Ett glädjande besked

För ett tag sedan fick jag en förfrågan från en läsare om registreringsnumret på Escortkombin som jag skrev om för tre månader sedan. Han var nämligen intresserad av att köpa den för att renovera upp den. Jag hoppas verkligen han får möjlighet att gjuta nytt liv i denna ovanliga laståsna (och att han delar med sig av berättelsen)!

I islossningens spår VI: Ingen dussinbil längre

Det är dags för mig att damma av den gamla rubriken "I islossningens spår..." som jag använde mig av i ett antal inlägg för ganska exakt ett år sedan.
Objekten för dagen är två bilar som (hjälpligt) syns från vägen när jag kör till jobbet, och i ärlighetens namn har jag haft span på dem sedan långt innan isen överhuvudtaget lade sig över vårt land. Men det gör inte den första bilen desto mindre intressant, ty det är nämligen inget annat än en Ford Escort mk I - kombi!

Dessvärre stod bilen parkerad i någons trädgård, så jag fick nöja mig med några bilder på lite håll. Och sedd från detta avstånd så ser den ganska komplett och inte alls ut att vara bortom räddning, även om jag misstänker att tiden halvt nedsjunken i gräsmattan inte har gjort underverk för karosseriet.

Bilen är av 1971 års modell, och besiktigades senast 1998 varefter den ställdes av. Dock utfärdades ett nytt registreringsbevis 2006, så det är inte säkert att bilen har stått på detta ställe fullt så länge som fjorton år.

Som en passus kan nämnas att fram till för bara någon dag sedan låg ytterligare en Escort mk I med kombikaross ute på Blocket.

Den andra bilen är - och det här riskerar att bli något av ett antiklimax - en Land Rover Defender pickup. Årsmodell - okänd. Skick - okänt. Antal ägare - okänt. Men väl en trevlig siluett att skåda mellan trädens stammar. Man får passa på nu, innan grönskan helt omsluter den och den inte längre går att urskilja.

Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.

Om ett hafsjobb är värt att göra, så är det värt att göra ordentligt

De senaste veckorna har varit ganska stressande, vilket har medfört att det inte funnits tid över till att spana efter bilar. Trodde ni ja! När tiden är knapp får man i stället se till att effektivisera bilspottandet, och se det har jag gjort genom att bedriva spaning från förarsätet. Det ger visserligen inte några vidare bra bilder, men det är o så tidsbesparande! Först ett par fynd från Norrtälje, staden som visat sig vara ett regelrätt mecka för oss med smak för gamla fordon.

Denna Saab 99 av 1980 års modell korsade min väg vid en -passande nog- korsning. Det går inte att utläsa så mycket om skicket från denna enda bild, men jag tvivlar på att den är en omhuldad entusiastbil. Dels för att den saknar navkapslarna, dels för att 99:orna ännu inte riktigt fått den där klassikerstatusen (de första årsmodellerna undantaget).

Bild nummer två är även den tagen i Norrtälje, och föreställer en 1978 års Ford Thunderbird. Enligt transportstyrelsen togs den i trafik i Sverige första gången i maj i år, men det emotsägs av den gamla typen av registreringsskylt fram. Förmodligen har den stått avställd så länge att den fallit ur registret, innan den ännu en gång (kanske efter omfattande renovering, vad vet jag?) kom ut i trafiken. Precis som Cadillacen härförleden så är detta en uppvisning i vräkig smaklöshet, eller vad sägs om gräddvit och mörkröd tvåtonslack, takprofil i faux landaulet-stil och helkromade stötfångare? Återhållsamhetens antites!

Vi avslutar detta inlägg, som hittills hållit ganska låg kvalitet, med en nästan kriminellt dålig bild. Även detta är en Ford, men av äldre årgång. Närmare bestämt 1931. Bilen (tror jag) är en Model A. Historien om denna bil är något höljd i dunkel, eftersom den enligt transportstyrelsen togs i trafik först 1992, och sedan dess har haft 3 ägare. Dock är den inte privatimporterad, så en gissning är väl att även denna bil renoverats någon gång.

Jag inser att ett sådant här hafsjobb till blogginlägg kommer man bara undan med en gång (om ens det), så jag lovar att nästa gång anstränga mig för att ge er mer högkvalitativt innehåll! Tills dess, adjö.

Toppmodern Ford och fejkad nostalgi

Redan i denna bloggs barndom skrev jag om Ford Taunus och den mycket invecklade terminologi som omger den. Jag skrev också varför mitt hjärta klappar lite extra varmt för just denna modell. Så gissa om jag blev glad när jag fick se denna ljusblå 17M -65 stå parkerad nära Fridhemsplan i Stockholm.

Bilen här är av tredje generation, något förbryllande kallad P5. Denna tillverkades mellan 1964-67 och ersatte, även det något förbryllande, den mycket strömlinjeformade P3-karossen, Badewanne (badbaljan) kallad. Smeknamnet följde i viss mån med även till P5:an, då denna ibland benämns Grosse Badewanne. I och med karossbytet så fick även bilen nya V4-motorer på antingen 1,5 liter och 60 hk, eller 1,7 liter och 65 eller 70 hk. Bilen på bilderna är utrustad med den sistnämnda.

I det senaste avsnittet av Gran Turismo på TV8 så redogjorde kanslichefen på skönhetsrådet i Stockholm, Martin Rörby, varför han tyckte att Ford Taunus 17M var den första riktigt moderna bilen. Han hävdade att det var den första modellen där strålkastarna var modellspecifika och där kofångarna var en integrerad del av designen. Jag kan inte bedöma sanningshalten i hans påstående, men här syns i alla fall båda dessa designelement tydligt.

En bil i det här tillståndet; två ägare sedan ny, väl använd med tidstypiska tillbehör (gula dimljus!) och täckt av ett snyggt lager senvinterdamm får mig att jubla inombords. Till och med vinterdäcken ser ut att vara av gammalt snitt. Att bilen ser välanvänd ut gör att den känns plockad från en gatubild från sjuttiotalet. Jag lekte lite i Photoshop för att se hur det skulle kunna se ut om bilden var tagen för fyrtio år sedan, snarare än förra veckan. Jag har försökt tona ner den fula Ica-affären så gott det går:

Om inte annat så blev det en lite annan känsla i bilden. Nästan nostalgisk. Nästalgisk.

I islossningens spår III: En djävla skithög

Som jag tidigare har berättat om så är fotograferandet av vissa bilar (och då i synnerhet risiga amerikanare) förknippat med en viss olustkänsla. Oftast så är det ju bara hjärnspöken, men i det här fallet vete fåglarna. Inte bara för att denna risiga amerikanare är just en risig amerikanare, utan för att någon har prytt den med ett antal klistermärken vars budskap är allt annat än otydligt. Här återfinns rester av gamla klassiker såsom "Sjöbo - ett föredöme", "If you value your life as much as I value this car - back off!" och den gamla godingen "Indianerna stoppade inte invandringen - nu bor dom i reservat". Här får man helt enkelt med all önskvärd tydlighet förklarat för sig att ägaren är en osedvanligt osympatisk typ. Visserligen behöver det inte vara den nuvarande ägaren som fäst märkena, men eftersom de fortfarande syns så har ju han eller hon i alla fall inte gjort tillräckligt för att få bort dem.

Nå, det är ju inte bilens fel att den är eller har varit ägd av någon vars föräldrar var kusiner, så låt oss nu istället fokusera på Forden. Det är en svensksåld Fairlane -66, obesiktigad sedan 1995 och med 22 ägare. Med fyra mer eller mindre tomma däck och helt täckt av damm så är skicket sådant att bilen mycket väl kan ha stått på samma plats i femton år. Den är bestyckad med den minsta V8-motorn som gick att utrusta sin Fairlane med, en maskin på 289 kubiktum (4,7 l) och ca 200 hk.

Numera står den alltså och förfaller i en carport i en förort, med en uppsyn lika deprimerande som de politiska åsikter som basuneras ut från klistermärkena på bakrutan. Så något regelrätt vårtecken är detta egentligen inte, eftersom bilen förmodligen kommer stå där den står även nästa vinter. Och vintern efter det. Och efter det.

På väg mot Nirvana

De flesta bilar går efter avslutad tjänstgöring någorlunda liknande öden till mötes; de pressas ihop till små kuber, återvinns till konservburkar eller dumpas vid en vägkant. Dock finns det ett litet fåtal bilar som istället för att rulla genom pärleporten konverterar till bilvärldens svar på hinduismen, och som därigenom garanteras nästintill evigt liv. De som omregistreras till A-traktorer.

Dessa fordon hålls rullande med gaffatejp, ståltråd och en stor portion bondtur. Och inte ens när de är nedgångna bortom räddning så tillåts de dö. Då flyttas helt enkelt papper och registreringsskylt över till ett något mindre förfallet objekt, och deras livscirkel fortsätter liksom hade de återfötts.

Igår, på en av mina promenader i senvintersolen hittade jag två lysande exemplar av dessa reinkarnerade reliker.

Här har vi en Ford Transit av 1970 års modell. Enligt bilregistret så är den röd men som syns så har den fått ett färgschema typiskt för A-traktorer; svartrollad.
Under årens lopp har den bytt ägare inte mindre än 33 gånger, vilket även det är typiskt för denna fordonstyp. De köps av motorintresserade 15-16-åringar som kör dem tills de tar sitt B-körkort och sedan säljer traktorn vidare till en ny 15-16-åring. Reinkarnation i ägarleden också, således.

Traktor två är sinnebilden av hur en A-traktor ska se ut: Duett med träflak och gangsterkeps, lackad av någon som tröttnade efter det att grundfärgen applicerats. Jag kan inte ge er någon ytterligare information än det uppenbara, eftersom ägaren har plockat bort den lagstadgade främre registreringsskylten.

Jag är kluven i mitt förhållande till A-traktorer. Som uppvuxen på landet så förstår jag tjusningen med att köra något som i praktiken är en bil (om än en mycket långsam sådan) ett par år innan man egentligen får köra. Samtidigt så inser mitt vuxna jag att de inte fyller någon som helst funktion. Men det gör ju å andra sidan inte en Porsche heller, egentligen. Så vilken rätt har jag att smäda en världsreligion?

På studiebesök hos överklassen

Apoteket jag arbetar på ligger i Danderyd, ett ställe där folk är lite snyggare, lite rikare och lite mera väluppfostrade än någon annan stans. Eftersom Danderydsbon i gemen har pengar att röra sig med, så finns här också ett stort antal företag som riktar sig direkt till den med resurser i överflöd. Här finns bilförsäljare i drivor som säljer tjogvis av BMW, Mercedes och Audi till mängder av hugade spekulanter. I Danderyd hittar man även Sveriges enda återförsäljare av Aston Martin, Bentley och Koenigsegg. Kort sagt är detta ett veritabelt Mecka för sportbilsentusiasten. Så i tisdags, efter ett kort morgonmöte på jobbet, styrdes kosan till bilhandlarkvarteren.

Då jag klev in i ovan nämnda återförsäljares showroom (bilhall är ett svenskt ord som av någon anledning är på utdöende) så hälsades jag välkommen av två fagra receptionister och en vit Koenigsegg CCXF. Strax bredvid stod en McLaren Mercedes SLR och ett par Bentley Continental. Här återfanns även en rad Aston Martins som i vår kommer levereras till sina nya ägare. Jag såg ett par DB9, en DBS och en V8 Vantage. Alla dessa bilar är var och en imponerande i sitt detaljutförande, sina prestanda och sina prislappar, men det sammanlagda intrycket av dem är verkligt imponerande. Ändå var det något som saknades. Allting var lite för perfekt, på något vis.

Allt detta ändrades när jag nådde den innersta delen av lokalen, och en trappa med en pil märkt pre-owned. När jag tog trappan ner till källaren blev jag imponerad på riktigt. Synen som mötte mig var en klassisk bilhall, ett taskigt upplyst krypin med lågt i tak, murrig färgsättning, med speglar på väggarna och bilar inklämda lite som de passade. Men istället för hafsigt upputsade BMW, Volvo och några Fordar fanns här bara exotiska bilar; Ferrari, Aston, Porsche och Rolls-Royce. Och i och för sig två Fordar också; en GT och en Y-ford från 1932.
Jag gick runt och botaniserade en stund och kom faktiskt även åt att ta ett par smygbilder. Dessvärre blev de, p.g.a. min rädsla över att bli påkommen med att fotografera, ganska skakiga.

De tidigare omnämnda Fordarna. Y-forden var i ett fantastiskt patinerat originalskick och var nyligen såld. Bilderna gör inte GT:n rättvisa, den var långt mer vulgär i verkligheten.

Den ursprungliga anledningen till att jag åkte hit; en Porsche 912 med kort hjulbas. En bil som bäst beskrivs som "mysig" i sin mossgröna färg och sin klassiska brittiska registreringsskylt (tänk om vi kunde ha ett liknande skyltarrangemang i Sverige).

Något annat klassiskt brittiskt; en Aston Martin Voltante från 1989. Notera att framblinkersen är samma som på MGB!

Efter detta besök gick jag även till grannhandlarna; Audi, Mercedes och BMW, dock utan att hitta något intressant. Värt att nämna är att även Mercedes hade fagra receptionister. Dessa bemödade sig dock inte ens med att titta åt mitt håll när jag kom in, än mindre hälsa på mig. Det är kundbemötande det, att bara hälsa på folk som har råd. Eller i alla fall folk som ser ut att ha råd. Och om du har pengar men inte klär dig passande så har du intet här att skaffa.

Den gode, den onde, den fule

Firandet fortsätter med en återknytning till bloggens barndom. I ett tidigt inlägg publicerade jag en bild av en Aston Martin, parkerad på Prinsgatan i Göteborg. Idag publicerar jag ytterligare två bilder på ytterligare två bilar, parkerade på samma gata. För er som inte känner till nämnda gata så ligger den i Linnéstaden, en mer fashionabel del av Göteborgs innerstad. Detta märks inte minst på att man ofta ser intressanta eller bara dyra bilar där. Nu bjuds det på en av varje sort, samt en liten bonus. Först en intressant:

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag gillar inte amerikanska bilar, egentligen. Men i mitt fall åtföljs alltid det uttalandet av ett exempel på en amerikansk bil som ändå tilltalar mig. Den här gången har turen kommit till Ford Mustang. Denna sextiosexa uppfyller alla kriterier för att vara "en amerikansk bil som jag ändå gillar"; Den är liten, den är inte vulgär, den är sossebeige och den har den minst eftertraktade karossen.

Och så kommer vi till den dyra bilen. Jeremy Clarkson säger ofta att Ferrari nuförtiden inte gör speciellt snygga bilar, och jag håller med. Denna 430 Spider är helt enkelt inte välproportionerad, med sitt långa främre överhäng, sina mångna luftintag och -utsläpp och sina hjul som ser två nummer för små ut för bilen. Jag låter den vara med som ett bevis för att bilar var snyggare förr. Corvetten i bakgrunden får vara med som ett bevis för att de flesta amerikanska bilar är fläskiga dinosaurier av tvivelaktig byggkvalitet. Egentligen.

Bak lås och bom

En ganska trist dag i slutet av oktober såg jag dessa pärlor stå parkerade på en inhägnad industritomt. Två bilar med sjuttiotalet som enda gemensamma nämnare. En är en stor bruksbil, den andra en liten sportvagn. En är amerikan, en italienare. Och så vidare, och så vidare.

Vi med förmåga att knyta ihop fyra bokstäver till ett ord ser direkt att lastbilen är av märke Ford. Årsmodellen är 1974 och antalet ägare 21. Trots detta, och trots att den haft körförbud sedan 1992 ser den vid en snabb anblick förvånansvärt frisk ut.

Den andra sjuttiotalisten är egentligen ingen sjuttiotalist alls, utan en Fiat av 1980 års modell. Modellbeteckningen doftar av robotar och agentfilmer; X1/9. Att det är en senare modell ses enkelt på de klumpiga stötfångarna som (förstås) skulle se till att modellen kunde säljas på den viktiga USA-marknaden.
X1/9 var som modell långlivad; den tillverkades mellan 1972 och 1989, först av Fiat och sedan av Bertone. Som bil var den dock inte speciellt långlivad då de flesta exemplaren rostade bort redan på vägen från fabriken ut till kund. Bilen här ser emellertid ut att ha klarat sig ganska bra från att oxideras.
Både till form och rostvillighet påminner denna modell om en annan av mina sjuttiotalsfavoriter; VW-Porsche 914. Receptet är detsamma in i minsta detalj; liten tvåsitsig kaross, targatak, mittmotor, låg motorstyrka och god väghållning.

På skogspromenad

När snötäcket ligger halvmeterdjupt och SMHI förutspår temperaturer på tjugo minusgrader så gör man klokt i att ta en kopp kaffe och titta på gamla sommarbilder. Inte dem från besöket i någons sommarstuga utan förstås något bilrelaterat, t.ex. Midnattssolsrallyt 2009. Jag har just gått igenom de runt 450 bilderna jag tog vid detta tillfälle, och hittat inte mindre än elva(!) som var tillräckligt skarpa för att visas upp för allmänheten.

Som ni borde ha förstått vid det här laget så gillar jag när gamla bilar används, och detta är ju något bilarna på bilderna görs i allra högsta grad.
Detta var min första kontakt med rally i någon form, men det gav definitivt mersmak. Dessvärre gjorde min Norgevistelse att jag inte kunde närvara vid årets upplaga, men 2011 tar vi nya tag!

Saab Sonett i... inte full karriär direkt. Regularity är lättare att fotografera, tack vare det sävligare tempot.

Saab 96. Av ljudet att döma går det i tvåhundra knutar, men oss emellan sagt så gör det inte det.

Stig Blomqvist har förstått att man inte behöver vara rädd om hyrbilar.

Just denna bil låg jag bakom på vägen och undrade vad i hela friden det var för något. Rätt svar är förstås Skoda 110S.

Rullgrus och damm gjorde denna kurva tacksam att fota i. Det är anledningen till att trettio procent av bilderna här är just härifrån.

En i rallysammanhang välkänd 911, för tillfället till salu. Färgmatchningen är en slump, mannen på bilden har ingen övrig anknytning till bilen.

Ford Cortina. Träd i förgrunden ger onekligen fartkänsla!

Ännu en regularity-Porsche. Dessutom i ett utförande som jag är mycket svag för: duck-tail, extraljus och sidodekaler. Att man dessutom bytt ut elefantöronen till mindre backspeglar förstör inte heller helhetsintrycket.

Ännu en bild på ännu en Escort, tagen i samma kurva. Kom med något nytt. Det kan jag inte, så det får vara det hela för nu.

Den pensionerade konsuln

Idag bjuder jag på en riktig dussinbil; en Ford Consul Cortina mk I från 1964. Under sextiotalet var dessa stilrena vagnar en vanlig syn på våra vägar; en dåtidens Focus.
Ford har länge haft rykte om sig att göra snabba versioner av sina standardbilar, och det var med modellvarianter som Cortina GT (en dåtidens Focus ST) och Lotus Cortina (en dåtidens Focus RS) som allting började. Bilen på bilderna är dock en helt vanlig standard-Cortina med den minsta motorn på 1,2 liter och 49 hästkrafter. Bilen tycks leva ett ganska stillsamt liv, med tanke på att den ställdes av ett par veckor efter det att bilderna togs.

På höstpromenad

Jag bjuder här på några bilder som jag tog under en promenad i höstsolen. Jag har märkt att jag, sedan jag började med den här bloggen, har blivit än mer observant på intressanta bilar och miljöer. Det har helt enkelt blivit svårt för mig att "stänga av".

Nå, dags att byta navelskådande mot bilskådande. Denna bild togs på en bakgård en kvarts gångväg hemifrån. På denna gård står en Plymouth Valiant Duster -71 och en Ford Capri mk II. Denna modell tillverkades mellan åren 1974-77 och i grönmetallic med vinyltak var den under sjuttiotalet lika moderiktig som hockeyklubbspolisonger och utsvängda gabardinbyxor. När jag passerade var det som att vara förflyttad trettiofem år tillbaka i tiden.
Plymouth:en är intressant då dessa användes som polisbilar under sjuttiotalet. Enligt Transportstyrelsen är bilen på bilden såväl flerfärgad som svensksåld, varför det inte är helt gripet ur luften att gissa att det är en utrangerad polisbil vi ser.

Lite senare passerade jag ytterligare en sjuttiotalspärla, en BMW 1602 -75, utrustad med tidstypiska gula dimljus. Dessutom är det roligt att se att ägaren även valt att montera däck med tidstypiskt mönster. Detta är annars något som kan förstöra helhetsintrycket av en äldre bil.

Ytterligare lite senare snubblade jag dessutom över en navkapsel till en Saab 99. Jag ser för min inre bild hur denna tidigare suttit monterad på en gubbkörd bil, naturligtvis beige till färgen. För det är just denna färg som bär upp dessa gubbnavkapslar bäst.

Ytterligare bilspaningar

I vad som mycket väl kan komma att bli den sista carspotting-rapporten från min norska hemstad bjuds på en bussigt bruksad tysk-amerikan och en putsad amerika-amerikan. Hade jag gått efter devisen "störst går först" så hade den sistnämnda presenterats nu, men eftersom det är min blogg och jag bestämmer så tar vi det åt andra hållet.

Om man ser till intern-, kaross- och motorkoder så är nog Ford Taunus en av världens mest invecklade modeller. Modellnamnet levde mellan åren 1939-1994 (sic) och innefattade ett antal olika karosser. Dessutom användes namnet på två olika bilstorlekar, vilka separerades av motorkoderna. De mindre kallades 12M och 15M, men att tro att det är så enkelt så att 12M respektive 15M hade 1,2- respektive 1,5-litersmotor är att lura sig själv. 12M fanns nämligen även med en motor med 1,3 liters cylindervolym, och 15M fanns med 1,7. Dock får inte 15M 1,7 förväxlas med den större 17M (som först fanns med 1,5, 1,7 och 1,8-litersmotorer). Dessutom fanns de lyxigare 20M och 26M. Lägg därefter till att de olika modellerna kunde fås som 2- och 4-dörrars sedan och som coupé. Och det här är bara början! Alltså, istället för att fortsätta stapla meningslösheter på varandra konstateras att bilen på bilderna är en 12M P6 och således av årsmodell 1966-70. Bilen var i ett mysigt bruksat skick, med lite rostangrepp på framskärmen och revor i förarsätet. Min farfar hade en vit 17M -69, varför Taunusar alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Dock inte så varmt att jag kommer bry mig om att lära mig kodspråket.Bil nummer två är ett rejält stycke amerikapråm. Byggd i och för ett land där vägarna är breda och raka och såld till ett land där de inte är det. Bilen på bilderna är av andra generation, vilket betyder samma tidsspann som Taunusen ovan. Märk de i grillen infällda strålkastarna, vilka täcks av luckor när de är släckta. Rivieran fanns endast i detta karossutförande, en 2-dörrars hardtop coupé med tre olika motoralternativ på 7,0, 7,1 samt 7,6 liter. Samtliga (förstås) V8. Modellen som efterträdde denna är något mera känd, den s.k. Boat tail-Rivieran.