If it's not broken, fix it!

I ett inlägg från ungefär ett år sedan presenterade jag en stor silverfärgad Citroën, parkerad på en av Göteborgs gator. Och för att hålla traditionen vid liv presenterar jag ännu en, parkerad på en av stadens många andra gator. Förra gången gällde inlägget en DS, denna gång dess efterföljare.

Citroën CX lanserades 1974, vilket betydde att CX och DS såldes parallellt under några månader. Ungefär samtidigt som lanseringen fick dock Citroën slut på pengar, vilket gjorde att motortypen som planerades till CX:en, en treskivig wankel, fick slopas. Eftersom modellen redan från början planerats för denna motortyp fick man inte plats med något annat än en fyrcylindrig radmotor.
Pengabristen gjorde till slut att Citroën tvingades gå samman med Peugeot.

I gatulyktornas ljus får bilen en lätt ondskefull framtoning. Visst passar miljön bilen helt perfekt?

Den första generationens CX tillverkades fram till 1985 och kännetecknas som så ofta av mer utanpåliggande kofångare. Hastighetsmätaren utgjordes av en roterande trumma snarare än en konventionell mätare, ungefär som en badrumsvåg. Känns det förresten igen? Man erbjuder en lösning på ett problem ingen någonsin har haft. Denna var dock svår att läsa av och ersattes till 1986 års modell av en helt vanlig hastighetsmätare. Man erbjöd alltså en lösning på lösningen på problemet som ingen hade men som i sig visade sig vara ett problem. Bilen här är en -87:a och alltså av andra generation.

Något som ni säkert kan hålla med om är irriterande ibland är att blinkersen går tillbaka innan man har hunnit svänga. Säg att man t.ex. ska göra en vänstersväng på en väg som har en fil för just vänstersvängar. Då signalerar man vänster och byter fil varvid körriktningsvisaren återgår till utgångsläget, trots att man ännu inte har svängt. Till CX:en löste Citroëns eminenta ingenjörer problemet genom att man helt enkelt tog bort blinkersens automatiska återgång. Så från att ha haft en funktion som är lite irriterande ibland så fick man en funktion som var irriterande hela tiden. Visserligen en lösning på ett reellt problem, men kanske ingen vidare bra sådan.

Jag vill minnas att CX var en ganska vanlig bil när jag växte upp under åttiotalets senare hälft. Dessvärre verkar inte så många finnas kvar idag. Bilen här är svensksåld och har hunnit med elva ägare och tjugotusen mil under åren.

Länge har Citroën byggt ganska tråkiga bilar, den enda spännande modellen utgjordes länge av C6 (vilken ju ärvde CX:ens konkava bakruta). Glädjande nog verkar man vara på väg tillbaka till sina milt sagt egensinniga rötter. Se t.ex. på deras senaste tillskott till modellpaletten; DS5, där man till och med har kopierat det klassiska sjuttiotalsmönstret till stoppningen. I mina ögon ett helt riktigt beslut, för (för att citera en cittra)...

The french connection

När jag gjorde i ordning Porschen för vinterförvaringen fick den under tiden sällskap av en mycket avlägsen släkting. Släkting är nog till och med att ta i, det enda de har gemensamt är att båda drivs av luftkylda boxermotorer.
(De minst sagt mediokra) bilderna avslöjar att kusinen från utlandet är en Citroën GS. Årsmodellen är 1979 och när dessa bilder togs hade den just väckts ur en längre tids dvala, besiktigats och tagits ut på sin jungfruresa till en Citroënträff i närheten. En trilskande bensinpump tvingade dock fram ett depåstopp i OK:s gör det själv-hall och det var där jag sprang på den.

I det senaste numret av tidningen Klassiker finns ett jämförande reportage mellan lyxcoupén SM och mellanklassmodellen GS. Jag får här bita mig i tungan för att inte skriva "halvkombi", för trots sitt typiska halvkombiutseende är det endast den nedersta delen av bakluckan som öppnas.

Som så många andra franska bilar från den här tiden tillverkades GS och den efterföljande GSA i enorma antal (1,9 miljoner respektive knappt 600 000 exemplar), men få finns idag kvar i svensk trafik. Detta tack vare ett i bästa fall uselt rostskydd och, på klassiskt franskt manér, tekniskt avancerade lösningar på problem som inte krävde det.
Bilen här kan, förutom en tidstypisk färg, tidstypisk dekor längs sidorna och tidstypisk brun velour invändigt, stoltsera med en 1220-kubik stor motor vars layout redan tidigare diskuterats. Effekt knappt 60 hk.

Hur den fortsatta premiärturen fortlöpte för våra tappra frankofiler vet jag inte, men de fick i alla fall ordning på bränsletillförseln och förhoppningsvis klarade de sig både till träffen och hem igen.

Från en klubb till en dans

Egentligen hade detta inlägg kunnat bära rubriken "från en Club till en annan", om bara Citroënen i fråga varit en 2CV6 Club. Men se det var den inte!
När jag fick syn på den var jag precis nybliven far och på väg tillbaka till Hotell-BB efter en kort utflykt till Mörby centrum för att köpa godis till den nyblivna modern. Bilen svängde in på parkeringen och jag smet dit för att knäppa ett par bilder.

Med så många specialmodeller som finns av 2CV så undrar jag om den ovanligaste versionen inte är den helt vanliga 2CV. Detta är dock som sagt inte någon sådan heller, utan av modell Charleston. Detta innebar tvåtonslackering i Rouge delage och noir, ett riktigt snilledrag för att framhäva de eleganta, art déco-inspirerade, linjerna.

Årsmodellen är 1987 och antalet ägare blott 3. Bilen är svensksåld men verkar ha levt ett bekvämt liv som transportmedel för varma sommardagar, långt från snöslask och saltade vägar. Det är inte så förvånande i och för sig, för vem valde en lillcittra som året runt-transportmedel i slutet av 80-talet?
Trogna och skarpsynta läsare av denna blogg kanske har lagt märke till sloganen i bakrutan, vilken jag redan uppmärksammat här, på en lillcittra som någon faktiskt har valt att ha som året runt-transportmedel.

Några sista minuten-köptips

Det börjar dra ihop sig till den årliga Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i natursköna Sörmland. Förra året bjöd på vackert väder och god uppslutning, trots att träffen var förlagd till valdagen. Som den sanna demokrat och tillika bilnörd jag är såg jag förstås till att förtidsrösta för att kunna deltaga. Ett referat från i fjol återfinns här.

Nå, åter till nutiden. Om man vill deltaga men saknar lämpligt färdmedel så börjar det alltså brinna i knutarna, men misströsta inte ty jag har samlat några säljesannonser för fordon som pryder sin plats på gräsmattorna! Årets tema är eftermarknadstillbehör, men det struntar jag fullkomligt i och presenterar ett antal bilar i lagom originalskick. Helt utan inbördes ordning presenterar jag listan:

1. Saab 900 GL

Om man vill ha en fin Saab 900 är det hög tid att slå till nu. De pensionärskörda enägarbilarna börjar sina, men här har vi en fin -84 med den trubbiga nosen. Dessutom utrustad med 5-växlad låda vilken gör landsvägskörningen behagligare. Blå exteriör, blå plysch, originalstereo och sommardäck på original aluminiumfälgar i minilite-design. Får man dessutom med navkapslarna till plåtfälgarna så är det inget att orda om!

2. Peugeot 505 GTI

Jag vet inte varför, men det är tunnsått med Peugeot 505 på Blocket. Kanske detta beror på att ägarna inte vill göra sig av med bilarna, kanske är det för att det finns så få kvar. Här har vi i alla fall ett exemplar, dessutom ett välutrustat sådant med såväl automatlåda som AC (vilket dock inte fungerar). Den är långmilad, men verkar ändå vara i ett prydligt skick och den har liksom Saaben de ursprungliga aluminiumfälgarna.

3. Mercedes E200

En modell som är lite för ny för att ännu ha fått klassikerstatus, men här har vi ett exemplar som har alla förutsättningar för att bli ett ompysslat entusiastfordon; gubbgrå, relativt lågmilad och ännu en gång med de ursprungliga navkapslarna.

4. Citroën CX 25 TRI

En modell som är ännu ovanligare än Peugeoten; Citroën CX Break (vars etymologi vi tidigare utrett). Vit och med vita navkapslar så kommer denna smälta in finfint på finbilsparkeringen.

5. Jaguar XJS

Tillhör du dem som tycker att en hobbybil ska ha två dörrar och sportiga ambitioner? Tillåt mig presentera Jaguar XJS, dessutom till ett ganska förmånligt pris. Detta p.g.a. att bilen är högerstyrd, vilket av vissa anses vara fel sida medan andra, främst anglofiler och lantbrevbärare föredrar. Denna saknar dessutom den lynniga 5,3-liters V12:an och har istället den betydligt lättare (och snålare) 3,6-liters raka sexan.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

Unga gamlingar

Mina semesterdagar hittills har fördrivits genom att renovera ett rum i vårt nyligen inskaffade kedjehus, men trots detta har jag hunnit med att få span på ett par intressanta bilar. Senast idag såg jag detta udda par stå parkerat utanför en mataffär. Trogna läsare känner kanske igen Citroën -88:an från ett inlägg i vintras, men bilen bredvid är ny för bloggen. Först trodde jag, felaktigt, att det var en Caprice, men en snabb koll med transportstyrelsen avslöjar att det handlar om Pontiacs motsvarighet; Safari. Varifrån man fick detta namn har jag ingen aning om, men jag kommer osökt att tänka på drive in-djurparker, s.k. safari parks, och en bil full av glassätande amerikanska ungar.

Apropå dess likhet med Chevrolet Caprice så är det intressant hur lika amerikanska bilar från denna tidsålder var varandra. Huruvida det bara rör sig om badge engineering eller om designen faktiskt skiljer sig åt på något subtilt plan låter jag vara osagt. Bilen här är i alla fall från 1989 vilket betyder att den är av den sista årsmodellen innan denna modell försvann ur sortimentet. Bilens skick är som synes ganska bedrövligt, med dörrar visserligen i samma färg, men somliga utan den snygga "trä"-dekoren. Detta gagnar Citroënen, som i jämförelse ser riktigt välhållen ut.
Namnet Safari började användas av Pontiac redan 1955, då som beteckning på en tvådörrars "Nomad"-herrgårdsvagn. 1959 gavs namnet i stället till de enorma s.k. fullsize-herrgårdsvagnarna.

Vid en snabb anblick finns det ingenting som dessa två bilar har gemensamt. Där Cittran är 3,9 meter lång är Pontiacen 5,5 meter. Där Pontiacen (förstås) har en V8 har 2CV:n (förstås) en tvåcylindrig boxer. Och där Pontiacen har kromat takräcke har fransosen lite fladdrigt tyg.
Till slut kom jag dock på den gemensamma nämnaren, det som förenar dem och gör dem till, förvisso ett omaka, men ändock ett radarpar; de är yngre än man kan tro. Safarin såg ut så här från 1977 fram tills 1989 och Cittran, ja det behöver jag knappt förklara ytterligare, eller?

Indiskret ironi

Från tysk Luxus är steget faktiskt ganska långt till fransk de luxe. Fransoserna har en ganska filosofisk inställning till just lyx, där det inte handlar om våldsam acceleration, svindlande hastigheter eller överjäst överdåd utan bara om en varm, ombonad känsla. Och vilken bil passar väl bättre att förmedla denna varma, ombonade känsla än en Citroën DSpecial från 1974? Kanske en DS Prestige, men någon sådan hittade jag inte på Göteborgs gator.

Om man ska vara helt ärlig så är just DSpecial ett ganska dåligt exempel på fransk lyx, med tanke på att DSpecial ersatte ID19, instegsmodellen. Bilen här är svensksåld och ett s.k. tiometersobjekt, d.v.s. den ser bra ut på håll med sin blanka lack. Kommer man närmare så ser man att det börjat bubbla betänkligt i såväl dörrar som bakskärmar. Någon gång har den lackats om, från ljusblå till den silverfärg som nu pryder plåten.

Snett framifrån gör sig DS:en bäst. Den bredare spårvidden fram än bak och den droppformade designen gör att även ett foto av bilen ser ut som trettiotalets reklamteckningar; fulla av fart och överdrivet dramatiska.

Silverfärgen gör att dessa dramatiska linjer, som normalt accentueras av de kontrasterande aluminiumdetaljerna, tonas ned. På en sådan här bil, vars formgivning endast syftar till att skapa uppståndelse, så är det dumt. Det blir som att ägna flera månader åt att komma i form inför badsäsongen, bara för att sedan hela sommaren bära trenchcoat.
Dessutom har någon klåpare tyckt att det var en bra idé att tona rutorna. Det verkar nästan som att ägaren skäms för sitt val av bil och därför vill få den att sticka ut från mängden så lite som möjligt. Däri ligger ironin.

N'est pas une voiture.....c'est un art de vivre

För en gångs skull bjuder jag på något annat än gammal skåpmat. Dagens spottning är om inte pinfärsk, så i alla fall gott och väl inom hållbarhetsdatum. Detta är mer än man kan säga om bilen, men eftersom jag gillar mina franska bilar som jag gillar mina franska ostar; vällagrade, så föll denna Citroën 2CV mig ändå på läppen.

Lillcittran är intressant på så många sätt, inte minst eftersom det tycks finnas lika många specialmodeller som det finns årsmodeller. Exemplaret på bilderna heter i andranamn Perrier, och var ett samarbete mellan buteljvattenföretaget och Citroën. Detta betyder i sin tur att bilen är av årsmodell 1988 och alltså en av de sista bilarna att tillverkas i Frankrike. Produktionen kom dock att fortsätta i Portugal under ytterligare två år.

Även om man, liksom jag, inte kan franska så är det inga problem att gissa sig till vad där står; "Det är ingen bil.....det är ett sätt att leva". Lite lagom klyschigt sådär.

Många bilar som ser bäst ut snett bakifrån, och Citroën 2CV är en av dem. Trots att det var en konstruktion enkom ägnad som ett billigt transportmedel så stammar dess formgivning omisskännligen från art déco.

Om 2CV är ett exempel på Citroëns briljans, så är BX Break ett exempel på något annat. Inte ser den bra ut snett bakifrån (eller från någon annan vinkel) och inte heller har dess formgivning rötterna i art déco. Snart är de i stadsbilden ett minne blott, saknade av få.

Med detta inlägg önskar jag er, kära läsare, ett gott nytt år.

Om blivande klassiker

Jag vet att jag har varit inne på ämnet tidigare men, eftersom det är något som intresserar mig så får ni finna er i att jag skriver om det igen. Ämnet är, som ni efter att ha läst rubriken säkert förstår, vilka bilar som i framtiden kommer att bli klassiker. Eller, för att uttrycka sig på ett annat sätt, vilka bilar som det kommer att löna sig att köpa och ställa undan nu för att sedan plocka fram om en sisådär trettio år. För enkelhetens skull och för att ni, kära läsare, inte ska tro att jag helgarderar mig, har jag sammanställt en lista över tre bilar som kommer att passa som hand i handske på framtidens veteranbilsträffar. Den lyder:

1. Citroën C6

I egenskap av släkting i rakt nedstigande led till DS är detta ingen direkt högoddsare. Lägg dessutom till det faktum att den tillverkas och säljs i små volymer, att den har ramlösa (icke att förväxla med ett välkänt mineralvatten) sidorutor och på citroënmaner säreget futuristisk formgivning och ni har en bil som redan nu har klassikerstatus. Satsa på en välutrustad bil med den stora V6-dieseln.
2. Saab 9-5

En vinnare i klassikersammanhang. I värsta fall blir ni sittandes med ett exemplar av ”den sista modellen Saab tillverkade innan dess saga var all”, i bästa fall ”modellen som räddade Saab”. Med alla klassiska attribut såsom turbo, night panel och säregen formgivning så är den (bortsett från storleken) en typisk Saab.
3. Dacia Sandero

Denna bil får representera ”den billiga folkbilen”, en nisch som i klassikersvängen av idag täcks in av Folkvagnen, Lillcittran och Renault laban. Bilar som när det begav sig var billiga i inköp och enkla i uppbyggnad. I en tid då västeuropeiska bilar är överbelamrade med moderna bekvämligheter såsom luftkonditionering, farthållare och elhissar måste man vända blicken österut för att hitta den moderna snikbilen. Dacia Sandero är denna moderna snikbil. De bilar som kommer till att säljas i Sverige kommer att vanskötas och dö sotdöden långt innan de får någon klassikerstatus (när såg ni senast en Skoda Felicia i toppskick?). Att Sanderon dessutom är byggd på gammal beprövad Renaultmekanik gör att den har bruksvärde i blodet. Välj den enklaste modellen utan några som helst extravaganser och bevara denna till eftervärlden!