Expedition tvådörrarssedan del 1: 142

Jag har tidigare berört ämnet gubbilar, och kom då fram till att en tvådörrars sedan förmodligen är den biltyp som oftast körs av äldre herrar (d.v.s herrar som tillhör den generationen som ogärna lämnar över ratten till sin fru). I inlägget från i maj fastslog jag att Saab 99 Saab 90 förmodligen var den gubbigaste av bilar, men även att Volvos 142 och 242 inte var långt efter. Och en snabb inventering av mitt bildarkiv avslöjar att jag har ett antal hittills opublicerade bilder av just dessa modeller, varför det nu är dags att på nytt grotta ner oss i bilar som körs av gamla människor.

Det är så här man tänker sig en gubbkörd ettfyrtio; En ägare sedan ny, i sober färg och i samma skick som den lämnade bilhallen, med undantag för tidstypiska gula fjärrljus på kofångaren.
I ärlighetens namn är detta dock ingen enägarbil, utan faktiskt så har två olika stjärtar slitit förarstolens överdragsklädsel.

Vid den senaste besiktningen visade vägmätaren den oerhört symmetriska talföljden 133331 km, vilket betyder att bilen i snitt har rullat 360 mil per år, en för gubbilen typisk siffra.

Faktiskt så är bilen fortfarande påställd, trots att det är risk för snöslask och saltstänk. Även detta är typiskt för biltypen, förmodligen har den även vinterdäck på, trots att den aldrig varit ute i annat än solsken. En gubbil måste nämligen vara rustad för alla eventualiteter.

Samma stad, samma helg, helt andra förutsättningar. Här är 142:an som passerat ur gubbens händer, via ett par mellanhänder för att sedan hamna i ungdomens klor.

Den främre fälgen passar modellen ganska bra, men vilken modell de kommer ifrån ska jag låta vara osagt. Förmodligen sitter någon läsare på svaret och kan upplysa oss okunniga. Den bakre navkapseln kan förstöra utseendet på vilken bil som helst. En imponerande bedrift för en bit grå plast.

Jag har en hang-up på avgasrör och ur denna vinkel syns det för 140 så typiska svängda slutröret. Om man jämför denna -73:a med den mörkröda -74:an här ovanför så verkar det vara just i skarven 1973-74 som modellen ändrades (till det sämre, bör tilläggas).

Jag avslutar med en bil(d) (världens mest slitna ordvits?) som ligger någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. -74 års modell, fyra ägare men inte speciellt välskött och med 23 000 mil på mätaren. Med varsam massage i Camera+ ger bilden ett tidsenligt intryck.

I nästa inlägg dröjer jag mig kvar i såväl gubbarnas som Svea rike, ni får gissa vilka två bilmärken som kommer figurera då. Och nej, Koenigsegg är inte ett av dem.