onsdag 28 december 2011

Ratt ska vara ratt

En vis människa myntade en gång aforismen "när fan blir gammal blir han religiös", och visst ligger det någonting i detta. I mitt fall tog sig åldrandet uttryck i att jag en dag tänkte; "Borde man inte byta ratten i Porschen till en original?" Jag, som för bara ett år sedan tyckte att den ursprungliga ratten i min bil var bland det fulaste som någonsin monterats, gjorde alltså en kovändning.

350 mm Momo Prototipo

Jag fick med den från fabrik monterade ratten vid köpet av min bil, men skicket på denna lämnade en hel del övrigt att önska. Sliten och med spruckna sömmar förde den tankarna till en uteliggares skodon snarare än manöverorgan till en sportbil. Lyckligtvis satt en bilskrot utanför Västerås på en likadan ratt, emedan i mycket bättre skick, och genom inte helt subtila påtryckningar på min kära fru landade denna under årets julgran.

Standardratt med prålig mitt

Nu i mellandagarna är jag gräsänkling och passade alltså på att få lite tid i garaget. Bytet var precis så enkelt som man kan tro. Eftersom den tidigare monterade klassiska Momo Prototipon är 3 cm mindre i diameter än standardratten tvingas man vrida hastighetsmätaren för att kunna se en användbar del av skalan. Även detta åtgärdade jag så nu slipper fler människor ställa frågor om det.

Standardratt utan prålig mitt

Nästa fråga att ta ställning till är huruvida jag ska vara originalspecifikationen trogen och montera rattcentrumet med Porschevapnet i fullfärg eller om jag ska välja det mer återhållna alternativet med vapnet präglat i plasten. Just nu gillar jag det sistnämnda bäst, men i takt med att jag blir äldre kanske jag vill återställa bilen som den såg ut när den rullade av bandet i Stuttgart. Konstigare saker har ju bevisligen hänt.

torsdag 22 december 2011

God jul!

Med den traditionsenliga bilden på en Porsche i snö önskar jag er, kära läsare, en god jul! I mellandagarna är jag åter.

Picture taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove of it being published here, please contact me.

lördag 17 december 2011

Expedition tvådörrarssedan del 2: 242+900

I mitt inlägg från den sjunde december figurerade en Volvo 142 som hamnat i händerna på en ungdom. I dagens inlägg figurerar en Volvo 242 som gått samma öde till mötes.

Båda bilarna har begåvats med aluminiumfälgar från en annan bil, i fallet med det äldre exemplaret en Ford Granada/Consul av första generation (tack Bilspanaren för hjälp med identifikation!) och i detta fall en Volvo 740. Märkligt nog passar Fordfälgarna bättre på 140:n än Volvofälgarna på 240:n. Kanske bevisar detta att det inte är fälgens ursprung som är det viktigaste, utan att de tillhör samma tidsålder som bilen vilken de pryder.

Ägaren av denna bil har inte nöjt sig med en uppsättning alltför moderna fälgar, utan han (en ren gissning!) har även låtit montera däck med olika profilhöjd fram och bak. En fiffig lösning för den som inte har råd med hijackers. Jag gissar att varken fram- eller bakaxel har korrekt rullomkrets för bilen då ingen av dem ser ut att ha rätt dimension.

Det sista och mest invasiva "styling"-ingreppet är dock de kromade M3-backspeglarna i äkta plast. Bilens ägare har valt den dyrare varianten med inbyggda blinkers. En riktig vattendelare som skiljer de sunda människorna från de som borde stå under förmyndarskap.

Roligare är då att hitta en bil som är helt orörd. Ännu roligare är det när man upptäcker att den ägs av en bilverkstad. Uppenbarligen finns det företag som har vett att uppskatta äldre ting.

Detta tycks ha varit en äkta gubbil innan ägarbytet. Att det är en tvådörrarssedan är självskrivet då den annars inte hade kvalificerat sig till detta inlägg. Den tycks dessutom vara ganska basutrustad med plåtfälgar och mycket krom (inte nödvändigtvis lyxutrustning under 80-talet), två ägare (innan den nuvarande) och endast 9 000 mil på mätaren. Beteckningen 900 (utan i på slutet) anger dessutom att bilen är bestyckad med enkelförgasare, typiskt för gubbilen.

En smula förbryllande är att årsmodellen anges till 1988 men att bilen fortfarande har den trubbigare nosen, vilken försvann till årsmodellen innan. Måhända är detta en utgående modell? En 900 gubbspecial?

Skarpögda läsare ser dessutom att det i en av bilderna skymtar denna bils totala antites, en gul 900 Turbo S cabriolet vilken jag hoppas kunna återkomma till i ett senare inlägg.

onsdag 14 december 2011

An offer I couldn't refuse

Får man ett erbjudande om att låna en ny Alfa Romeo Giulietta under ett helt dygn, så tackar man ja. Det var just det som hände mig för någon vecka sedan. Om man sedan råkar ha en blogg där man skriver om bilar så tar man tillfället i akt att leka Christer Glenning*. Det är just det som händer nu.

Den slogan som används för att sälja denna bil är, som ni kanske känner till, Jag är Giulietta. Och jag är sådant som drömmar är gjorda av. Innan jag försöker utreda sanningshalten i detta ganska djärva påstående vill jag dröja mig kvar vid själva ordvalet. Förstås är det en direkt översättning från engelskan; I am Giulietta. And I am such stuff as dreams are made on. Detta är i sin tur en parafras på Shakespeares pjäs Stormen, men det hör inte hit. Nej, det som fångar min uppmärksamhet är hur klumpig meningen låter på svenska. Hade jag fått råda, hade den istället lytt Jag är Giulietta. Och jag är sådant drömmar vävs av.

Nå, åter till bilen. Till skillnad från dess lillasyster MiTo, som är en ganska ful skapelse, är Giuliettan harmonisk i linjeföringen, och som modet föreskriver pryds såväl front som akter av lysdioder.

Snyggheten fortsätter på insidan, även om all mörkgrå och svart plast gör miljön lite väl dyster. Hastighetsmätare och varvräknare sitter, som brukligt är hos Alfa, monterade djupt i instrumenthusen, en blinkning åt gamla tiders Bertonekupéer. Tydliga och lättavlästa, men med ett typsnitt som känns sådär fräscht 2011. Materialvalen är ojämna med fin kvalitetskänsla i vissa reglage och halvtaskig i andra.

Bilen som jag fick låna var utrustad med Fiatkoncernens 1,4-liters MultiAir-motor. Den har turbo och utvecklar 170 hk. Motorn ger bilen bra skjuts och är förhållandevis snål (0,58 l/mil enligt Alfa själva), men är för övrigt en ganska trist historia med ett ljud som snarare påminde om plågad japansk småbil än det "skönsjungande italienska fullblodet" som vi biltestare vill ha. Genom att slå om strömbrytaren framför växelspaken från Normal till Dynamic skärps gasresponsen upp märkbart och bilen känns mer "on edge", men motorljudet är fortfarande dötrist.

"Min" bil hade den sexväxlade manuella växellådan som jag däremot gillade skarpt. Korta slag och exakta lägen är två saker som jag inte är bortskämd med i min vanliga Saab 9-5.

Vägkänslan är fin, med lagom fast chassisättning och stolarna är bekväma. Dock var bilen utrustad med dubbfria vinterdäck vilka gav ett ganska högt vägbrus.

Är Giuliettan då sådant som drömmar vävs av? Nä. Vill jag ha en? Ja. Vill jag köpa en? Nä. Det är ju fortfarande en Alfa, så den kommer ju tappa hela sitt värde så snart underskriften landat på köpekontraktet. Så jag väntar tills de första begagnade exemplaren kommer ut på marknaden. Då kanske jag slår till. För även om den är långt ifrån perfekt så är det ju fortfarande en Alfa, och dessutom en mycket snygg sådan. Det är en bil som, även om man bara betalat en spottstyver för den, ser ut att vara dyr. Det är glamour till lågpris.

*Not till yngre läsare: Christer Glenning var en mycket tjock man med stora glasögon som under sjuttio-, åttio- och en bit in på nittiotalet testade bilar i tidningen Teknikens Värld och TV-programmet trafikmagasinet.

onsdag 7 december 2011

Expedition tvådörrarssedan del 1: 142

Jag har tidigare berört ämnet gubbilar, och kom då fram till att en tvådörrars sedan förmodligen är den biltyp som oftast körs av äldre herrar (d.v.s herrar som tillhör den generationen som ogärna lämnar över ratten till sin fru). I inlägget från i maj fastslog jag att Saab 99 Saab 90 förmodligen var den gubbigaste av bilar, men även att Volvos 142 och 242 inte var långt efter. Och en snabb inventering av mitt bildarkiv avslöjar att jag har ett antal hittills opublicerade bilder av just dessa modeller, varför det nu är dags att på nytt grotta ner oss i bilar som körs av gamla människor.

Det är så här man tänker sig en gubbkörd ettfyrtio; En ägare sedan ny, i sober färg och i samma skick som den lämnade bilhallen, med undantag för tidstypiska gula fjärrljus på kofångaren.
I ärlighetens namn är detta dock ingen enägarbil, utan faktiskt så har två olika stjärtar slitit förarstolens överdragsklädsel.

Vid den senaste besiktningen visade vägmätaren den oerhört symmetriska talföljden 133331 km, vilket betyder att bilen i snitt har rullat 360 mil per år, en för gubbilen typisk siffra.

Faktiskt så är bilen fortfarande påställd, trots att det är risk för snöslask och saltstänk. Även detta är typiskt för biltypen, förmodligen har den även vinterdäck på, trots att den aldrig varit ute i annat än solsken. En gubbil måste nämligen vara rustad för alla eventualiteter.

Samma stad, samma helg, helt andra förutsättningar. Här är 142:an som passerat ur gubbens händer, via ett par mellanhänder för att sedan hamna i ungdomens klor.

Den främre fälgen passar modellen ganska bra, men vilken modell de kommer ifrån ska jag låta vara osagt. Förmodligen sitter någon läsare på svaret och kan upplysa oss okunniga. Den bakre navkapseln kan förstöra utseendet på vilken bil som helst. En imponerande bedrift för en bit grå plast.

Jag har en hang-up på avgasrör och ur denna vinkel syns det för 140 så typiska svängda slutröret. Om man jämför denna -73:a med den mörkröda -74:an här ovanför så verkar det vara just i skarven 1973-74 som modellen ändrades (till det sämre, bör tilläggas).

Jag avslutar med en bil(d) (världens mest slitna ordvits?) som ligger någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. -74 års modell, fyra ägare men inte speciellt välskött och med 23 000 mil på mätaren. Med varsam massage i Camera+ ger bilden ett tidsenligt intryck.

I nästa inlägg dröjer jag mig kvar i såväl gubbarnas som Svea rike, ni får gissa vilka två bilmärken som kommer figurera då. Och nej, Koenigsegg är inte ett av dem.

torsdag 1 december 2011

Ur valet och kvalet

Den kalla årstiden, eller årstiden som borde vara det, är över oss. En utmärkt tid att, i väntan på våren, bygga upp sitt referensbibliotek med bilrelaterad lektyr. Det senaste tillskottet i mitt sådana landade i brevlådan i dag; 1982 års katalog över färger och inredningsalternativ för Porsche 911SC och Turbo. Intressant nog har man valt att pryda omslaget med en basutrustad SC, komplett med ATS-fälgar och utan vinge. Kanske ville man förmedla intrycket av ett oskrivet blad, en vit duk för beställaren att pryda (eller vanpryda) med de tillbehör som föll denne på läppen.

Det är roligt att tänka på hur min bils första ägare satt och bläddrade i just denna trycksak, innan han eller hon (ägarhistoriken från tiden innan bilen kom till Sverige är oklar, för att inte säga obefintlig) bestämde sig för specialfärgen platinmetallic, med inredning i brun och beige paschamönstrad plysch och fuskskinn. Detta alternativ var f.ö. endast tillgängligt för den som redan specificerat tillvalet sportstolar.
Härnäst ska jag försöka få tag på en försäljningsbroschyr. De dyker upp på Tradera emellanåt, men hittills har de slunkit mig ur händerna.

onsdag 23 november 2011

The french connection

När jag gjorde i ordning Porschen för vinterförvaringen fick den under tiden sällskap av en mycket avlägsen släkting. Släkting är nog till och med att ta i, det enda de har gemensamt är att båda drivs av luftkylda boxermotorer.
(De minst sagt mediokra) bilderna avslöjar att kusinen från utlandet är en Citroën GS. Årsmodellen är 1979 och när dessa bilder togs hade den just väckts ur en längre tids dvala, besiktigats och tagits ut på sin jungfruresa till en Citroënträff i närheten. En trilskande bensinpump tvingade dock fram ett depåstopp i OK:s gör det själv-hall och det var där jag sprang på den.

I det senaste numret av tidningen Klassiker finns ett jämförande reportage mellan lyxcoupén SM och mellanklassmodellen GS. Jag får här bita mig i tungan för att inte skriva "halvkombi", för trots sitt typiska halvkombiutseende är det endast den nedersta delen av bakluckan som öppnas.

Som så många andra franska bilar från den här tiden tillverkades GS och den efterföljande GSA i enorma antal (1,9 miljoner respektive knappt 600 000 exemplar), men få finns idag kvar i svensk trafik. Detta tack vare ett i bästa fall uselt rostskydd och, på klassiskt franskt manér, tekniskt avancerade lösningar på problem som inte krävde det.
Bilen här kan, förutom en tidstypisk färg, tidstypisk dekor längs sidorna och tidstypisk brun velour invändigt, stoltsera med en 1220-kubik stor motor vars layout redan tidigare diskuterats. Effekt knappt 60 hk.

Hur den fortsatta premiärturen fortlöpte för våra tappra frankofiler vet jag inte, men de fick i alla fall ordning på bränsletillförseln och förhoppningsvis klarade de sig både till träffen och hem igen.

lördag 12 november 2011

Muskelbil i miniformat, blogginlägg i miniformat

Som ni märker har småbarnslivet inverkat menligt på bloggens uppdateringsfrekvens. I ett försök att råda bot på detta kommer framtida inlägg vara betydligt mera "quick and to the pointless", för att travestera mina husgudar Queens of the Stone Age. Nå, så låt oss då alltså komma till sak:

På samma parkering som tidigare gett oss såväl en Mini Cooper som en mycket välvårdad Opel Kadett hittade jag denna Toyota Corolla -78. Bilen har haft nio ägare och är lite extra rolig eftersom den dessutom har ett par tidsenliga eftermarknadstillbehör; slotmagsfälgar och dubbla radioantenner (även om det sistnämnda andas mera åttio- än sjuttiotal).

Vid sidan om fälgarna gör den svarta motorhuven sitt till för att ge ett intryck av en muskelbil i miniatyr. Fast utan muskler då, eftersom radfyran endast lämnar 53 hk.

Det fåtal läsare som följt denna blogg sedan starten kanske kommer ihåg att en likadan Corolla figurerat här tidigare. Det var tider det, när bilarna var i bättre skick och inläggen var längre!

tisdag 1 november 2011

Från en klubb till en dans

Egentligen hade detta inlägg kunnat bära rubriken "från en Club till en annan", om bara Citroënen i fråga varit en 2CV6 Club. Men se det var den inte!
När jag fick syn på den var jag precis nybliven far och på väg tillbaka till Hotell-BB efter en kort utflykt till Mörby centrum för att köpa godis till den nyblivna modern. Bilen svängde in på parkeringen och jag smet dit för att knäppa ett par bilder.

Med så många specialmodeller som finns av 2CV så undrar jag om den ovanligaste versionen inte är den helt vanliga 2CV. Detta är dock som sagt inte någon sådan heller, utan av modell Charleston. Detta innebar tvåtonslackering i Rouge delage och noir, ett riktigt snilledrag för att framhäva de eleganta, art déco-inspirerade, linjerna.

Årsmodellen är 1987 och antalet ägare blott 3. Bilen är svensksåld men verkar ha levt ett bekvämt liv som transportmedel för varma sommardagar, långt från snöslask och saltade vägar. Det är inte så förvånande i och för sig, för vem valde en lillcittra som året runt-transportmedel i slutet av 80-talet?
Trogna och skarpsynta läsare av denna blogg kanske har lagt märke till sloganen i bakrutan, vilken jag redan uppmärksammat här, på en lillcittra som någon faktiskt har valt att ha som året runt-transportmedel.

tisdag 25 oktober 2011

En mycket exklusiv Club

Det är dags för något exceptionellt ovanligt. Under de arton månader (varav tretton med läsare) som denna blogg har existerat så har jag presenterat såväl italienska fullblod som förädlade tyskar och brittiska adelsmän. Frågan är dock om det jag nu kommer ge er överglänser det mesta i form av exklusivitet. För visst är Ruf RT12 en rar fågel, men den står sig slätt mot detta fenomen i bilvärlden, något som många hört viskas om men få trott på och ännu färre sett i verkligheten. Mina damer och herrar, jag ger er:

En Opel Kadett -88 i det inte alls ovanliga Club-utförandet? Vad nu? Har den gode apotekarn fullkomligt förlorat förståndet? Nej, naturligtvis hade en Kadett E inte varit mycket att skriva hem om, om det inte varit för det faktum att den är helt rostfri. Inte en blemma, inte tillstymmelse till fläck. Inte ens kofångarna, som ju annars alltid är solblekt ljusgrå, har tappat sin ursprungliga lyster.

Förklaringen till detta hittar vi förstås hos Transportstyrelsen. En snabb koll avslöjar att bilen har haft tre ägare och tillryggalagt blott 7400 mil. Visserligen har dessa bilar s.k. kort kilometerräknare (som slår om efter 99 999 km), men det finns inte en chans i världen att denna gått längre än så. Jag hoppas innerligt att bilen även fortsättningsvis kommer att få leva en skyddad tillvaro, långt från vägsalt och långa mil. För så urbota tråkig som denna modellen av Kadett är så är sannolikheten att det finns två lika välskötta exemplar (för att citera vår utrikesminister) "asymptotiskt närmande sig noll". Och för att citera Sofia Arkelsten så kämpade moderaterna för lika rösträtt. Och mot apartheid. Och så ledde de upproret i Libyen. Och det i Ådalen.

torsdag 20 oktober 2011

För ovanlighetens skull

Som trogna läsare av denna blogg vet, så har jag en oförklarlig faiblesse för Porsche 924. Helst ska de vara av tidig modell, med små backspeglar och den fula tvåekrade ratten. Dock börjar det bli tunnsått med fina 924:or i originalskick, så när tillfälle ges får man slå till. Och hade jag bara haft plats så hade jag slagit till på denna finfina -76:a. Alla snikmodellens attribut återfinns här; de ovan nämnda backspeglarna, den fula ratten, tygklädseln.

Inte ens aluminiumfälgar har den första ägaren valt till, och vad än mer fascinerande är; Ingen av de efterföljande fyra ägarna (även om annonsen anger det totala antalet ägare till två) har heller monterat sådana. Istället har bilen betydligt förnuftigare tillval; bakrutetorkare och rejäla stänkskydd. Och det är ju det som är så kittlande; detta kan vara den minst glamourösa sportbilen i världen!

Enligt annons och transportstyrelse har den bara gått 5000 mil, men jag skulle tro att det i verkligheten står en etta framför. Den är obesiktigad sedan 2007, men går säkert att få igenom utan större mankemang. I alla fall i min fantasi. Som sagt, hade jag haft plats för en bil till så hade jag nog slagit till på den. Om den är så fin som den låter i annonsen (men är en bil någonsin det?) så är det värt att spara den som investering för framtiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Förr eller senare kommer 924:an att bli kult, och då kommer priserna gå upp. De får inte ligga på denna löjligt låga nivå mycket länge till, då tappar jag alldeles förtroendet för mänskligheten.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

fredag 14 oktober 2011

Ladufynd (kom igen, vilken rubrik skulle jag annars sätta?)

Det är alltid roligt att röra sig mellan ytterligheterna, så efter några inlägg med nya och glamourösa bilar (OK, Wartburgen undantaget) är det nu dags efter vad som mycket väl kan vara världens minst glamourösa bil; befriad från extravagant krom och imperialistiska aluminiumfälgar.

Ja visst är det en Lada, närmare bestämt en 2104, vilket är kombimodellen av 2101 2105. Men vilken årsmodell kan det vara? 1978? 1983? Nej, det är inte ens i närheten. Denna skönhet rullade av bandet i Тольятти (Toljatti) så sent som 1995.

I grund och botten, och även på ytan, så är detta en Fiat 124. Tillverkaren AvtoVAZ valde dock att anpassa den efter sovjetiska förhållanden. Motorn byttes mot en egen konstruktion med överliggande kamaxel, de bakre skivbromsarna byttes mot vad som kan vara bilvärldens snyggaste trumbromsar och alla plåtdelar gjordes någon halvcentimeter tjockare.

Detta exemplar är inne på sin tredje ägare och har enligt transportstyrelsen tillryggalagt runt 4 000 (även om det i verkligheten förmodligen är 14 000) mil. Under huven hittar man den i sammanhanget oerhört moderna 1,7-litersmotorn med såväl katalysator som insprutning.

Det är inte bara bromsarna som är snygga på denna bil, utan hela bilen är tack vare sitt italienska påbrå en elegant skapelse. Och trots att det sovjetiska påbråt döljer det mesta av elegansen så är gamla och nyare Lador några av mina favoriter. Jag antar att en kort periods ägande av en gammal Lada skulle bota denna vanföreställning. Vissa bilar är bättre i fantasin.

tisdag 11 oktober 2011

Säsongsavslutning i biltrafiken

Så var sommaren, och därigenom även bilsäsongen, till ända. Men den avslutades inte på ett snabbt och omärkligt, utan tvärtom på ett utdraget och ganska märkbart sätt.
I slutet av september var vi ett antal hängivna fantaster av ett specifikt bilmärke (gissa vilket) som träffades inne i centrala Stockholm för den årligt återkommande Il Caffè Midnight Run. Enkelt uttryckt går det ut på att, efter en snabb espresso, köra igenom stans relativt folktomma gator på sant rebelliskt manér. Att ligga i karavan tillsammans med sex andra klassiska Porschar, många av dem dessutom med extra högljudda avgassystem, gav en barnsligt fånig tillfredsställelse.

I fredags var det dags för den oundvikliga sista turen för säsongen. I brist på tid och fantasi så valde jag att köra till jobbet. Såväl dit- som hemvägen bjöd på solsken genom höstliga lövverk och regnvåt vägbana - vackert så det förslog. För att ni ska få en bild av vilken naturskön väg jag har till jobbet så filmade jag en kort sträcka (om än med telefonen vänd åt fel håll):



Slutligen hann jag med ett byte av olja och filter. Medan bilen var upphissad i OKQ8:s gör-det-självhall passade jag även på att plocka bort de sista resterna av kablarna till huvudströmbrytaren. Den glada amatör som kopplade in denna hade helt enkelt dragit en kabel från minuspolen på startmotorn fram till mittkonsollen och sedan tillbaka till minuspolen igen. Den tidigare ägaren hade säkert sina kvaliteter, men någon bilelektriker var han inte.
Därefter rullades bilen in i garaget, batteriet kopplades från och underhållsladdaren kopplades på. Nu får den stå tills i vår, och när den då plockas fram har den minsann hunnit bli veteranbil!

söndag 9 oktober 2011

Rapport från Frankfurtmässan, del 3

Vi har kommit fram till den sista delen i reportageserien om Frankfurtmässan: den så kallade slasken. Här hamnar allt material som inte passar in någon annanstans, som t.ex. det som beskriver antalet besökare i Mercedes monter:

Eller ett ironiskt namn på en sabbad Smart:

Eller jämförande bilder mellan vad som är smaklöst (fronten på Mercedes GL) och rakt igenom vulgärt (Carlssons tolkning av samma bil):

Eller en retorisk fråga om hur motorstarka vanliga bilar kan bli, följt av en bild på Brabus G V12 med 800 hk och en toppfart på 270 km/tim:

Eller en slumpmässig bild på en fullvuxen karl i lederhosen:

Eller något om en firma som specialiserat sig på att montera moderna motorer från Mercedes AMG-division i klassiska Mercedesbilar:

Som sagt, det är svårt att hitta någon gemensam nämnare till kvarstoden av materialet. Jag hoppas att ni har överseende med det spretande innehållet.