Den gamle och navet

Den nyss avslutade helgen spenderade jag i mina barndoms trakter, där min sambo och jag i lördags knöt äktenskapens band, så nu är min ungdom över och jag har blivit ärbar!

Eftersom dagens inlägg kommer handla om gubbilar så är min ungdoms avslutande en alldeles utmärkt plats att göra avstamp i. För säkert har ni, liksom jag, många gånger undrat vad det är som gör att vissa bilmodeller i (mycket) större utsträckning än andra förknippas med grånade herrar i keps och beige sportjacka.
Mycket handlar förstås om färg på bilen, en nyans som matchar nämnda sportjacka kommer ju aldrig att bli populär bland yngre bilister. En annan typisk gubbmarkör är att bilarna ofta är påvert utrustade basmodeller.

Men detta ger oss bara halva sanningen. För hur kommer det sig att vissa bilar, trots beige lack och med endast bokstaven L på bakluckan ändå inte får den självklara stämpeln som gubbil? För att utreda detta vidare listade jag i huvudet några av de bilar som jag ser framför mig när jag tänker på gubbilar; Volvo 142 och 242, Ford Orion, VW Jetta och Saab 99. Dessa har en sak gemensamt; Samtliga är (eller gick att få som) tvådörrars sedaner. Denna karossform går hand i hand med den låga utrustningsnivån: De är opraktiska, men billiga. Den typiska gubben har inget behov av en praktisk bil. Han transporterar sällan saker i bagagerummet, och aldrig folk i baksätet. På sin höjd transporterar han en fru, som då förstås sitter bredvid i framsätet.

Så i detta inlägg hyllas männen i beigea sportjackor genom att jag presenterar ett par gubbilspottingar. Volvo 142 och 242 har redan figurerat här på bloggen, och någon Ford Orion har jag dessvärre inte hittat. Kvar är då VW Jetta och Saab 99, vilket ändå inte är så illa.

Denna Jetta stod parkerad utanför mitt jobb, en plats som tidigare visat sig lämplig för spottningar av det mera exklusiva slaget men som alltså duger gott även för mera jordnära transportmedel.

Denna -85:a är inne på sin andra ägare och snikfaktorn är hög: CL-markeringar i stället för sidoblinkers och plåtfälgar med enkla (men snygga) navkapslar. Jag undrar dock om fälgarna var vita från fabrik eller om det är ägare nummer två som har försökt sig på lite s.k. styling.

Saab 90 måste ändå vara gubbilarnas okrönte konung. Hur många av nybilsköparna var under sextiofem? Denna åttiosexa har faktiskt hunnit med tre ägare men är fortfarande i ett oklanderligt skick, bortsett från en ful repa på bakskärmen.

Även denna bil har sina ursprungliga plåtfälgar med navkapslar i rostfritt. Dessa påminner inte så lite om hjulen från en sextiotals Alfa Romeo, och är hjärtknipande stiliga. Egentligen är hela bilen ganska snygg, i synnerhet rakt från sidan. Den har en ganska rakryggad hållning och ser ganska nätt ut, utan att för den skull verka ömtålig.

När jag var liten var navkapslar standardutrustning och aluminiumfälgar lyx, och kanske är det nu dags för en renässans för fälgar i stål, med kåpor i rostfritt som skydd för hjulmuttrarna? Våga vägra lågprofil!