fredag 24 februari 2012

Menar ni verkligen allvar, Volvo?

Så har vi då nåtts av nyheten att våra svenska stoltheter har fått tillökning. Jag talar förstås om nya Volvo V40, vars utseende läckte ut på nätet i veckan. En bekant till mig med inblick i Volvos marknadsföringsstrategi när det gäller denna modell har berättat att man kommer dra stora växlar på det nya glastaket. En detalj som enligt Volvo är såväl unik som nyskapande.

Om man på allvar tror att allmänheten kommer luras av detta prat så tycks man inte hysa alltför höga tankar om sina potentiella kunder. Glastak har ju Peugeot sysslat med i gott och väl tio år, men inte heller de var ju först. Redan i mitten av femtiotalet kunde man njuta av solsken på flinten i Ford Fairlane Crown Victoria (inte ens här slipper man helt undan den rojalistiska uppståndelsen!) Skyliner, vars främre takdel gjordes i genomskinlig plast.

Men om man tänker på det så är ju detta bara en fortsättning på den under tjugo- och trettiotalet populära sedanca-karossen, i Amerika kallad Town Car, där chauffören satt oskyddad i den främre delen av bilen och dess passagerare åtnjöt lyxen att slippa bli regnade på, eftersom den bakre delen var täckt.

Fast å andra sidan, om man tänker på det ett varv till så torde ju idén till denna karossmodell vara tagen från 1800-talets hästvagnar, s.k. Coaches, där kusken satt under bar himmel framför eller ovanpå passagerarutrymmet. Så nej Volvo, ert glastak -som på bilderna dessutom ser löjligt litet ut- är vare sig unikt, nyskapande eller uppfunnet av er. Vi har synat er bluff, redan innan ni har spelat ut er hand.

Pictures taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove to them being published here, please contact me.

onsdag 22 februari 2012

Småstadens diskreta charmknuttar del III: Lukes pappas gamla bil

För tredje och sista(?) gången besöker vi så parkeringsplatsen i Hallstahammar för att där studera raggarbilen i dess naturliga miljö. Dagens objekt är verkligen ett praktexemplar där få av de i 140-kretsar populära stilgreppen saknas:
  • Demonterad främre kofångare
  • Sänkningssats (i sann raggaranda förmodligen bestående av kapade spiralfjädrar)
  • Bortplockade lister
  • Svartmålat krom
  • Mattsvart lack
  • Extraljus
  • Tonade rutor
  • Modernare aluminiumfälgar, i detta fall från en 260 från tidigt 80-tal
  • Extramätare på instrumentpanelen

Det enda jag saknar är ett bakrutejalusi och kanske det för denna modell under 80-talet så populära tilltaget; dubbla bakljus.

Jag har, som ni säkert lagt märke till, svårt för s.k. styling, men jag måste tillstå att denna bil har något visst. Avsaknaden av krom och allt det svarta gör att den ser ganska ondskefull ut. Den har haft totalt arton ägare, så chansen är ju ganska stor att en av dessa var en fjunig Darth Vader, innan han rakade av sig moppemuschen och bytte upp sig till Dödsstjärnan.

lördag 18 februari 2012

Småstadens diskreta charmknuttar del II: Ettförtifemman

Efter mitt lilla utbrott över Porsche Sveriges avsaknad av PR-mässig tajming så återgår härmed verksamheten till det normala. Vi återvänder alltså till parkeringen i Hallstahammar för ännu en raggarbil, denna gång dock en bil som är en något vanligare syn i såväl stadsbilden som på denna blogg; en Volvo 145. Liksom Opeln i det förrförra inlägget så har även denna bil försetts med modernare fälgar och den tycks dessutom ha sänkts ett par centimeter, allt för det rätta raggarstuket.

Årsmodellen har mina Volvokunniga läsare säkert redan luskat ut; 1973. Det första året med den nya fronten och det sista med de smalare kofångarna.
Sedan bilen togs i trafik den 26 juli samma år har den hunnit med inte färre ägare än 22 och inte färre mil än 36 500. Någon gång under sin levnad har den även hunnit med att ha inte färre än fyra extraljus, men dessa lyser nu endast med sin frånvaro(!).

Det är alltid intressant att studera hur bilarnas storlek har förändrats under årtiondena. Att 145:ans barnbarnsbarnbarnsbarn V70 är betydligt större är inte speciellt förvånande, men att en Astra är så stor kom som något av en överraskning.

onsdag 15 februari 2012

Menar ni verkligen allvar, Porsche?

Jag vittjade just brevlådan på dess innehåll, och fann däri en försändelse från Porsche Sverige. Av framsidan kan man utläsa mitt namn bland en massa andra namn, och avsikten är förstås att få mig att känna mig som en del av en exklusiv skara. En skara där man är du och bror med något slags elit. Så varför fylls jag inte av en oförställd glädje och jubel i mitt bröst? Kanske för att jag inte vill vara del av någon elit, kanske för att just denna samling namn inte är särskilt imponerande. Vem blir stolt över att buntas ihop med ett antal skådespelare vars talang sträcker sig från halvhyfsad, via medioker och usel för att till sist landa i Keanu Reeves liga? Är det meningen att jag ska kunna skryta över att jag råkar köra samma bilmärke som Victoria och Carl Philip? Jag? En övertygad republikan som skäms över att mitt hemland fortfarande krampaktigt håller fast vid ett odemokratiskt och heltigenom förlegat statsskick?
Vilken David som avses i listan är inte helt självklart, men min gissning är att man snarare avser mannen med de många frisyrerna och den anorektiska hustrun snarare än killen som slog ihjäl en jätte för ett par tusen år sedan.

Nej, hörni Porsche, det här får ni allt göra om. Varför inte istället ta namnen på folk som faktiskt gillar eller har gillat sina Porschar? Folk som på riktigt förknippas med märket? Hellre Jerry och Steve än Arnold och Reese. Eller var dessa de enda som ställde upp på att få sina förnamn tryckta i reklamsammanhang?

Vad som var inuti? Reklam för ett kreditkort. Så jag kan köpa saker som jag inte har råd till nu och betala dem i framtiden, när jag fortfarande inte har råd. Tack, men nej tack.

onsdag 8 februari 2012

Småstadens diskreta charmknuttar del I: Rekordraggaren

När jag ändå är inne på saker som hände i slutet av förra året, så kan jag lika gärna dela med mig av en bil som jag såg på juldagen.
Jag har länge hävdat att landsbygden är bättre jaktmarker om man tycker om gamla fordon, och för att bevisa detta så kommer dagens bildmaterial från Hallstahammar, den smått deprimerande bruksorten utanför Västerås och tillika min hustrus barndomsbygd. Här hittades denna Opel Rekord kupé -64 i raggarskick. Bland de raggare som inte varit tillräckligt stadda i kassa för en amerikanare har Oplarna ju alltid utgjort billigare substitut, tack vare sin amerikanskinfluerade formgivning. I detta avseende är Rekorden inget undantag, även om jag framförallt kommer att tänka på den Sovjetiska Gaz-24 Volga (som ju säkerligen också sneglat på amerikanerna, även om de nog inte skulle erkänna det själva).

Som de flesta Oplar från den här tiden var Rekorden en stilig vagn, om man bortser från att hjulen tycks vara två nummer för små.

Denna bil är inne på sin elfte ägare och är mörkröd enligt Transportstyrelsen. I sann raggaranda är dock färgschemat mattsvart. Under huven återfinns en motor på1,7 (1,68) liter och 60 hk, vilket ger tillräckliga fartresurser för att i promenadtakt glida längs boulevarderna. Andra raggarepitet är de obligatoriska plyschtärningarna i backspegeln och den samhörighetsmarkerande texten i bakrutan. Den svenska flaggan, stolt släpande i vägdammet efter bilen är en mer avantgardistisk touch.

Parkeringen på vilken denna bil stod kommer jag ha anledning att återkomma till i framtiden. Även temat raggare kommer vara detsamma.

Bekräftelse i biltrafiken

I slutet av förra året publicerade jag en spottad Saab 900 från -88, som verkade en smula underlig då den trots årsmodellen hade den tidigare, upprätta, fronten. Nu har jag fått klarhet i frågan, från läsaren Mattias Johansson. Han skriver:
"Teorierna stämmer. 1988 såldes en modell som bara hette "900", med förgasarmotor, fyrväxlat, och gamla fronten, som ett prisbilligt alternativ som fyllde luckan efter Saab 90. Nästa steg hette "900c" och innebar fem växlar och nya fronten."
Jag tackar så mycket för informationen, och illustrerar dagens inlägg med en bild som jag tog på hemväg från jobbet, bakom ratten på min Saab av nyare årsmodell:

Vackert så det förslår!