80-talet som ni trodde att ni aldrig sett det förut

Tänk på en åttiotalsbil. Vilken färg har den? Vit? Röd? När man tänker på vilka färger som var populära på bilarna under den tiden så är det ofta dessa som dominerar. Vad man däremot ofta förbiser är att det under åttiotalets första år fanns ganska gott om sobra metallicfärger; vår familj hade t.ex. en guldgrön Mazda 323 (med infällda extraljus) och min nuvarande entusiastbil är guldbrun. Någonstans följde modefärgerna från slutet av 70-talet med, men nedtonade och, faktiskt, ganska eleganta.

Här ser vi ett lysande exempel på en sådan; en trevlig silvergrön nyans på en 1984 års Audi 100 med den s.k. C3-karossen. Att det är en tidig bil syns på de utanpåliggande dörrhandtagen och de smalare stötfångarna. Motorn är den minsta, en 1,8-litersfyra på 90 hk. I andra änden av spektrumet återfanns den fyrhjulsdrivna och turboladdade 200 quattro, som ni kan läsa om på annat ställe här på bloggen.
C3-karossen ser måhända lite klumpig ut idag, men innehade länge rekordet som den serietillverkade bil som hade lägst luftmotstånd (cW-värdet var endast 0,29 för den enklaste basmodellen). Detta gjorde bilarna bränslesnåla, faktiskt så bränslesnåla att man 1989 lyckades köra en dieselmodell 400 mil på en enda tank!

Bilen här är inne på sin tredje ägare och har tillryggalagt runt 17 000 mil. Märk det fina skicket, lyktglasen ser inte ens nämnvärt mjölkaktiga ut. Extrautrustningen inskränker sig till en felvänd radioantenn på bakskärmen och två grodhuvuden på nackstöden.
Dessvärre stod bilen lite inklämd, och alltså visar bilderna mest hur denna tekniskt avancerade sedan såg ut rakt framifrån och rakt bakifrån.

Vad som hände med vår Mazda? En regnig sommardag i Skara vattenplanade den in i dragkroken på en Volvo 240. När den skulle krocklagas så gick det varken att få tag på plåtdelar i rätt nyans eller någon kylargrill med hål för infällda extraljus. Det är nackdelen med ovanliga specifikationer! Nu spelar det ingen roll längre, för som de flesta Mazdor från 1984 så är den sedan länge bortrostad.

En kort, en lång

På parkeringen utanför ett stort möbelvaruhus av oklar nationalitet såg jag denna trevliga tysk stå parkerad. Javisst, det är ännu en Audi, men likheterna med föregående fynd är få. Ty där den tidigare var bland det mest exklusiva Audiköparen kunde unna sig, är detta lite av en snikmodell. Bilen här är en 80 CC från 1986, det sista året med det kantiga utseendet. Senare modeller fick den något överjästa Typ 89-karossen.

Antalet ägare är endast två, och det är inte någon högoddsare att gissa att den första ägaren till bilen var en äldre herre. Detta eftersom bilen är av den sista årsmodellen innan karossbyte, den saknar de flesta former av extrautrustning och den är i ett mycket gott skick. Det som talar emot denna teori är att den har gått 26 000 mil, vilket är ungefär tre gånger så långt som de flesta pensionärskörda bilar har.

Bilen har de nyare bakljusen, vilka kom 1984 och skulle återknyta till Audi 100:s design. Dock harmonierar de på "åttin" ganska dåligt med Giugiaros i övrigt nätta formgivning. I denna bloggs barndom publicerade jag en bild på en tidig Audi 80, med de smalare och i mitt tycke snyggare lyktorna.

När bilderna togs så stod bilen förmodligen i begrepp att agera laståsna. Därför har ägaren monterat takräcke. Detta var en populär extrautrustning när jag var barn, men numera ser man det sällan (om man ignorerar Mondeon bredvid och Land Rovern framför). Alltså var det dubbelt roligt att hitta denna trevliga åttiotalare, med tidsenlig huvudbonad. Dessutom fick jag vid ett rödljus på hemvägen en liten tyskbonus; en Mercedes W123 Lang. En suddig mobilbild hann jag ta även av den:

Bilspotting på svenska: Bilspotting

Jag fortsätter att grotta ner mig i parkeringshusens underbara värld. Idag presenterar jag Audis flaggskepp från förr (Audi V8 undantaget); 200.
Om en 200 var dubbelt så bra som två Audi 100 låter jag vara osagt, men i Sverige var den i alla fall dyrare än två etthundror tillsammans. Det var alltså en välbärgad svensk som 1990 beställde detta exemplar.

Här i Sverige valde importören att bara ta hem den mest exklusiva 200:an, standardutrustad med turbo, AC, färddator och Audis redan då legendariska fyrhjulsdrift; quattro. Den korta tillvalslistan inskränkte sig till skinnklädsel och taklucka, och beställaren har minsann kryssat för bägge två.
Som ny utvecklade den femcylindriga motorn 220 hk, vilket räckte för att skicka iväg denna klumpeduns till 100 på runt åtta sekunder. Det var snabbt på den tiden...

Detta exemplar befinner sig i det åldersmässiga vakuum som infinner sig när bilar blir 15-25 år gamla. Det är då framtidens entusiastexemplar skiljs från de övriga, de som slutar sina dagar på skroten. Några markörer för att just denna bil tyvärr tillhör den senare kategorin är att rutorna har tonats, två stuprör har ersatt avgasröret och att fälgarna bytts ut mot nyare fälgar från en A6.

Norsk vardags-bilspotting

Jag arbetar för tillfället i Norge, ett litet land med vansinnigt höga priser på nya bilar. Som exempel kan nämnas att en ny Renault Megane, en bil som i Sverige kostar från 153 900 kr, i vårt västra grannland kostar från 212 900 kr. Norska. Om man räknar in växelkursen mellan SEK och NOK ger detta en prisskillnad på 66 %!
En fördel med dessa orimligt höga priser på nya bilar är att man ser till att hålla de gamla bilarna rullande så länge som möjligt. Alltså en stor chans för att se intressanta bilar från tidigt åttiotal, något jag blev varse under en kort promenad häromdagen. När såg man senast en Mazda 323 -84 i till synes bra skick?
Eller en Audi 80 med den kantiga karossen och de smala bakljusen?
Eller för den skull en Granada -85?
Märk mina ord, dessa bilar är utrotningshotade och snart helt borta. Rädda en nu innan det är för sent!