onsdag 25 april 2012

Vältigt ovanlig

I förrgår landade senaste numret av tidningen Klassiker i brevlådan, vilket som vanligt bjöd på trevlig läsning under de korta stunder som sonen sov. Under rubriken "En så'n hade ju...", där man tar upp bilar som en gång varit en del av gatubilden men som nu har rostat bort eller på annat sätt försvunnit, gjorde man denna gång ett nedslag bland Skodas svansmotormodeller. Enligt uppgift i tidningen finns endast 18 st Skoda av årsmodellerna 1964-1988 kvar i trafik, eller, för att uttrycka det på annat sätt, trekvarts bil av varje årsmodell. Med detta i åtanke torde dagens gatufynd vara ett av de ovanligaste i denna bloggs historia!


Det handlar alltså -rätt gissat!- om en Skoda 130L från 1986 som jag på juldagen ramlade över. Eftersom det var mitt i vintern så tycks detta exemplar gå som bruksbil året runt. Frågan är om ägaren, nummer fyra i ordningen, vet vilket unikum han eller hon kör omkring i, kanske hade det föranlett en större försiktighet från dennes sida.


Det är lätt att fnissa åt gamla Skodor, men om man ser till den samtida konkurrensen så låter inte 63 hk, 0-100 på 14 sek och 0,8 l/mil som några heltigenom usla siffror. Räkna dessutom in en relativt god byggkvalitet, en design som inte kan kallas direkt ful och ett lågt pris så borde man haft en vinnare. Jag skriver "borde", för det hade man ändå inte. Anledningen till detta stavades pendelaxlar och svansmotor och en därav resulterande vurpa vid undanmanöverprovet i Trafikmagasinet 1978. 


Skoda såg mycket allvarligt på modellens oförmåga att hålla sig på hjulen och bara sju år senare försvann pendelaxlarna på 130-modellen. Följaktligen är bilen på bilderna av den mer svårvälta sorten.
Vi vet väl alla vad som sedan hände med Skoda; De köptes upp av VW och slog sig ännu en gång in på Sverigemarknaden med en konkurrenskraftigt prissatt modell; Felician. Resten är, som det brukar heta, historia. Idag kan man få såväl V6-motor som fyrhjulsdrift och DSG-växellåda i sin Skoda, och spendera en bit över en halv miljon längs vägen. Som Bob Dylan sjöng; The times they are a-changing.

onsdag 18 april 2012

If it's not broken, fix it!

I ett inlägg från ungefär ett år sedan presenterade jag en stor silverfärgad Citroën, parkerad på en av Göteborgs gator. Och för att hålla traditionen vid liv presenterar jag ännu en, parkerad på en av stadens många andra gator. Förra gången gällde inlägget en DS, denna gång dess efterföljare.

Citroën CX lanserades 1974, vilket betydde att CX och DS såldes parallellt under några månader. Ungefär samtidigt som lanseringen fick dock Citroën slut på pengar, vilket gjorde att motortypen som planerades till CX:en, en treskivig wankel, fick slopas. Eftersom modellen redan från början planerats för denna motortyp fick man inte plats med något annat än en fyrcylindrig radmotor.
Pengabristen gjorde till slut att Citroën tvingades gå samman med Peugeot.

I gatulyktornas ljus får bilen en lätt ondskefull framtoning. Visst passar miljön bilen helt perfekt?

Den första generationens CX tillverkades fram till 1985 och kännetecknas som så ofta av mer utanpåliggande kofångare. Hastighetsmätaren utgjordes av en roterande trumma snarare än en konventionell mätare, ungefär som en badrumsvåg. Känns det förresten igen? Man erbjuder en lösning på ett problem ingen någonsin har haft. Denna var dock svår att läsa av och ersattes till 1986 års modell av en helt vanlig hastighetsmätare. Man erbjöd alltså en lösning på lösningen på problemet som ingen hade men som i sig visade sig vara ett problem. Bilen här är en -87:a och alltså av andra generation.

Något som ni säkert kan hålla med om är irriterande ibland är att blinkersen går tillbaka innan man har hunnit svänga. Säg att man t.ex. ska göra en vänstersväng på en väg som har en fil för just vänstersvängar. Då signalerar man vänster och byter fil varvid körriktningsvisaren återgår till utgångsläget, trots att man ännu inte har svängt. Till CX:en löste Citroëns eminenta ingenjörer problemet genom att man helt enkelt tog bort blinkersens automatiska återgång. Så från att ha haft en funktion som är lite irriterande ibland så fick man en funktion som var irriterande hela tiden. Visserligen en lösning på ett reellt problem, men kanske ingen vidare bra sådan.

Jag vill minnas att CX var en ganska vanlig bil när jag växte upp under åttiotalets senare hälft. Dessvärre verkar inte så många finnas kvar idag. Bilen här är svensksåld och har hunnit med elva ägare och tjugotusen mil under åren.

Länge har Citroën byggt ganska tråkiga bilar, den enda spännande modellen utgjordes länge av C6 (vilken ju ärvde CX:ens konkava bakruta). Glädjande nog verkar man vara på väg tillbaka till sina milt sagt egensinniga rötter. Se t.ex. på deras senaste tillskott till modellpaletten; DS5, där man till och med har kopierat det klassiska sjuttiotalsmönstret till stoppningen. I mina ögon ett helt riktigt beslut, för (för att citera en cittra)...