotals Alfa Romeo, och är hjärtknipande stiliga. Egentligen är hela bilen ganska snygg, i synnerhet rakt från sidan. Den har en ganska rakryggad hållning och ser ganska nätt ut, utan att för den skull verka ömtålig.

När jag var liten var navkapslar standardutrustning och aluminiumfälgar lyx, och kanske är det nu dags för en renässans för fälgar i stål, med kåpor i rostfritt som skydd för hjulmuttrarna? Våga vägra lågprofil!

En klen tröst

Som inbiten carspotter så får man lära sig att hantera frustrationen som uppstår när man ser en intressant bil men inte har möjlighet att fotografera den. Normalt sett lyckas jag ganska enkelt behålla mitt lugn, men idag har mitt tålamod frestats av att jag sett ett stort antal bilar som skulle göra sig bra på denna blogg. För att ni ska få en bild av situationen utan att få någon bild av bilarna så ger jag er, på klassiskt kvällstidningsmanér, "hela listan":

• 70-tals Chevrolet Camaro
• 2 st VW typ 1, varav en med tidstypisk barnvagn på tidstypiskt bagageräcke
• Jaguar XJS
• BMW 3-serie med E21-karossen
• 60-tals Ford Mustang HT
• Ferrari 355
• Lamborghini Gallardo Spyder
• Lancia Delta Integrale i ökenrallyskrud
• Mercedes W114 coupe
• Mini Cooper
• 80-tals Pontiac Firebird
• Renault Clio V6
  
• Icke identifierad kromprydd amerikansk 60-talsbil
  

För att hålla er och mig själv någorlunda glada ger jag er idag istället två bilder på en grön Polo. Det är dock roligare än vad det först låter, eftersom det verkar handla om lillasystern till den Passat som för tre veckor sedan presenterades här.

Volkswagen har alltid vinnlagt sig om att ha ett enhetligt formspråk mellan sina olika modeller, och sällan har detta dragits så långt som under den andra halvan av 1970-talet. Skillnaderna i formgivning modellerna emellan överträffas många gånger om av likheterna. Så få är skillnaderna att jag faktiskt fick anstränga mig för att hitta några andra än den rent storleksmässiga. Studera t.ex. kofångarnas utseende, de runda strålkastarna, de liggande bakljusen och antydan till "flying buttresses" kring bakrutan.

Denna Polo är av årsmodell 1977, d.v.s. samma som Passaten, och pryds av samma ärtgröna färg. Som ni ser är Polon dock i betydligt sämre skick, utan grill och med gummistroppar som motorhuvslås. Om man skulle lossa stropparna och kika under huven så skulle man hitta en fyrcylindrig motor på knappt 900 kubik och 34 hk, samma antal som en bubbla -61.
Under sin levnad har den haft 10 ägare och vid den senaste besiktningen, i mars i år, var mätarställningen 6673 mil. Jag gissar att mätaren har gått ett eller ett par varv.

På måndag är jag ledig. Då ska jag ta med kameran och åka på utflykt, på jakt efter nytt material. Kanske jag hittar en grön Golf. Sjuttiosjua.

Barndom i Technicolor

När jag var liten hade vi en röd Passat -76, av den märkliga modellen som såg ut att vara en tredörrars halvkombi men i själva verket var en tvådörrars sedan. Den gjorde mig gruvligt åksjuk, denna Passat. Jag slår vad om att om jag någon gång skulle känna lukten av svart, solvarm Volkswagengalon så skulle jag förflyttas några och tjugo år tillbaks i tiden och bli lätt illamående.
Men trots dessa traumatiska minnen av att tvinga pappa att stanna för att jag ville ut och kräkas, följt av våndan när det var dags att stiga in i den högsommarsvettiga bilen igen, så ligger denna modell mig fortfarande varmt om hjärtat. För så är det väl alltid? Oavsett hur dåligt man mått, hur mycket man har svettats och hur mycket man har gråtit över att vara tvungen att trots detta ändå sätta sig i baksätet, så är ens barndomsminnen alltid ljusa.

I veckan bjöds jag på en nostalgitripp, då jag fick syn på just en sådan Passat som vi hade. Inte i rött, men väl i en annan av sjuttiotalets färger; grön.
Jag har tidigare konstaterat att den återhållna, strikta designen som är så representativ för detta årtionde på ett bra sätt balanseras upp av den allt annat än återhållna färgskalan som samtidigt var på modet. Det här är ett lysande exempel. Ett annat lysande exempel var när vår Passat, efter närkontakt med en lyktstolpe, fick två varmt solgula framskärmar.

Min otrendiga oas

Ett av mina favoritområden i Göteborg är Sandarna i utkanten av Majorna, vilket slapp genomgå modernisering under åttiotalets bygghysteri. Således domineras stadsbilden fortfarande av de gamla funkishyreshusen från trettiotalet, vilka är vackert slitna utan att för den skull vara nergångna.
Att promenera omkring här på ofta folktomma gator, ett stenkast från den mera livliga Mariaplan, är som balsam för en stressad själ.

Ofta känns det ganska overkligt att gå i dessa välbevarade miljöer, lite grann som att vara förflyttad tillbaks i tiden. Inte till trettiotalet, men till sent sjuttio-tidigt åttiotal. Man förflyttas till en tid då Majorna inte var ett trendigt tillhåll för unga småbarnsfamiljer, utan en klassisk arbetarstadsdel. Och inte sällan stöter man på bilar som förstärker denna känsla. Som här; en 1966 års VW 1300 i ett skick som matchar husen runt omkring.

På många sätt liknar denna bil Taunusen som jag skrev om för exakt en vecka sedan. De fem ägarna har tagit väl hand om bilen för att den har kunnat överleva i 45 år, men den är fortfarande i första hand ett transportmedel. Dessutom har Folkvagnen samma tidstypiska, gula dimljus som Forden. Följaktligen kunde jag inte låta bli att ge även den här bilden ett åldrat utseende:

Om ni är i Göteborg och intresserar er för den här typen av miljöer; Missa inte Sandarna. Än så länge har det sluppit undan den värsta trendhysterin, men dess tid rinner snabbt ut.
Enklaste sättet att ta sig dit är att ta spårvagn 9 mot Kungssten eller 11 mot Saltholmen och kliva av vid Sannaplan.

Fusklagad snåljåp

Som hängiven bilspottare är det ibland svårt att veta om bilen man fotograferar är kombinerad entusiast- och bruksbil, eller bara en billig bil som kommer skrotas så fort den inte går igenom besiktningen. Denna VW Jetta -81 hör dock otvetydligen till den senare kategorin. Efter 30 år och 25 500 mil har rosten fått ett rejält grepp om skärmkanter och dörrskarvar: Detta har man löst genom att laga hela den nedersta decimetern på bilen med silvertejp, kilovis med spackel och svart body. Det är ju en lagning som håller, eftersom varken spackel eller silvertejp rostar.
Motorn är en 1,6-liters fycylindrig diesel på 50 hk som, i kombination med att bilen i år blir skattebefriad, torde ge ett transportmedel som är (för att låna Peels reklamslogan) almost cheaper than walking. I alla fall så länge spacklet håller.

Jetta lanserades 1979 som en två- eller fyrdörrars sedanversion av Golf. Liksom sin storasyster ritades den av samma man som designade alla andra tyska sjuttiotalsbilar; Giorgetto Giugiaro. Jettan var riktad direkt mot USA-marknaden, där Golfens halvkombikaross fortfarande sågs på med viss skepsis. För att ytterligare skilja mellan modellerna var Jettan dessutom rikligare utrustad. Motoralternativen var ett antal bensinmotorer med förgasare eller insprutning och två dieslar, med eller utan turbo.
Trots den uppenbara inriktningen mot Nordamerika sålde Jetta bra även på denna sida Atlanten, inte minst här hemma i Sverige.

Oavsett om det handlar om bruks-, entusiastbilar eller bilar som är lite grann av bägge så är det alltid roligt att se bilar som har tjänstgjort under lång tid. För i en värld av silvergråa Volvo V70 behöver man då och då se en silvertejpad Volkswagen.

Ett modigt val av vinterbil

Mitt bilspottingsarkiv blir gradvis mer och mer uttunnat, men då och då fylls det på med nya fynd från gatumiljön. Nu senast ramlade jag över den perfekta vinterbilen för den suicidale bilisten. Med luftkylning och svansmotor är en VW 1300 -67 på sommardäck något av ett framgångskoncept i minusgrader och ishalka.
Just detta exemplar är lagom modifierat: framskärmarna är utbytta mot breddade varianter i glasfiber, kofångarna är bortmonterade och fälgarna är bredare än original. Resultatet är ganska lyckat, även om vare sig de breddade framskärmarna eller backspeglarna faller mig på läppen.

1967 var året bubblan fick skivbromsar fram och 12 volts elsystem. Dessutom kunde man beställa sin bil med den nya 1500 cc stora motorn på 44 hk. Bilen här har dock 1300-motorn på 40 hk, vilken lanserades året innan. Fördelen med denna motor är att den inte tillåter bilen att komma upp i hastigheter som skulle kunna medföra någon fara för förare eller medtrafikanter.

Ett möte i höstkvällen

Under den sista turen för säsongen ägde ett möte mellan gammalt och nytt (nåja) rum. På en bensinmack stod en åländsk folkvagn parkerad, vackert glänsande i en av sjuttiotalets modefärger; guldmetallic. Att bubblan på bilden har välvd vindruta men fortfarande blinkersen på framskärmarna daterar den till 1973 eller -74 års modell. Det betyder även att den har de abnormt stora bakljusen, vilka lyckligtvis inte syns ur denna vinkel.
1973 kunde man även få sin 1303 som specialmodell, Big kallad. Denna kändes igen på lyxigare inredning (allt är ju relativt) och andra fälgar. Den som beställde bilen här valde dock det vanliga, snyggare utförandet, med kromade navkapslar.

Bruksbilen definierad

Som bilgalen spenderar man, som ni säkert vet, en hel del tid på blocket. Inte för att jag nödvändigtvis är på jakt efter något nytt (eller gammalt), utan bara för att inventera utbudet en smula. Min favoritsökning är bilar t.o.m. sjuttiotalet, 10-40 000 kr. Då tror jag mig täcka in de flesta bilar som är finare än skrot, men ändå i det skick att de tål att användas utan dåligt samvete.
Igår, under en av många besök på hemsidan ifråga, hittade jag något mycket intressant. En VW typ 2-televerkare, närmare bestämt en pickup med dubbelhytt, komplett med gammal dekor. Håll med om att såväl bruksfordonen som logotyperna var snyggare förr!
Enligt annonsen kräver den lite jobb, men jag hoppas att den nya ägaren har vett att bevara den läckra patinan. En SERVICEBIL (enligt text på densamma) i finare-än-nyskick går liksom inte ihop i mitt huvud.

För hugade spekulanter: Annonsen. Men agera fort, enligt texten är säljaren villig att exportera till VW-tokiga Storbritannien. Frågan är om britterna förstår vikten av att bevara svensk televerkshistoria!