torsdag 30 december 2010

N'est pas une voiture.....c'est un art de vivre

För en gångs skull bjuder jag på något annat än gammal skåpmat. Dagens spottning är om inte pinfärsk, så i alla fall gott och väl inom hållbarhetsdatum. Detta är mer än man kan säga om bilen, men eftersom jag gillar mina franska bilar som jag gillar mina franska ostar; vällagrade, så föll denna Citroën 2CV mig ändå på läppen.
Lillcittran är intressant på så många sätt, inte minst eftersom det tycks finnas lika många specialmodeller som det finns årsmodeller. Exemplaret på bilderna heter i andranamn Perrier, och var ett samarbete mellan buteljvattenföretaget och Citroën. Detta betyder i sin tur att bilen är av årsmodell 1988 och alltså en av de sista bilarna att tillverkas i Frankrike. Produktionen kom dock att fortsätta i Portugal under ytterligare två år.

Även om man, liksom jag, inte kan franska så är det inga problem att gissa sig till vad där står; "Det är ingen bil.....det är ett sätt att leva". Lite lagom klyschigt sådär.

Många bilar som ser bäst ut snett bakifrån, och Citroën 2CV är en av dem. Trots att det var en konstruktion enkom ägnad som ett billigt transportmedel så stammar dess formgivning omisskännligen från art déco.

Om 2CV är ett exempel på Citroëns briljans, så är BX Break ett exempel på något annat. Inte ser den bra ut snett bakifrån (eller från någon annan vinkel) och inte heller har dess formgivning rötterna i art déco. Snart är de i stadsbilden ett minne blott, saknade av få.

Med detta inlägg önskar jag er, kära läsare, ett gott nytt år.

onsdag 29 december 2010

Mera Tradera

Jag är av den bestämda uppfattningen att man som människa behöver laster för att inte bli odräglig. Alltsedan jag slutade snusa för snart två år sedan så har min (förutom moderata dryckesvanor) varit Tradera.
Lite för sent har jag insett att faran med auktioner är att jag mot slutet så gärna vill vinna att jag följer med allt för länge och i slutändan betalar alldeles för mycket för något jag egentligen inte vill ha. Speldjävulen sätter helt enkelt klorna i mig. Numera har jag dock lärt mig att tygla min entusiasm och bara ge mig in i budgivningar jag verkligen vill vinna. Under rubriken navelskådning presenterar jag här nedan de två senaste fynden från nämnda auktionssajt:

Objekt ett: Sportratt i läder från italienska tillverkaren Raid. I väntan på att någon ger mig en 370- eller 380-millimeters Momo Prototipo gratis så får denna duga. Den är ganska medfaren, men går nog att klä om och för hundra kronor plus frakt så får man vara nöjd. Hittar jag bara ett nav också så är saken biff.

Objekt två: Samlarkort från Hemmets Journal anno 1960. Det är roligt med samtida material, från när gamla bilar inte var gamla bilar utan nya bilar. Det är just vad det handlar om här, fem kort med färgbild på ena sidan och information på den andra. Som det ska vara alltså, och till ett nästan hutlöst lågt pris; 16 kr.

måndag 27 december 2010

En faluröd bil med vita knutar

Den nyss avklarade högtiden till ära så presenterar jag idag en Amazon -62 i tomteskrud. Någon av de nio ägarna bestämt sig för att bättre rusta bilen för närkontakt med kreatur av amerikanskt omfång, varför han eller hon låtit montera USA-kofångare. Den skarpsynte har säkert redan upptäckt strålkastarskärmarna och navkapslarna, som visserligen är av rätt märke, men av tidigare årgång då dessa egentligen hör hemma på en PV444.

Under bildresearch inför detta inlägg så insåg jag vilken nödlösning Amazonernas tvåtonslackering var. Om man tittar noga så ser man att dörrkarmarna fortfarande är av samma nyans som nederdelen av bilen. Detta går ju för sig, men studera övergången mellan färgerna nedanför vindrutan. Helt utan finess har man bara dragit en linje en bit upp på A-stolpen där den ena färgen slutar och den andra tar vid. Och inte har man heller brytt sig om att (på samma sätt som i bak) maskera eländet med en liten kromlist. Först trodde jag att det handlade om att just detta exemplar fått sitt californiavita tak i efterhand, men efter att ha bläddrat runt bland bilderna på Internet så har jag insett att det såg så ut redan från fabrik.

Bilden togs i maj i Falköping, en stad som tidigare figurerat på bloggen i Amazonsammanhang.

tisdag 21 december 2010

God jul!

Med nedanstående inlägg och en bild på en Porsche 912E i vinterlandskap önskar jag er läsare en god jul. Verksamheten återupptas igen i mellandagarna. Fram tills dess kan ni antingen glädja er åt att del 1 av Top Gears julspecial sändes på BBC 2 ikväll, eller gräma er över att ni missade det.

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

Kejsarens fula kläder

För några månader sedan lovade jag dyrt och heligt att tiden för norsk bilspotting var över. Nu har jag i mina arkiv funnit fler, ännu opublicerade, bilder från vårt västliga grannland varför jag har beslutat att bryta mitt löfte och falla tillbaks i gamla mönster.

Ett otal gånger har jag förklarat att jag inte är förtjust i amerikanska krompråmar och exakt lika många gånger har detta påstående följts av bilder på en bil från detta det västligaste av alla västländer. Eftersom detta inlägg ändå handlar om brutna löften och bedragna ideal så är det väl på sin plats med en bild på en bil som har så mycket krom att den gav min mobilkamera frispel. Studera graden av överexponering så förstår ni vad jag menar.

Nå, bilen alltså. Efter noggrant bildgooglande har jag kommit fram till att årsmodellen är 1953 och att modellen förmodligen heter Manhattan. Märket då? Jo, det är det idag bortglömda Kaiser.
Kaiser Motors amerikanska biltillverkning drevs i endast tio år, mellan 1945-55. Under denna tid hann de dock med att tillsammans med postorderföretaget Sears ta fram en bil för försäljning i varuhus; denna fick namnet Allstate. Dessutom utvecklade man den första sportbilen med glasfiberkaross, Darrin, vilken lanserades några månader före Chevrolet Corvette. Dock får framgångarna relativt denna betraktas som modesta, med 435 tillverkade exemplar under ett modellår jämfört med Corvettens nästan 60 år och sex generationer.

Nå, Manhattan alltså. Eftersom jag inte vet så mycket om bilen så väljer jag att ta upp det uppenbara. Eller, för att använda en mer träffande beskrivning; Jag väljer att sparka på den som redan ligger. Formgivningen är milt uttryckt spretig, med märkligt formade vind- och bakrutor, och två kylarprydnader som var för sig får anses vulgära, men tillsammans blir en styggelse utan motstycke. Och inte slutar det där heller; sidorutorna är märkligt upprätta, vilket skär sig mot den kurviga nederdelen. Kofångarna tänker jag inte ens nämna.

Att Kaiser inte överlevde är nog inte så konstigt, trots allt. Folk insåg nog att kejsaren var naken, och även om han skulle vara påklädd, så var han ändå inte speciellt fager.

måndag 20 december 2010

På skogspromenad

När snötäcket ligger halvmeterdjupt och SMHI förutspår temperaturer på tjugo minusgrader så gör man klokt i att ta en kopp kaffe och titta på gamla sommarbilder. Inte dem från besöket i någons sommarstuga utan förstås något bilrelaterat, t.ex. Midnattssolsrallyt 2009. Jag har just gått igenom de runt 450 bilderna jag tog vid detta tillfälle, och hittat inte mindre än elva(!) som var tillräckligt skarpa för att visas upp för allmänheten.
Som ni borde ha förstått vid det här laget så gillar jag när gamla bilar används, och detta är ju något bilarna på bilderna görs i allra högsta grad.
Detta var min första kontakt med rally i någon form, men det gav definitivt mersmak. Dessvärre gjorde min Norgevistelse att jag inte kunde närvara vid årets upplaga, men 2011 tar vi nya tag!

Saab Sonett i... inte full karriär direkt. Regularity är lättare att fotografera, tack vare det sävligare tempot.

Saab 96. Av ljudet att döma går det i tvåhundra knutar, men oss emellan sagt så gör det inte det.

Stig Blomqvist har förstått att man inte behöver vara rädd om hyrbilar.

Just denna bil låg jag bakom på vägen och undrade vad i hela friden det var för något. Rätt svar är förstås Skoda 110S.

Rullgrus och damm gjorde denna kurva tacksam att fota i. Det är anledningen till att trettio procent av bilderna här är just härifrån.

En i rallysammanhang välkänd 911, för tillfället till salu. Färgmatchningen är en slump, mannen på bilden har ingen övrig anknytning till bilen.

Ford Cortina. Träd i förgrunden ger onekligen fartkänsla!

Ännu en regularity-Porsche. Dessutom i ett utförande som jag är mycket svag för: duck-tail, extraljus och sidodekaler. Att man dessutom bytt ut elefantöronen till mindre backspeglar förstör inte heller helhetsintrycket.

Ännu en bild på ännu en Escort, tagen i samma kurva. Kom med något nytt. Det kan jag inte, så det får vara det hela för nu.

fredag 17 december 2010

En bil, en sliten skinnjacka och en låda smuggelcigaretter

Jag fortsätter att tömma mitt arkiv på dess innehåll av intressanta bilar och presenterar ett fynd som gjordes i mitten av oktober. Jag gillar sättet på vilket denna välanvända Mercedes 280 SE påminner om en väl ingången favorittoffla (fast visa mig den toffla som överlever 39 000 mil).
Tofflan på bilderna är alltså av årsmodell sjuttiofyra, men den kom inte in i det svenska registret förrän 1982.
Fotograferingen associerades med samma typ av vånda som jag upplevde när jag tog bilder av Camaron för några månader sedan. Som bilderna avslöjar är Mercedesen i ett skick som inte avslöjar huruvida det rör sig om ett entusiastfordon eller en lokal smågangsters bruksbil.
Skicket gör dock att bilen på ett bra sätt smälter in i miljön. Det är liksom helt rätt att denna risiga bil med halvkriminellt utseende står parkerad på en grusplan. Dock hade jag gärna sett att den stod på originalhjul. Dessa moderna aluminiumfälgar passar den inte alls.

torsdag 16 december 2010

Ny lektyr

Jag har tidigare skrivit om min nya favorittidskrift Classic Porsche, och i dagarna kom ett nytt nummer ut. Det landar i Press stop:s butiker strax innan jul och ett exemplar kostar dig runt en hunka. Men om ni är som jag och ogärna spenderar mer pengar än du behöver så kan man starta en prenumeration direkt från förlagets hemsida. Tjugo pund ger dig fyra nummer - halva priset mot lösnummer.

tisdag 14 december 2010

Fler reliker

Mitt turnerande mellan allehanda tyska bilmuseum gav mig mersmak, varför jag nu flyttar konceptet till svensk mark och dito museum. Först ut: Autoseum i Simrishamn.
Detta är ett museum med inventarier från sent 1800-tal och fram till våra dagar. Här finns såväl elbilar från tidigt 1900-tal som en tävlingspreparerad Porsche 911 Carrera 2,7 RS och ett antal linjesköna Lancia. Totalt omfattar samlingen ett hundratal bilar, två flygplan och, för den som är så funtad, ett femtiotal motorcyklar.

Samlingens omfattning är imponerande och vid mitt besök var det dessutom ganska folktomt, vilket gjorde besöket ännu mera njutbart. Dock har jag mina invändningar mot belysningen som är lite för dunkel och som gjorde det svårt att till fullo uppskatta skönheten hos museiföremålen (det är alltid lättare att göra just detta om man kan se ordentligt).

Men -naturligtvis- rekommenderar jag ett besök. Det är ett museum med bilar. Mer behöver jag inte.


söndag 12 december 2010

Den pensionerade konsuln

Idag bjuder jag på en riktig dussinbil; en Ford Consul Cortina mk I från 1964. Under sextiotalet var dessa stilrena vagnar en vanlig syn på våra vägar; en dåtidens Focus.
Ford har länge haft rykte om sig att göra snabba versioner av sina standardbilar, och det var med modellvarianter som Cortina GT (en dåtidens Focus ST) och Lotus Cortina (en dåtidens Focus RS) som allting började. Bilen på bilderna är dock en helt vanlig standard-Cortina med den minsta motorn på 1,2 liter och 49 hästkrafter. Bilen tycks leva ett ganska stillsamt liv, med tanke på att den ställdes av ett par veckor efter det att bilderna togs.

fredag 10 december 2010

Hellre ingen skit i hörnen...

En ledig förmiddag nu i veckan spenderade jag med att rengöra min nyinköpta bilstereo som kommer ersätta den som för tillfället sitter monterad. Beväpnad med tops, kompresser från apoteket (bättre än bomull eller papper, för de luddar inte) och T-röd skred jag verket an. En halvtimmes arbete senare så hade stereon gått från det här:

Till det här:

En högst marginell skillnad alltså, men jag lyckades i alla fall få bort det värsta dammet från hörnen i displayen.
Nu återstår montering, men det får vänta tills utetemperaturen stigit till mer humana nivåer.

onsdag 8 december 2010

Bruksbilen definierad

Som bilgalen spenderar man, som ni säkert vet, en hel del tid på blocket. Inte för att jag nödvändigtvis är på jakt efter något nytt (eller gammalt), utan bara för att inventera utbudet en smula. Min favoritsökning är bilar t.o.m. sjuttiotalet, 10-40 000 kr. Då tror jag mig täcka in de flesta bilar som är finare än skrot, men ändå i det skick att de tål att användas utan dåligt samvete.
Igår, under en av många besök på hemsidan ifråga, hittade jag något mycket intressant. En VW typ 2-televerkare, närmare bestämt en pickup med dubbelhytt, komplett med gammal dekor. Håll med om att såväl bruksfordonen som logotyperna var snyggare förr!
Enligt annonsen kräver den lite jobb, men jag hoppas att den nya ägaren har vett att bevara den läckra patinan. En SERVICEBIL (enligt text på densamma) i finare-än-nyskick går liksom inte ihop i mitt huvud.

För hugade spekulanter: Annonsen. Men agera fort, enligt texten är säljaren villig att exportera till VW-tokiga Storbritannien. Frågan är om britterna förstår vikten av att bevara svensk televerkshistoria!

måndag 6 december 2010

Figaro, Figaro, Figaro

Vi gräver vidare i historiens annaler och stannar vid den 28 juni 2009, där vi finner en på våra breddgrader ovanlig fågel. Det är en Nissan Figaro, en jubileumsmodell tillverkad 1991, i en begränsad upplaga om 20 000 exemplar.

Denna bil såldes officiellt aldrig utanför Japan. Ändå har ett antal importerats privat, främst då förstås till de brittiska öarna, där man liksom i Japan har vänstertrafik. Endast ett alternativ för framdrivning fanns: en 1-liters turboladdad trecylindrig bensinmotor kopplad till en 3-växlad automatlåda. Övrig teknik lånades framförallt från Micra.

Om man är beredd att töja begreppet stjärnglans till bristningsgränsen så kan man säga att denna modell har just detta. Detta eftersom Galenskaparnas Kerstin Granlund i början av nittiotalet privatimporterade ett exemplar. Det är dock inte bilen på bilderna, då denna kom till Sverige först år 2008.

lördag 4 december 2010

Ett litet råd i all välmening

Ponera att du äger en bil med stora fälgar och däck med låg profil, säg en Jaguar XKR. Tänk dig sedan att du vill parkera denna bil längs med en trottoar med höga kantstenar. Se då till att veta exakt var du har bilen, annars finns en risk att fälgen ser ut så här efteråt:

Av det behöriga avståndet mellan trottoarkant och fälg att döma, så har föraren lärt sig en dyrköpt läxa. Det var så dags nu.

torsdag 2 december 2010

En bedagad Plyma

När termometern visar på tolv minusgrader och marken är täckt av i alla fall ett par centimeter snö, så är det vad vi brukar kalla lågsäsong för bilintresserade. Så, om man har en blogg som handlar om bilar, vad göra för att få ihop material? Svar: man tittar bakåt. Mer specifikt så plockar man fram sin gamla mobiltelefon och tittar igenom bildmaterialet som, halvt bortglömt, ligger däri.
När jag gjorde just detta så fann jag två bilder som knyter an till mitt tidigare inlägg om Plymouth Valiant. Jag hittade alltså ytterligare bilder på -just det- en Plymouth Valiant. Denna dock nyare, och betydligt mer patinerad än den förra.

Denna karossmodell ersatte den som jag tidigare berört, och den tidigare ganska djärva karossen blev nu betydligt mer slätstruken -hörde jag till och med tråkigare?
Bilen på bilderna är en svensksåld -68 med endast 4 ägare, vilket brukar borga för gott bruksskick, men så icke här. Varför? En förklaring står att finna i bakrutan; en dekal med texten Nasco Yankees. För er som inte är så bevandrade i den västgötska raggarkulturen kan jag upplysa om att Nasco Yankees är en förening för män och kvinnor som har gemensamt en förkärlek för amerikanska bilar, sydstatsflaggor, starksprit och Eddie Meduza. Denna har sitt säte i Falköping, där även bilderna togs.
Det finns ett antal ord och slogans som, så snart de landat på en bil, har kapacitet att öka slitaget nästan oändligt mycket. Nasco Yankees är en sådan, så även "Bevara raggarkulturen - kulturminne", "Förbjud sportradion", "Det föds en parkeringsvakt varje dag. Använd P-piller" och den numera ganska föråldrade "Kör som polisen; En i framsätet, sex i baksätet". Just den sistnämnda ser man emellanåt, men ingen tycks komma ihåg den polisiära sexskandalen som den sprang ur.

tisdag 30 november 2010

Ut i kylan

Eftersom kung Bore har tagit ett rejält grepp om min hemort så har jag i veckan tvingats bege mig till garaget för att ändra inställningen på bilbatteriladdaren, från normal- till köldläge.
Trots att jag har gått samma väg många gånger, har jag aldrig fått syn på hundkojan som ligger strax bredvid. Jag skriver hundkojan, men mer rättvisande borde vara den f.d. hundkojan eftersom det endast är ett tomt skal, och knappt ens det. Bilderna avslöjar en del rosthål, men bilen ser ändå inte helt förstörd ut. Man kan dock fråga sig vem som skulle förbarma sig över detta renoveringsobjekt, med tanke på hur många Minis som fortfarande finns kvar i mer eller mindre brukbart skick. Vidare syns att bilen vid något tillfälle fått en smäll där fram. Kanske var denna det som föranledde dess utträde ur trafiken. Och här ligger den nu, vält på sidan och täckt i snö. Ett vackert stilleben i novembermörkret.

söndag 28 november 2010

Om svenska bilprogram

Jag vet att det har raljerats lite för mycket om kvaliteten på svensk TV kontra säg brittisk och amerikansk. Alltså ska jag i detta inlägg försöka undvika att falla i samma fälla.
Det är bara att inse att svenska TV-program kommer aldrig att bli riktigt så bra som produktioner från t.ex. BBC, och detta är helt förståeligt om man ser till skillnaden i budget. Men nog skulle vissa svenska produktioner kunna bli bättre med mycket små medel. Jag skriver i allmänna ordalag, men tänker förstås närmast på bilrelaterade TV-program.

Det senaste tillskottet till mediebruset är TV8:s satsning Gran Turismo, ett program som i mina ögon är sevärt, men som skulle kunna göras oerhört mycket bättre. Då talar jag inte i första hand om inslagen, vilka är ganska så mysiga, på det där hemsnidade sättet som lätt blir när det handlar om en liten kanal med små medel. Jag talar om programledarna Gunnar Dackevall och Tom Bertling.
Det verkar som att de knappt har en aning om vad de ska säga innan de öppnar munnen, mer än att Bertling ska få in en pik om att Midnattssolsrallyt bara är till för gamla gubbar. Deras samspel hade varit så mycket bättre om de inte pliktmässigt kände ett behov av att tydliggöra generationsklyftan. Less is more, för att låna ett uttryck från Hollywood. Dessutom hade det varit bra om de tilläts göra omtagningar vid felsägningar. För det kan väl inte ha gått någon obemärkt förbi att Bertling i senaste avsnittet sade platina när han egentligen menade patina?

Alla bilprogram av rang behöver ett inslag med exotiska sportbilar. Mannen som ansvarar för provkörningarna i Gran Turismo heter Fredrik Huldt och arbetar till vardags på tidningen Auto Motor & Sport. Jag förstår vad han vill göra. Han vill samma sak som många andra av hans gelikar, d.v.s. vara Jeremy Clarkson. Alltså innehåller provkörningarna skrik och stön varvat med allehanda metaforer. Men metaforerna är lite för ogenomtänkta och lite för grovhuggna för att få mig att dra på smilbanden ("bromsa, och du hänger som en snorloska i bältet", "kön är lika lång som John Holmes [pip]").
Dessutom har Huldt inte ännu förstått en sak som Clarkson insåg för länge sedan; siffror är ointressanta. Tittaren i gemen (d.v.s. jag) bryr sig inte om den exakta litereffekten eller antal hästkrafter per ton. I den senaste provkörningen räknade jag till elva sifferuppgifter.
Nu inser jag att jag står i det berömda glashuset, med tanke dels på ovanstående mening, dels på mängden nördiga data som blandats in i mina tidigare inlägg.

Trots allt detta så gillar jag ändå Gran Turismo. Det är ett mysigt motorprogram och det är långt bättre än det plågsamt dåliga programmet som föregick det, Teknikens Värld-TV. Och vi ska komma ihåg att Top Gear i sin nuvarande form haft nästan tio år på sig att utvecklas till dagens format. Men visst finns det saker för TV8 att förbättra.

Såhär i efterhand kan man nog konstatera att jag misslyckades med planen att inte raljera.

fredag 26 november 2010

En tapper Plyma

Vägen mellan min hemort och Vaxholm är en mycket trevlig bekantskap: kurvig, lagom kuperad och naturskön. Alltså är det inte så konstigt att en av årets sista turer innan avställning gick just längs denna väg. Väl framme tog jag en promenad i det vackra höstvädret för att titta på omgivningarna. I just dessa omgivningar sprang jag på en Plymouth Valiant Signet -65 som verkade, liksom jag, njuta av årets sista varma solstrålar.
Just 1965 var året då Valianten bytte tillverkarnamn, från Chrysler till Plymouth. Rester från det gamla namnet dröjer sig dock kvar på detta exemplar, i form av de snygga stänkskydden.

Modellen var inte helt ovanlig i Sverige och den användes även som jag tidigare nämnt av polisen. Denna bil är svensksåld med typiskt svensk utrustning; rak sexcylindrig motor och manuell växellåda.

Jag är inte någon stor fantast av det som populärt kallas jänkejärn, men just dessa kompakta bruksmodeller från sextiotalet, utan krom och prål i överflöd, har ett sympatiskt drag. De är lite grann som intellektuella amerikaner. Man räknar med att alla som bor i USA är överviktiga obildade flaggviftare, men träffar man tillräckligt många så blir man emellanåt positivt överraskad.

onsdag 24 november 2010

Om glädjen att köra Skoda

Jag tar tillfället i akt att dela med mig av ett reklamutskick som häromdagen damp ner i brevinkastet. Avsändare var Skoda och budskapet (förstås) att man ska köpa deras bilar. Så långt allting väl, jag har ingenting emot Skoda och de bygger bra bilar till bra pris. Men när jag kom till slutet var där tryckt någonting som fick mig att dra på smilbanden. Sidrubriken var Skoda Safety Academy och texten handlade om någon form av utbildning där rallyföraren Patrik Sandell ska lära en att köra säkert. Detta är tydligen något som Patrik Sandell inte tycker så värst mycket om, och han får anstränga sig till det yttersta för att uppbringa ett leende. Jag har sett juntaledare med mer avslappnad fotomin!

måndag 22 november 2010

En doft av Provence

Den typ av bloggmaterial som lättast låter sig insamlas är utan tvekan bilspottningar. Detta märks inte minst på högen av material som inväntar publicering, som domineras av mobilbilder av taskig och halvtaskig kvalitet. I ett försök att röja i röran kommer här ett par bilder på en väldigt fransk bil, som jag för en månad sedan upptäckte i Västerås, f.ö. just efter det att min flickvän klarat sin uppkörning.

Bilen är som ni alla ser en Peugeot 404 Pickup i ett lagom bruksvänligt skick. Denna bil är av årsmodell 1978 och är alltså tillverkad tre år efter det att sedanmodellen slutat tillverkas (i alla fall i Europa).
Den eleganta, av Pininfarina ritade 404:an var en stor framgång för Peugeot, med över 1,8 miljoner tillverkade exemplar mellan 1960-75, och ytterligare hela 2,9 miljoner exemplar tillverkade på licens fram till 1991.
404:an var i personbilsform tekniskt ganska avancerad, med extrautrustning såsom 3-stegs automatlåda och Kugelfischer-insprutning. Pickupen var dock förstås främst ämnad som arbetshäst, varför bilen på bilderna är utrustad med en 1,9-liters dieselfyra på femtiosju ystra hästar. Denna gav förstås inga hisnande prestanda; 0-100 km/tim på 25,5 sek och en toppfart på 130 km/tim enligt samtida tester. Dessa var visserligen av personbilen, men jag gissar på att pickupen inte var märkbart piggare. I andra änden av spektrumet återfinns den (då som nu) svindyra 404 Coupé Injection som var ganska exakt dubbelt så snabb till hundra som dieseln.

Jag gillar Peugeotpickuper. Jag ser de alltid framför mig på en skumpig, dammig grusväg genom ett sommarsoligt Provence. Fullastade med vin, goda ostar eller nybakade baguetter. För det är väl så det är i Frankrike?

Om bilderna och faktan fallit er på läppen och ni nu känner ett trängande behov av att äga en 404, varför inte köpa tidningen Klassikers gamla redaktionsbil?

torsdag 18 november 2010

Om fördelarna med att bo i ett ordningsamt land

När jag köpte Porschen fick jag med en pärm innehållande den historik som fanns. Denna sträckte sig inte mycket längre bakåt än 1997, och bilens första tolv år i Sverige var således höljda i dunkel. Lyckligtvis bor vi ju i ett av världens mest välstrukturerade länder, där ingenting slängs utan allting arkiveras för framtiden. Detta faktum utnyttjade jag i förra veckan, då jag fick ett plötsligt infall att leka detektiv. Beväpnad endast med penna, papper och telefonlur började jag min undersökning. Första samtalet ställdes till Bilprovningen, som omgående sammanställde de papper de hade i sitt arkiv och skickade via e-mail till mig. Från samtalet tills jag hade skrivit ut papperen tog det inte tio minuter! Vilken tjänstvillighet!

Nu var bollen i rullning och jag telefonerade Transportstyrelsen för att få ett utdrag ur ägarregistret, vilket kom till mig med vändande post. Dessa utdrag går dock inte så långt bakåt i tiden, varför ytterligare ett samtal var av nöden. Detta gick till Svensk arkivservice, vilka har hand om arkiven från 1972 och framåt. Här finns allting lagrat på -och det är här allting börjar kännas som en spionfilm- mikrofilm. Den sparsamme kan notera att allting upp till denna punkt varit kostnadsfritt, men nu tas en administrativ kostnad à 10 kr per dokument ut.

Jag kanske har sett för mycket James Bond-filmer från 60-talet, men jag blir sällsamt uppspelt av min inre vision av långa Sovjetgrå korridorer där arkivarier arbetar med att plocka fram gamla dokument. Och i mitt fall bar det frukt. 29 dokument som sträcker sig ända bak till den 22 April 1985 då bilen först registrerades i Sverige, till en kvinna i Mölndal.

Om man vill ha ut dokument från innan 1972 så vänder man sig till länsstyrelsen. Det var nämligen de som hade hand om registreringsärendena då, på den tiden då registreringsskyltarna fortfarande hade länsbokstav.

måndag 15 november 2010

Tysklandsresa del 3 - Mercedesmuseet

Om man ändå är i Stuttgart så är det dumt att inte passa på att avlägga visit hos Mercedes fabriksmuseum i Untertürkheim. Kanske var det det faktum att vi kommit direkt från sevärdheterna på Porscheplatz och därför var en smula möra, men detta museum kändes en smula övermäktigt. Själva byggnadsverket är lika imposant som både Autostadt och Porschemuseet, med insidan uppbyggd som en spiral. Man börjar högst upp och arbetar sig nedåt, i klassisk kronologisk ordning. Om man vill vara elak kan man undra varför man har från Mercedes sida har valt att låta "den nedåtgående spiralen" stå modell för ett fabriksmuseum, men sådana bryderier lämnar vi för tillfället därhän.

Innehållet i museet är som sagt digert, med fordon från sent 1800-tal och framåt. Vid sidan om de vanliga personbilarna finns en omfattande samling bruksfordon bland inventarierna. Allting med några få undantag i nyskick, på klassiskt tyskt manér.
När man arbetat sig längst ner så kommer man till museishop och bilförsäljning. Här finns även representation från Mercedes Classic center, vilket i korthet innebär möjligheten att köpa en klassisk Mercedes av valfri årgång, komplett med garantier. En god idé. En annan god idé är att man upplåter planen framför museet till parkering för de besökare som anlänt i klassiska bilar.

På det hela taget var även detta ett turistmål väl värt ett besök, även om jag rekommenderar att man avsätter en dag per museum för att hålla intresset uppe.

lördag 13 november 2010

När modellen överglänser verkligheten

Som tidigare nämnts införskaffade jag under mitt besök på Porschemuséet ett par skalenliga modeller av berömda Porschemodeller. En av dessa föreställer den mytomspunna 911R, lättviktsracern från sent sextiotal. Skalmodellen i fråga var relativt dyr, men den var mycket verklighetstrogen. Så döm om min förvåning när jag kom hem och jämförde med min modell av 1973 års Carrera 2,7 RS. Den bakre sidorutans kurvatur överensstämmer inte alls mellan de båda, och jag måste tillstå att jag ansåg Carrerans var den mer korrekta. Jag grämde mig en smula över att ha spenderat så pass mycket pengar på en modell i dåligt utförande.

Så häromdagen såg jag en film på Youtube, där man ser ett antal mycket exklusiva 911:or, däribland en äkta 911R, lastas av en lastbil. Och -ser man på- även denna bils sidorutor har den rundare, i mina ögon inkorrekta, kurvaturen. Alltså är det inte modellen som varit felaktig, utan jag som varit obildad.

Vid närmare undersökning har jag kommit fram till att den till synes rundare kurvaturen på sidorutorna kommer sig av att 911R saknar rutramar. Förmodligen monterades inte dessa i jakten på onödiga gram. På nedanstående bild syns tydligt skillnaden mellan den vanliga 911:an i bakgrunden och 911R.

fredag 12 november 2010

Tysklandsresa del 2 - Porschemuseet

Efter besöket på Autostadt lades som sagt kursen om söderut, närmare bestämt till Stuttgart. Målet var förstås Porschemuseet i Zuffenhausen, vilket öppnade för knappt två år sedan. Innehållet i muséet var -för att använda det svenskaste av alla ord- lagom. Inte så många objekt att det blev oöverskådligt, men fortfarande så mycket att man lätt spenderar tre timmar där.

Ett par modeller inhandlades i den välsorterade museishopen och jag passade även på att gå tvärs över gatan, till Porsche Zentrum Stuttgart. Där införskaffades en ny nyckelring till min bil, till det facila priset av 13 (sic) euro. Vad gör man inte för att få ett A4-kvitto från Porschehandlarnas urmoder!

onsdag 10 november 2010

Om parkeringshus och vad som finns däri

Jag har alltid varit svag för parkeringshus. Allt ifrån lukten av olja och däck till den rena, funktionella formgivningen. Överlag allting som är designat utifrån användningsområde snarare än estetik är i mina ögon just det. Estetiskt tilltalande. Att parkeringshus har ett enda syfte, att husera föremål för mitt livs passion bidrar förstås också till min förtjusning. Än mer förtjust blir jag förstås då jag ser något verkligt intressant parkerat däri. Här nedan presenterar jag två sådana fynd.

Denna Jaguar XK8 såg jag faktiskt igår. Den är av årsmodell 1997, och om ni undrar varför den ser så överjäst ut så beror det på att man vid något tillfälle lämnat bort den till tyskar för s.k. förädling, vilket aldrig är en bra idé. Annars gillar jag Jaguar XJ. I originalutförande är den något så ovanligt som en coupé som lyckats bibehålla en air av exklusivitet och stil trots att den är till åren kommen. Hur många Mercedes- eller BMW-coupéer kan skryta med det? Just detta exemplar är ju dock bortom all räddning. Tack Arden.

Detta praktexemplar av en Amazon är ovanligt på många sätt. Bilen är till att börja med automatväxlad, vilket 1968 var någonting att skryta med. Därför ser man i bak, till vänster om registreringsskylten ett emblem med texten Automatic. Detta signalerar stil och finess och att man minsann inte behöver slita med den bångstyriga meterlånga växelspaken som de flesta Amazonchaufförer behöver. Sedan verkar den ha levt ett relativt lugnt liv. Nu är det förstås svårt att veta om bilen är renoverad, men den har i alla fall inte haft fler än tre(!) ägare under fyrtiotvå år. Och sist men inte minst, bilen är utrustad med de bredare 5,5"-fälgarna.

Så varsågoda; En våldsamt elegant vagn och en som borde vara det.