Nya tider

Idag hämtades det senaste tillskottet till den Petterssonska bilparken; en Saab 9-5 2,3t BioPower SportCombi från 2008. Just under 4000 mil på mätaren och välutrustad med såväl ljus skinnklädsel som elstolar och xenonljus. Den ersätter den 9-3 2,0i SE från 1999 som under de senaste tre åren tjänat oss väl. Välkommen till familjen!

En ljusglimt i tillvaron

Arninge är en märkligt utformad handelsplats vilken i mitten av nittiotalet blev riksbekant, tack vare att Killinggänget valde att förlägga ett avsnitt av Nile City 105,6 till B&W:s parkering i just Arninge. Detta ställe har visat sig vara bra för den bilintresserade att hitta fordon som på ett eller annat sätt sticker ut från den grå massan. Och sällan blir det mer påtagligt än vid detta tillfälle, då jag fick syn på en varmt orange MGB Tourer i ett hav av gråa och vita europeiska mellanklassbilar.

Årsmodellen är 1970, och bilen togs först i trafik i Sverige 1971. Den har förmodligen renoverats vid något tillfälle, eftersom den är i ett mycket gott skick. Värt att nämna är att den har det amerikanska torkararrangemanget med tre mindre vindrutetorkare. Teoretiskt sett skulle detta alltså kunna handla om en amerikansk bil som efter bara ett år importerats till Sverige. Detta motsägs dock av avsaknaden av sidomarkörer på karossen och alltså är det troligare att man vid renoveringen valde att montera USA-torkare.

Efter att ha kört ett par olika MGB:er så har jag också full förståelse för placeringen av höger backspegel. I vanliga fall tvingas man nämligen vrida huvudet halvt ur led för att titta i spegeln på passagerarsidan.

Unga gamlingar

Mina semesterdagar hittills har fördrivits genom att renovera ett rum i vårt nyligen inskaffade kedjehus, men trots detta har jag hunnit med att få span på ett par intressanta bilar. Senast idag såg jag detta udda par stå parkerat utanför en mataffär. Trogna läsare känner kanske igen Citroën -88:an från ett inlägg i vintras, men bilen bredvid är ny för bloggen. Först trodde jag, felaktigt, att det var en Caprice, men en snabb koll med transportstyrelsen avslöjar att det handlar om Pontiacs motsvarighet; Safari. Varifrån man fick detta namn har jag ingen aning om, men jag kommer osökt att tänka på drive in-djurparker, s.k. safari parks, och en bil full av glassätande amerikanska ungar.

Apropå dess likhet med Chevrolet Caprice så är det intressant hur lika amerikanska bilar från denna tidsålder var varandra. Huruvida det bara rör sig om badge engineering eller om designen faktiskt skiljer sig åt på något subtilt plan låter jag vara osagt. Bilen här är i alla fall från 1989 vilket betyder att den är av den sista årsmodellen innan denna modell försvann ur sortimentet. Bilens skick är som synes ganska bedrövligt, med dörrar visserligen i samma färg, men somliga utan den snygga "trä"-dekoren. Detta gagnar Citroënen, som i jämförelse ser riktigt välhållen ut.
Namnet Safari började användas av Pontiac redan 1955, då som beteckning på en tvådörrars "Nomad"-herrgårdsvagn. 1959 gavs namnet i stället till de enorma s.k. fullsize-herrgårdsvagnarna.

Vid en snabb anblick finns det ingenting som dessa två bilar har gemensamt. Där Cittran är 3,9 meter lång är Pontiacen 5,5 meter. Där Pontiacen (förstås) har en V8 har 2CV:n (förstås) en tvåcylindrig boxer. Och där Pontiacen har kromat takräcke har fransosen lite fladdrigt tyg.
Till slut kom jag dock på den gemensamma nämnaren, det som förenar dem och gör dem till, förvisso ett omaka, men ändock ett radarpar; de är yngre än man kan tro. Safarin såg ut så här från 1977 fram tills 1989 och Cittran, ja det behöver jag knappt förklara ytterligare, eller?

En stilla undran

Ska inte en av fördelarna med en prenumeration vara att spara pengar? Hur tänkte Teknikens Värld här?

Ett passande skick i en passande tid

Vi har haft besök i några dagar och således har jag inte haft möjlighet att blogga. För övrigt så har jag semester nu, varför allting tar lite längre tid. Idag ger jag er helt snabbt en duett som jag såg under ett besök i Enköping för några veckor sedan.

Om jag skulle äga en Duett så är detta just det skick jag skulle ha den i. Lagom sliten så att man vågar använda den till det den är ämnad; transporter av skrymmande föremål. Även om takräcket förmodligen aldrig skulle komma till användning så skulle det få vara kvar. Det är kronan på verket för denna den bruksigaste av bruksbilar, vem bryr sig om att den fördärvar den lilla aerodynamiken som fanns?

Nu ett snabbt sammandrag av bilen i siffror:

• 1968
• 7 ägare
• (1? 2? 3?)9600 mil

Eftersom bilen stod i ett tidsmässigt matchande villaområde så kunde jag inte hålla mig från att redigera bilderna i Camera+. Om du har en iPhone så är denna app ett måste, inte minst eftersom denna fokuserar mycket snabbare än den inbyggda kameraappen. Filtret som jag har lagt på heter hipster, om ni undrar.

En åttiotalist som vill vara alla till lags

Efter mitt sista, något osammanhängande inlägg återgår jag nu till vältrampad mark med ännu en bilspottning. Ännu en gång presenterar jag en bil som har blivit ganska ovanlig på våra vägar, även om den är så oförarglig så man inte har märkt det. Ett oberoende schweiziskt forskningsinstitut har nämligen räknat ut att den fjärde minst yttrade meningen i det svenska språket är "det var länge sedan man såg en Toyota Camry". Men just denna mening yttrade jag för ett par månader sedan när vi passerade en parkering utanför Karolinska sjukhuset. Detta är en -87:a och den sista årsmodellen för denna generation. För ett antal veckor sedan redogjorde jag för ett par riktigt gubbiga bilmodeller, och denna är även den ett lysande exempel på en sådan. Enligt transportstyrelsen har den bara haft två ägare och gått mindre än 15 000 mil vilket ytterligare späder på misstankarna att ägaren, vare det den nuvarande eller den första, är en äldre herre.

Denna första generation av Toyota Camry kallas V10 och tillverkades mellan 1982 och -86, så egentligen borde denna s.k. -87:a rubriceras som årsmodell 1986. Spontant känns det som att de flesta Camrys av denna generation i Sverige var halvkombimodellen, så denna sedan är t.o.m. ovanlig (och gubbig) för att vara en Camry!

Designen är typiskt japanskt åttiotal; till synes ritad med linjal och med detaljerna accentuerade av kromad plast. Dock inte för mycket, utan bara tillräckligt för att den ska bli utslätad. GLi-modellen som bilderna föreställer var den lyxigare, med en tvåliters radfyra på 105 riviga hästkrafter. Dessutom har den lyxats till ytterligare med hjälp av ett klassiskt åttiotalstillbehör: lådhögtalare på hatthyllan.

Bilen är i ett skick som man normalt sett inte hittar en Camry i, om man alls hittar någon. Helt i nyskick är den emellertid inte, rosten har så sakteliga börjat krypa på sina ställen och den främre registreringsskylten har fått sig en smäll. Ett skick som alltså matchar bilen i övrigt: fin, men inte så att det stör någon. Men en oförarglig ankomst till Träffpunkt 80 är ju en ankomst så god som någon.

Om viljan att rädda dem alla

Alla som intresserar sig för gamla saker, om det så är kameror, porslinskatter eller bilar, tror jag lider av samma sjuka; Man vill alltid rädda den där kameran/porslinskatten/bilen som haft oturen att hamna hos en mindre nogräknad ägare. Jag är inget undantag, och jag spenderar många timmar varje dag framför Blockets annonser, zappandes mellan de många olika "renoveringsobjekt" som finns.

De av er som känner igen er (alla?) kanske också känner igen er i att tillfredsställelsen man får av detta är inte helt olik den man får av att klia på ett myggbett. Jag vet att jag att jag genom att klia mig bara gör saker och ting värre, men ändå sitter jag där och river. På samma sätt vet jag att det inte skulle löna sig att renovera upp den där gamla 911:an (för det förstås är allt som oftast dessa mina eskapader handlar om), men ändå sitter jag där, fastnaglad vid annonsen för en helt upprostad ("fin för sin ålder") gammal targa från -75. Som t.ex. denna:

Om man ska tro bilderna så har en ägare valt att, i det avtagbara targataket, montera en skyport! Och så startar den inte ("ett enkelt fel"), men det positiva är att det inte finns någon synlig rost. Eftersom denna förmodligen döljs bakom det stora kjolpaketet i plast och/eller en massa spackel. Den är värd att räddas!

När man talar om mygg så är det omöjligt att inte nämna Norrland, detta paradis för blodsugande insekter. Och de norrländska myggorna kan bitas, de kan ge sådana där bett som sitter på en av venerna vid fotleden och formligen pulserar av klåda. Sådana där som man kan riva på i flera dagar utan att tröttna. I bilvärlden motsvaras det bettet av denna 911 från -67, komplett med rostdöljande 935-kit. Jag vill inget hellre än att återställa den till sin forna glans. Det kryper i mig att göra det. Det kliar i mig att göra det, för den är värd det.

Jag river vidare på blocketbölderna och landar slutligen här, på ett stick som jag redan tidigare rivit upp men som jag nu attackerar igen; Denna V8-konverterade 912:a. Den har visserligen inte förfulats med några moderna attribut, men är i gengäld i behov av så omfattande rostlagning att ett försök till renovering snabbt skulle rendera sig ekonomiskt oförsvarbart. Så den är inte värd att rädda, men ändå så...

Jag har genom detta inlägg inte botats från vare sig min ovana att klia sönder myggbett eller min vilja att renovera upp en gammal bil, och någon gång ska jag göra det. Inte sluta klia mig, utan få utlopp för min renoveringslusta. Och om du själv är biten(!) så går det bra att klicka på bilderna för att komma till deras respektive annonser.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

Som en gul Blend, del 3/3

Dags för den tredje och sista delen av reportaget från American car show här i Åkersberga. Detta är delen då jag presenterar de sista hopskrapade bilderna som behövs för att trilogin ska bli just en trilogi och inte en... ja, vad nu en serie om två delar heter.

En bil som får det att löpa kalla kårar längs ryggraden för alla Stephen King-fans. Nej, det är i och för sig ingen Plymouth Fury utan en Belvedere men årsmodellen är rätt, 1958, och hur som helst var Furyn i alla fall bara en lyxigare variant av Belvedere.

En bil som får mig att börja nynna på "holiday road" och tänka på familjesemester längs amerikanska highways. En brun Oldsmobile Vista Cruiser -72 med äkta fejkträ längs sidorna. Synd bara att ägaren inte verkar dela min uppfattning om att vissa bilar mår bäst av att stå på smala originalfälgar med navkapslar.

Dags att väga upp bilarna från Västerlandet med en bil från Västtyskland. En Opel Rekord från -66. Här får jag mitt lystmäte i och med nämnda originalfälgar med navkapslar. Och som knark på laxen: gula varselljus och Marchal-extraljus!

Denna mycket läckra hot rod, från början en Ford -25, bjöd på många kul detaljer och ett par som kändes lite väl utstuderade, som t.ex. att luftintaget utgjordes av en brevlåda. Dessvärre fick jag inte höra den, ljudet från det rudimentära avgassystemet måste vara påtagligt.

Ännu en herrgårdsvagn, en Ford Country Sedan(!) av årsmodell 1964. Det är nog svårt att hitta en bil med bättre runtomsikt. Det skulle i sådana fall vara Forden ovanför Forden ovan, men där skymmer ju å andra sidan brevlådan sikten framåt. (Jag gissar att det är första gången någon sagt det om en bil!)

Jag kastar mig handlöst mellan ytterligheterna. Bilen här är inte en Fiat 500, utan en Steyr Puch 650T. Det är en Fiat 500 med motorcykelmotor, det.

En välinkörd duo. Lastbilen berördes i det förra inlägget och nu är det dags för dess granne, en Ford Taunus -51. Att den i aktern hade en dekal med texten "bliv djurvän, smek en mus" lämnar jag därhän, jag gillar den ändå.

Jag avslutar detta tredje och sista inlägg i sviten på samma sätt som jag avslutat de andra två; med en bild på ett klistermärke. Just detta satt i vindrutan på Taunusen ovan. Finns det ett mera passande attribut till en bil i sådant skick?

Som en gul Blend, del 2/3

Vi dröjer oss kvar på Ekbacken i Åkersberga och American car show. Min blogollega Bildrömmar och Drömbilar var även han på plats, och hans (betydligt bättre) bilder hittar ni här.

En högrövad, högröd Ford convertible -46.

En charmigt patinerad PV444 från 1947, i bakgrunden Dodge Coronet -68 och Chevrolet Chevelle -69.

Ytterligare en Volvo, en P1800 från 1964. Denna var dock inte det minsta patinerad, utan tvärt om verkade ägaren ha ägnat lite för mycket tid åt att putsa upp den. Hela motorrummet var högglanspolerat...

Prydlig motorinstallation i en Plymouth Barracuda -71. Jag har svårt att värja mig för sjuttiotalets muskelbilar, i synnerhet när de är lackade i "grabber"-nyans och har manuell låda med den urfåniga "pistol grip"-växelspaken, vilken skymtas på bilden här nedan:

En tidig Alfa Romeo GT Veloce, med den s.k. osthyveln på motorhuven. Denna sjuttiotvåa har förvandlats till tävlingsredskap, med bur och R-däck.

Trans Am. V8. Sex liter. Nu blåser vi snuten.

Denna lilla lastbil lyckades smälta mitt hjärta. Den fantastiska patinan genomsyrade allting, t.o.m. lukten inuti var den där hemtrevliga blandningen av läder, tagelstoppning och olja. Och nej, det är inget riktigt barn som står och gråter vid kofångaren, även om jag faktiskt lurades en kort stund.

En Chevrolet Bel Air -55. Jag vill så gärna tro att denna bil är svensksåld, att det är den ursprungliga Stockholmsregistreringsskylten som hänger där i grillen, men om det är så har jag ingen aning om. Den har varit inregistrerad sedan 1999, men är inte privatimporterad, så kanske är det så.

En bil som jag vet är svensksåld, en Dodge Dart Hardtop GT från -66. Den svarta taksektionen ger intrycket av att bilen är en targa, men det är bara en raffinerad illusion.

Har man sådan här säkerhetsutrustning monterad så gäller det att varna bakomvarande fordon, och vilket bättre sätt att göra det på än med hjälp av en minimal varningsskylt monterad nere vid kofångaren?

Som en gul Blend, del 1/3

Under den helvetiskt heta gårdagen hölls en bilträff för amerikanska bilar här i Åkersberga. Jag var förstås tvungen att åka dit. Min hustru påpekade att jag inte ens gillar amerikanska bilar, men mitt svar till henne var att om en rökare gått tillräckligt länge utan en cigarett så tackar han inte nej till en sådan bara för att det inte är hans föredragna märke. Engelsmännen har ett uttryck som säger att Beggars can't be choosers, och det var ganska passande just igår.

Som jag skrev ovan, och som ni förmodligen själva märkte, så bjöd gårdagen på en hetta som närmast kan beskrivas som tropisk med temperaturer runt 30 grader och mycket hög luftfuktighet. Trots detta, och trots att SMHI lovat regn, var uppslutningen god med uppskattningsvis runt 3-400 fordon. Idag och under de kommande dagarna presenterar jag ett antal bilder från denna sammankomst.

Jag börjar från början, i fler än en bemärkelse med den i särklass äldsta bilen på träffen, och även den hittills äldsta bilen här på bloggen; En Oldsmobile från 1903.

Många bilar bar uttryck för ägarens smak (eller avsaknad av densamma), vare sig denna grundas i ett sinne för kitsch...

...eller i ungdomligt oförstånd.

När jag tänker på amerikanska bilar så ser jag framför mig enkla, bakhjulsdrivna bilar till största delen bestående av gjutjärn. Denna bild kommer dock på skam när man ställs inför denna uppenbarelse; Oldsmobile Toronado. 7 liter stor V8 (från 1970 7,5 l), 390 hk (385 bhp) och drivning på framhjulen. Utan att ha några bevis gissar jag att detta fortfarande är världens motorstarkaste framhjulsdrivna bil.

För att stå ut från mängden krävdes det att man kom i något som verkligen stod ut från den krombemängda massan; t.ex. en beige Fiat 126 -75. I viss mån även den krombemängd.

Denna rallypreparerade Mustang -66 deltog, om man ska tro vindrutedekalen, i 2003 års upplaga av det tuffa sydamerikanska landsvägsloppet La Carrera Panamericana.

När kvicksilvret kryper upp mot trettiostrecket och man är täckt av päls så söker man skugga där sådan finns. Under en gul hot rod till exempel.

Resterna av en gammal dekal som någon en gång i tiden försökt avlägsna för att snygga till bilen. Kan vi gissa att den nuvarande ägaren helst skulle viljat att man inte försökt med detta?

Hej Matematik!

När jag häromdagen gick igenom några av de av den tidigare husägaren kvarlämnade artefakter som ligger i garaget, hittade jag denna snygga gamla burk med Turtle Wax-rubbing. Personen som en gång i tiden hade planer på att förnya lacken på sin bil verkar inte ha gjort detta mer än en gång, eftersom burken fortfarande är nästan full men innehållet har med åren hårdnat betydligt. Jag har ägnat en stund åt att i Antikrundans anda försöka datera burken, vars bild jag tycker andas åttiotal, i all sin solnedgångsprakt och med lila förgrund. Dock är bilen på framsidan en Citroën DS, av modellen som tillverkades 1968-75. Så vilket är rätt?

För att få klarhet har jag lyckats uttyda att burken en gång i tiden kostade runt 16 kr. En snabb googling avslöjar att 300 ml flytande Turtle Wax-rubbing idag kostar 95 kr, d.v.s. 5,9375 gånger mer. En KPI-tabell med år 1949 som baslinje (=100) ger oss att KPI i maj i år relativt 1949 års priser är 1782. Dagens KPI dividerat med faktorn 5,9375 ger ett värde på ganska exakt 300. Detta betyder att burken, under förutsättning att prisutvecklingen på rubbing exakt följt konsumentprisindex, är från årsskiftet 1973-74. Tänk vad roligt man kan ha med matte! Eller, för att uttrycka sig på ett sätt som bättre matchar burkens tidsålder, Hej Matematik!

Här kan ni, kära läsare, tänka ut valfritt skämt på temat hur rubbad måste man vara för att räkna ut detta? Men håll gärna era alster för er själva, tack.