Återbesöket del 3: Kooperativa Förbundet

Idag handlar det inte om något återbesök i egentlig mening, ty dessa bilder togs vid samma tillfälle som de på den vita valen, men eftersom jag har varit på Coops parkering både före och efter detta tillfälle så får det ändå falla under rubriken "återbesök".

Dagens spottning är i viss mån Saabens absoluta antites; en Mercedes 560 SEC från 1990. Importerad till Sverige 1999 och med två ägare sedan dess, knappt inkörd med 40 000 mil på mätaren.

W126 var Mercedes flaggskepp under hela 80-talet och 560 var crème de la crème. Denna beteckning betydde, med Mercedes märkligt otyska logik, drygt 5,5 liters slagvolym och ca 280 hk. Inte tillräckligt för att göra en racer, men för att möjliggöra en värdig, men rask sorti för 2 ton lyxkupé. Observera att detta var innan det kontinentala hästkraftskriget på allvar brutit ut. Mercedes moderna motsvarighet, CL, kan som mest fås med en dubbelturbomatad V12 på 629 hk. Med det effektuttaget omöjliggörs all form av värdig sorti, kvar blir bara däckrök och föraktfulla blickar.

Mercedes modeller från den här tiden är, om än inte spännande, så i alla fall imponerande. Detta var tiden då ingenjörerna inte stördes i onödan av kostnadsbesparande revisorer, och man ostört kunde fokusera på att bygga världens bästa bilar. Förvisso tunga och törstiga, men med en känsla av absolut kvalitet. Hur många bilar skulle se så här vitala ut efter tio varv runt jorden? Dessutom skulle en SEC av denna ålder inte se helt malplacerad ut utanför ett kasino i Monte Carlo. Detsamma kommer nog inte kunna sägas om en CL om tjugofem år.

Ladufynd (kom igen, vilken rubrik skulle jag annars sätta?)

Det är alltid roligt att röra sig mellan ytterligheterna, så efter några inlägg med nya och glamourösa bilar (OK, Wartburgen undantaget) är det nu dags efter vad som mycket väl kan vara världens minst glamourösa bil; befriad från extravagant krom och imperialistiska aluminiumfälgar.

Ja visst är det en Lada, närmare bestämt en 2104, vilket är kombimodellen av 2101 2105. Men vilken årsmodell kan det vara? 1978? 1983? Nej, det är inte ens i närheten. Denna skönhet rullade av bandet i Тольятти (Toljatti) så sent som 1995.

I grund och botten, och även på ytan, så är detta en Fiat 124. Tillverkaren AvtoVAZ valde dock att anpassa den efter sovjetiska förhållanden. Motorn byttes mot en egen konstruktion med överliggande kamaxel, de bakre skivbromsarna byttes mot vad som kan vara bilvärldens snyggaste trumbromsar och alla plåtdelar gjordes någon halvcentimeter tjockare.

Detta exemplar är inne på sin tredje ägare och har enligt transportstyrelsen tillryggalagt runt 4 000 (även om det i verkligheten förmodligen är 14 000) mil. Under huven hittar man den i sammanhanget oerhört moderna 1,7-litersmotorn med såväl katalysator som insprutning.

Det är inte bara bromsarna som är snygga på denna bil, utan hela bilen är tack vare sitt italienska påbrå en elegant skapelse. Och trots att det sovjetiska påbråt döljer det mesta av elegansen så är gamla och nyare Lador några av mina favoriter. Jag antar att en kort periods ägande av en gammal Lada skulle bota denna vanföreställning. Vissa bilar är bättre i fantasin.

Ingen Austin Maxi

Vad kan det då vara som är motsatsen till en Mini? Som Bilspanaren redan gissat så är det "en stor, lyxig och opraktisk vagn", och jag har inflikat att den dessutom är törstig och inte är tillverkad i Storbritannien. Vad lämnar detta då oss med? Jo, förstås en Cadillac Fleetwood Brougham från -91.

Jag är väldigt medveten om att detta på många sätt inte alls är motsatsen till en Mini. Båda två har hjul, t.ex. Ingen av dem kan flyga eller för den skull gå i trappor heller, så detta behöver inte påpekas.

Nå, åter till bilen. Namnet Fleetwood Brougham användes på tretton olika generationer mellan 1947 och 1996 för att markera Caddilacs lyxigare modeller. Detta exemplar är av tolfte generation, vilken tillverkades mellan 1980 och -92. Under dessa år fanns ett antal motoralternativ, där en sexliters bensin-V8 på 140 hk känns som det mest riktiga och en 5,7-litersdiesel känns helt fel. Under huven på detta exemplar hittar man dock en 5 liter stor V8 på 170 hk, med en gissningsvis omättlig bensintörst.
Få Cadillacs från den här tiden såldes nya i Sverige, och likt de flesta andra har denna bil hittat hit i efterhand.

USA-lyx blir knappt mer överdådig än så här; med vinyltak, hundratals kilo krom, navkapslar som försöker se ut som ekerfälgar och tvåtonslackering. Och så storleken sen; Jämfört med denna fullsize-pråm ser Mondeon bredvid ut som en Fiesta. Men en stor del av de vidsträckta yttermåtten tas upp av den enorma motorhuven, så nog är den opraktisk alltid.
Här har vi den alltså; den stora, lyxiga och opraktiska vagnen. Som inte heller kan flyga.

Ännu en klen tröst

För en knapp månad sedan så listade jag alla bilar som jag sett under en dag, utan att ha fått möjlighet att fotografera. Av bilarna i denna lista så grämde jag mig nog mest över att ha missat Lancian i ökenrallyutförande, eller kanske Jaguar XJS:en, medan den bil som kortast tid dröjde sig kvar i mitt medvetande var en Mini Cooper.
När jag så genom ödets försyn några dagar senare fick möjlighet att fotografera en av de bilar som tidigare undgått mig, gissa vilken det är? Jo, förstås den sistnämnda, snabbt bortglömda Minin. Nu är den visserligen ganska tuff ändå, med breda minilitefälgar och skärmbreddare, även om jag personligen hade valt bort de vita bakljusen.

Bilen här är en mk VII av 1998 års modell, och alltså av märke Rover. Den ser ut att, likt de flesta sena Mini, ha levt ett bekvämt liv, utan vinterkörning och saltstänk. Detta trots att den under de 13 år den varit i trafik har avverkat inte färre än 10 ägare. Vid den senaste besiktningen visade mätarställningen just över 8000 mil, vilket nog kan stämma om man förutsätter att den främst agerat sommarnöje med visst bruksvärde.

1997 försökte man förtvivlat att modernisera den ursprungliga Minin; 1275-kubiksmotorn fick multi-pointinsprutning (finns det något bra svenskt ord?) och ratten fick en krockkudde. Men eftersom man efter ett krocktest av Minin i slutet av nittiotalet fick plocka ut testdockorna i bitar så är det tveksamt om detta nämnvärt förbättrade krocksäkerheten.

Alla artiklar som någonsin skrivits om Minin, och då menar jag alla, är fyllda av samma klyschor. Naturligtvis vill jag inte vara sämre, och ger er här ett urval:
"Av bilderna framgår inte den ursprungliga Minins litenhet."
"Körkänslan är fantastisk, likt den hos en gokart."
"Trots sin diminutiva storlek på utsidan, kan man ändå hjälpligt transportera fyra personer."

Om jag inte ramlar över någon av de andra bilarna som jag missat så kommer nästa inlägg att handla om denna bils raka motsats. Jag ger er ett par dagar på er att grubbla på vad det kan vara.

Här fanns den tid som flytt

Under en djupdykning i historiens annaler hittade jag följande guldkorn från den 23 augusti 2009. Under den tiden bodde vi fortfarande i Göteborg, men bilderna är från ett besök i Den Kungliga Hufvudstaden.

Först ut är en BMW 2000 Touring från 1973. Detta är en s.k. livsstilskombi från trettiotalet år innan begreppet livsstilskombi blev ett vedertaget begrepp. Dessa bilar var aldrig speciellt vanliga, och med tanke på hur snabbt de rostade så är det ett under att detta exemplar fortfarande är med oss. Men som bilderna avslöjar så har inte heller denna helt sluppit undan korrosionens glupska käftar.

Nästa glimmande partikel att vaskas fram är denna Lada Niva från 1996. Jag vet att den egentligen är alldeles för ny för att platsa här på bloggen, men det skulle lika gärna kunnat vara en -86:a eller en -77:a. Och med tanke på med vilken fart Nivornas plåt oxideras så är 13 år (som bilen var vid fototillfället) en ansenlig ålder.
Dessutom har den så snygg dekor, vars färgschema inte heller direkt skriker sent nittiotal. Och så är det den första Ladan här på bloggen. Anledningarna till publicering är många!

Nästa bil att fastna på film -nåja, minneskort- är en Dodge Dart -64. Bilen är den s.k. 270-modellen, vilken var rikligare utrustad än den enklare 170. Bilen här importerades 2000 och har den större 3,7-liters raka sexan på 145 hk.

Sist och kanske inte minst, men i alla fall med sämst bild, har vi en bil som övertrumfar BMW:n vad gäller ovanlighet: Alfa Romeo SZ. Denna smått mytiska bil tillverkades mellan år 1989-91 i endast 1036 exemplar, varav ca 100 exporterades till Japan. Tekniskt sett baserades den på den mycket mindre upphetsande Alfa 75. Framdrivningen sköttes av Alfas skönsjungande 3-liters V6.

Ingen alfahanne

Dagens inlägg tar för ovanlighetens skull avstamp i ganska modern tid, närmare bestämt andra halvan av nittiotalet. För under ett besök i den närliggande storstaden fick jag syn på en udda fågel:

Under lång tid har Lancia saknat representation på den svenska marknaden, och när man ser vilka fula kreationer som nuförtiden lämnar deras fabrik så förstår man varför. Från att ha varit ett stolt italienskt märke (vilka italienska märken är inte det) med elegant formgivning och tekniskt avancerade konstruktioner har en Lancia blivit ingenting annat än en Fiat i annan kostym.

Inte är kostymen särskilt snygg heller, vilket här framgår med smärtsam tydlighet. Midjelinjen på denna Kappa Coupé är för hög och glasytorna för små, vilket gör att hela bilen ser ut som en skolpojke med byxorna för långt uppdragna i midjan. Sidornas stora plåtytor gör dessutom att hjulen ser alldeles för små ut, och om man rör sig till bakänden av bilen så finner man att någon tycks ha kört in i aktern och tryckt in denna ett par centimeter. Snett bakifrån ser Kappa Coupe ut som resultatet av ett amoröst möte mellan en Volvo 343 och en Ford Mustang av tredje generationen. Vad som förra året fick den nuvarande ägaren att privatimportera denna vedervärdiga tingest kan jag bara spekulera i, men det skulle inte förvåna mig om det visade sig att han eller hon är blind.

Om jag ska försöka göra bilen lite rättvisa så är sedanmodellen betydligt snyggare, eftersom man med den lyckades med bedriften att rita en kaross helt utan utmärkande drag. I detta fall är det något positivt, för man slipper att kräkas lite i munnen varje gång man ser den.

Det är lätt att föranledas att tro att allting italienarna gör blir snyggt, eftersom de tycks ha en medfödd känsla för stil. Men stilkänsla måste paras med en vilja att skapa något estetiskt smakfullt, och det är nog det som har felat här. Luften har gått ur Lancia, och med den även lusten att skapa skönhet. Kort sagt; Vill man ha en snygg italiensk sedan så gör man klokt i att välja syskonmodellen Alfa 166 istället.

Bilspotting på svenska: Bilspotting

Jag fortsätter att grotta ner mig i parkeringshusens underbara värld. Idag presenterar jag Audis flaggskepp från förr (Audi V8 undantaget); 200.
Om en 200 var dubbelt så bra som två Audi 100 låter jag vara osagt, men i Sverige var den i alla fall dyrare än två etthundror tillsammans. Det var alltså en välbärgad svensk som 1990 beställde detta exemplar.

Här i Sverige valde importören att bara ta hem den mest exklusiva 200:an, standardutrustad med turbo, AC, färddator och Audis redan då legendariska fyrhjulsdrift; quattro. Den korta tillvalslistan inskränkte sig till skinnklädsel och taklucka, och beställaren har minsann kryssat för bägge två.
Som ny utvecklade den femcylindriga motorn 220 hk, vilket räckte för att skicka iväg denna klumpeduns till 100 på runt åtta sekunder. Det var snabbt på den tiden...

Detta exemplar befinner sig i det åldersmässiga vakuum som infinner sig när bilar blir 15-25 år gamla. Det är då framtidens entusiastexemplar skiljs från de övriga, de som slutar sina dagar på skroten. Några markörer för att just denna bil tyvärr tillhör den senare kategorin är att rutorna har tonats, två stuprör har ersatt avgasröret och att fälgarna bytts ut mot nyare fälgar från en A6.

Om det som inte göms i snö

Frekventa läsare av denna blogg vet att jag ofta gnäller över att man inte ser några intressanta bilar på vintern. Och visst står de flesta entusiastbilarna undangömda under den mörka delen av året. Men här kommer några bevis på att det ändå inte är helt stelfruset i leden:

Denna Aston Martin DB9 Volante stod parkerad direkt utanför entrén till mitt jobb. Vi får väl kalla utsikten löneförmån.

Denna Porsche 996 Carrera 4S sågs utanför McDonald's i Åkersberga. Det är något med sportbilar i snö som får mig att tänka på exklusiva schweiziska skidanläggningar och vackra kvinnor i päls och diamanter. Och förstås på snabbmatshak i förorter.

Vid sidan av lyxbilarna är det mest fransoser som jag har sett i vinter. Tidigare har jag ju gett er såväl en Citroën 2CV som en BX Break, och nu är det dags för en baguettebärare till; en Renault Rapid. Detta är alltså en personbil som är baserad på en transportbil som är baserad på en personbil, och tillika en bil som aldrig såldes i Sverige. Exemplaret på bilderna är av årsmodell 1996 och importerades till Sverige 2003. En modern efterföljare till R4 Laban eller, om man så vill, en föregångare till Kangoo. Jag föredrar förstås det förstnämnda. Skicket är som sig bör på en fransk bruksbil; rätt risigt.

Och på tal om Frakrike; Se här vad som dyker upp efter några dagars töande; En dumpad Peugeot 205. Snart kommer de alla vara borta från gatubilden och vi kommer undra var de tog vägen, dessa snygga småbilar som faktiskt var småbilar på riktigt.

Figaro, Figaro, Figaro

Vi gräver vidare i historiens annaler och stannar vid den 28 juni 2009, där vi finner en på våra breddgrader ovanlig fågel. Det är en Nissan Figaro, en jubileumsmodell tillverkad 1991, i en begränsad upplaga om 20 000 exemplar.

Denna bil såldes officiellt aldrig utanför Japan. Ändå har ett antal importerats privat, främst då förstås till de brittiska öarna, där man liksom i Japan har vänstertrafik. Endast ett alternativ för framdrivning fanns: en 1-liters turboladdad trecylindrig bensinmotor kopplad till en 3-växlad automatlåda. Övrig teknik lånades framförallt från Micra.

Om man är beredd att töja begreppet stjärnglans till bristningsgränsen så kan man säga att denna modell har just detta. Detta eftersom Galenskaparnas Kerstin Granlund i början av nittiotalet privatimporterade ett exemplar. Det är dock inte bilen på bilderna, då denna kom till Sverige först år 2008.

Om parkeringshus och vad som finns däri

Jag har alltid varit svag för parkeringshus. Allt ifrån lukten av olja och däck till den rena, funktionella formgivningen. Överlag allting som är designat utifrån användningsområde snarare än estetik är i mina ögon just det. Estetiskt tilltalande. Att parkeringshus har ett enda syfte, att husera föremål för mitt livs passion bidrar förstås också till min förtjusning. Än mer förtjust blir jag förstås då jag ser något verkligt intressant parkerat däri. Här nedan presenterar jag två sådana fynd.

Denna Jaguar XK8 såg jag faktiskt igår. Den är av årsmodell 1997, och om ni undrar varför den ser så överjäst ut så beror det på att man vid något tillfälle lämnat bort den till tyskar för s.k. förädling, vilket aldrig är en bra idé. Annars gillar jag Jaguar XJ. I originalutförande är den något så ovanligt som en coupé som lyckats bibehålla en air av exklusivitet och stil trots att den är till åren kommen. Hur många Mercedes- eller BMW-coupéer kan skryta med det? Just detta exemplar är ju dock bortom all räddning. Tack Arden.

Detta praktexemplar av en Amazon är ovanligt på många sätt. Bilen är till att börja med automatväxlad, vilket 1968 var någonting att skryta med. Därför ser man i bak, till vänster om registreringsskylten ett emblem med texten Automatic. Detta signalerar stil och finess och att man minsann inte behöver slita med den bångstyriga meterlånga växelspaken som de flesta Amazonchaufförer behöver. Sedan verkar den ha levt ett relativt lugnt liv. Nu är det förstås svårt att veta om bilen är renoverad, men den har i alla fall inte haft fler än tre(!) ägare under fyrtiotvå år. Och sist men inte minst, bilen är utrustad med de bredare 5,5"-fälgarna.

Så varsågoda; En våldsamt elegant vagn och en som borde vara det.

Ett par britter i lilla London

För ungefär en månad sedan, under en resa till min tidigare hemstad och där på väg till krogen stötte jag på dessa två exempel på brittisk ingenjörskonst, en Lotus Elise S1 från 1996 och en Land Rover SIII från 1978. Det de har gemensamt är låg motoreffekt (120 hk från Lotusens Rover K-seriemotor och 63 hk från Landiens diesel) men där slutar likheterna. De är inte ens parkerade på samma sätt, då Land Rovern står helt lagligt uppställd.

Bilspotting on-the-go

Jag ber om ursäkt för min något långsammare uppdateringstakt. Detta hänger samman med en nära förestående omlokalisering till östkusten, varför detta lägre tempo förmodligen kommer hålla i sig ett tag.
Nå, helgen spenderades i Skåne tillsammans med vänner och under nedfärden observerades följande klassiker, först en Mercedes 220 S cabriolet. Detta var den större, lyxigare modellen av bilen som i folkmun kallades (och kallas) bullmercan. Bilen på bilden är av 1958 års modell, och har således den kraftigare versionen av 2,2-literssexan, med 106 hk (mot tidigare 100 hk).Bil nummer två spanades in i Laholm, staden som verkar vara ett veritabelt Mecka för gamla (och i det här fallet nyare) bilar. Här har vi en 911, med den s.k. 964-karossen. Denna tillverkades mellan 1989-94 och hade en 3,6-liters boxersexa (förstås) på 250 hk.

En ganska ful italienare

En gång i tiden byggde Lancia några av världens vackraste bilar med några av världens vackraste namn. Modeller som Flaminia, Fulvia och Stratos - man liksom riktigt hör att de inte är några trollungar. Under åttiotalet byggdes fortfarande eleganta vagnar - Beta coupé t.ex., men även några mindre lyckade designer med några mindre lyckade namn. Nedan ses ett sådant exempel; Delta Integrale. En fantastisk rallybil under sportens guldålder, men inget vidare att se på.

Eventuellt så är jag orättvis när jag jämför en rallybil med vanliga gatubilar. Naturligtvis kommer rallybilen, med alla dess luftintag, fenor och skärmbreddare se designmässigt rörigare ut. Kanske ska jag istället jämföra den med andra rallybilar, t.ex. Mitsubishi Evo och Subaru Impreza. I en sådan jämförelse avgår ännu en gång Lancia med segern.

Anyone for english?

Här nedan kommer jag presentera två typiskt brittiska bilar. Typiskt brittiska eftersom dessa modeller har förändrats ytterst lite under väldigt många år. Hade nedanstående bilar varit personer (istället för endast personligheter), inbillar jag mig att de hade varit äldre lorder, iklädda tweed och ständigt lätt salongsberusade.
Världen har förändrats, men dessa bilar har inte insett det, eller så låtsas de inte om det. Long live H.R.H. the Queen and the Empire!

Vi börjar med ett märke som fortfarande lever i yttersta välmåga, trots obefintlig produktutveckling de senaste sextio åren; Morgan. Det krävs en britt för att år 2010 sälja en bil med chassi av askträ, rullandes på ekerfälgar. Och det helt utan marknadsföring! Hemligheten bakom är förstås trogna kunder. Elaka tungor (däribland min egen) ställer sig dock frågan om återväxten i leden är speciellt stor.
Richard Hammond (från Top Gear) är f.ö. ett stort fan av Morgan.
På en bensinmack i Göteborg fann jag en annan engelsman, En Rolls-Royce Corniche Drophead. Detta är även detta ett märke som inte behöver göra reklam för sig, tack vare det stora antalet ambassadörer för märket, i form av amerikanska rappare. De har ju som bekant ovanan att förstöra den legendariska komforten genom att montera fyrtioåttatumsfälgar och enorma ljudsystem. I mina ögon är det så här en RR skall avnjutas; standard med fälgar av normal diameter och däck med omodernt hög profil.Och för er som har undrat så kan jag avslöja att även om jag ser ut som tjugosex, så gömmer sig i mitt inre en femtioårig man med helskägg som då och då glimtar fram.

Biltrafik - nu med rörliga bilder och ljud!

I morse, på den mördande tråkiga vägen hem från Norge, passerade jag dessa två synnerligen exklusiva Porschar och en än mer exklusiv nästan-Porsche. De båda Porscharna är en silverfärgad 964 Carrera RS och en 993 GT2. Nästan-Porschen då? Inget mindre än en Ruf RT12, enkelt uttryckt en 997 GT3 med en vässad version av 996:ans turbomotor på antingen 530, 560 eller, i uppborrad 3,8-liters form, 730 hästkrafter.
993:an var en tidig version, detta då det på motorluckan endast stod 911 GT.

För en Porschefanatiker som jag var detta en snudd på religiös upplevelse. Varken Carrera RS eller 993 GT2 är några dussinbilar, men deras produktionstal räknas ändå i tusenden. RT12 är något mer exklusiv än så med sina 13 (tretton!) tillverkade exemplar.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för mitt risiga kamera- och klipparbete men, förnuftig som jag är låter jag trafiksäkerheten gå i första rummet.