torsdag 28 april 2011

Bilintresset - inte längre något att skämmas för

Under lång tid har vi bilintresserade setts som parias, och det har varit långt ifrån självklart för oss att i alla sociala sammanhang kunna avslöja att vi tycker om gamla bilar. Nu tycker jag dock att en förändring kan skönjas, och här nedan förklarar jag vad jag tror det beror på.

Som en respons på 00-talets futuristiska framtoning verkar 10-talet överlag präglas av reflektion och återblick. Från att ha inrett våra hem i ingenting annat än ljus björk och borstat rostfritt stål är det nu 50- och 60-talens mörka träslag och murriga mattor som dominerar. Men vår besatthet vid tiden då Sverige var en framstående industrination och framtiden tycktes oändligt ljus stannar inte vid vårt val av möblemang. Oh nej, 50-talets rustika charm lyser igenom överallt. Ta som exempel storstädernas hipsters, vilka för några år sedan utgjordes av framgångsrika karriärister som levde på caffe latte och färdigköpta sallader. Nu, däremot, skaffar de unga och trendiga barn tidigt och fördriver sin tid med att baka eget surdegsbröd. Eller åtminstone gjorde de det fram tills för några månader sedan. Sedan dess har man gått över till att syra egen surkål.

Åter till hur detta påverkar oss som intresserar sig för gamla bilar. Eftersom 50-talet även dominerar modet så har rockabilly- (och den mer punkbetonade psychobilly) stilen gått från att vara subkultur till att influera våra vardagsutstyrslar. Och, tätt sammanflätat med stilen och med brylcreme som kitt, är bilintresset. I detta fall uteslutande amerikanska (förstås) bilar med tidsenlig customisering och pinstripes.

Men jag tror inte det är hela sanningen till varför bilintresset nu släpps in i de sociala finrummen. Vi ska inte glömma att de senaste åren präglats dels av en stor ekonomisk osäkerhet (vilket brukar ge upphov till nostalgiska återblickar till en tid då allt verkade enklare), dels ett stort intresse för miljö och återbruk. Ett exempel: second hand-kläder har gått från att ha varit ett sätt för fashionistas att uttrycka sin individualism till ett sätt ätt ta ställning för miljön och mot konsumtionshetsen.
I denna bild passar även gamla bilar in, eftersom de flesta förstår att det frestar mindre på miljön att hålla en bil rullande i 40 år än att köpa en ny, även om den sistnämnda släpper ut mindre koldioxid per körd kilometer.

Att veteranbilen blivit ett accepterat intresse speglar sig även i mängden tidningar som berör detta ämne. Under de senaste månaderna har det kommit två till; Auto Motor & Sport Vintage samt den mera jordnära namngivna Teknikens Värld Klassiska Bilar. Till form och innehåll liknar de varandra, även om de inte liknar de tidskrifter man först kommer att tänka på när man hör ordet biltidning. Till en början känns de exklusiva, omfångsrika och tryckta på tjockt papper. Gjorda för att kunna pryda vilket soffbord som helst. Se där, ännu ett bevis för att vi kan sluta skämmas över vårt intresse!
Om man som motpol tar en klassisk tidning om klassiska bilar; Bilsport Classic (se min sågning av samma tidning här), så är skillnaden milsvid. Någonstans kan jag inte låta bli att tro att även en icke bilintresserad skulle kunna bläddra i någon av de förstnämnda tidningarna utan att bli uttråkad med en gång.

Vi ska dock inte glömma att Bilsport redan för några år sedan försökte sig på att ge ut en liknande tidning; Bilsport Retro. Det gick dock i stöpet ganska snart, och min gissning är att man inte satsade tillräckligt på kvaliteten, vare sig pappers- eller annan.

Så, kära vänner, med en ökande social acceptans för oss bilnördar så går utvecklingen åt rätt håll. Det som återstår nu är att få bukt med gubbsjukan som präglar en allt för stor del av bilvärlden, där kvinnans plats är uppflugen på en motorhuv, iklädd bikini och tillsynes redo att befruktas. Nog för att rockabillykulturen till viss del handlar om pinuppor, höga klackar och strumpeband, men det känns ganska harmlöst och som att det är gjort med glimten i ögat.
Ironiskt nog verkar den mossigaste kvinnosynen återfinnas i det ungdomligaste hörnet av bilvärlden; den som domineras av neonljus, dumpventiler och stora högtalare. Alla som någon gång har sett The Fast and the Furious förstår vad jag menar. Kanske kommer även denna del av bilhobbyn bli rumsren någon gång, men jag tvivlar.

Some pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them, and disagree to them being published here? Contact me.

tisdag 26 april 2011

Kolonialmaktens fortsatta inflytande

Jag har i flera år undrat var alla Peugeot 505 tog vägen. För tio-femton år sedan verkade det i varje gathörn stå en fransos med ilsken uppsyn, men som genom ett trollslag försvann de allihop. Så gissa om jag blev uppspelt när jag för några veckor sedan fick se en 505 GRI stå parkerad vid Odenplan i Stockholm. Jag blev faktiskt så uppspelt att jag inte kunde hålla kameran still, vilket resulterade i att den ena bilden blev oskarp.

Bilen med det helt igenom logiska modellnamnet 505 presenterades som 1979 års modell, där den ersatte 504:an. Liksom sin föregångare blev Peugeot 505 snabbt en populär bil i Afrika, tack vare sin stryktålighet och sin effektiva fjädring, som effektivt utjämnade de undermåliga vägarnas värsta potthål. Även 505:an kom, liksom 504:an, att tillverkas på licens i Nigeria.
Även vid lanseringen i Europa prisades den fina väghållningen. The monthly car review konstaterade även att askfatet var lagom stort, men olyckligt placerat direkt bakom växelspaken. Det räknades som viktig konsumentinformation på den tiden.

Tillverkningen fortgick fram till 1992, då tillverkningen i Frankrike lades ner. Licenstillverkningen fortsatte dock på olika håll i världen fram till 1997. Intressant är att 504:an tillverkades på licens ända fram till 2005!
Bilen här är av årsmodell 1990. Att den är nyare än 1985 avslöjas av bakljusens utseende, där tidigare modeller hade stående blinkers. Epitetet GRI betyder 4-cylindrig bensinmotor på 2 liter och 116 hk. Bilen är inne på ägare nummer nio, och ser ganska medfaren ut. Vi ska komma ihåg att det rör sig om ett fordon som inbjuder till hårt arbete. Dock verkar rosten än så länge hålla sig borta.

Som jag tidigare avslöjat så hade vi på flygklubben som jag var medlem i en gammal Mercedes 200D, vilket var den första bilen jag körde. Men vi hade även en 505 GRD Break, vilken jag också körde. Alltså ligger även 505:an mig varmt om hjärtat.

lördag 23 april 2011

Det förflutna hinner ikapp

För exakt ett år sedan idag publicerade jag ett inlägg som jag många gånger sedan dess refererat till. Jag talar förstås om den bortglömda Porschen. Av en slump hittade jag i förrgår en säljesannons för den, bevis för att ägaren verkar ha insett att bilen inte kommer komma till användning genom hans försorg. Adressen är den samma som den var då jag tog mina bilder, så den verkar inte ha bytt ägare sedan dess.

Enligt annonsen har bilen inte varit i trafik på tre år, men motorn startar och går. Det finns också lite rost. Problemet med dessa bilar, i synnerhet eftersom denna är av årsmodell 1974 och således ogalvaniserad, är att de rostar inifrån och ut. Så även om det inte ser så farligt ut utifrån, så är den synliga rosten ofta den berömda toppen av det lika berömda isberget.

Jag tror inte att denna annons kommer rendera så stort intresse från vår sida av gränsen, med tanke på priset (motsvarande 105 000 kr) och kostnaden för att importera bilar från ett icke EU-land. Det kan möjligen vara om någon hängiven Biltrafik-läsare vill ha en bil med proveniens.

Om du inte bryr dig om detta, men ändå är sugen på en 911 av årsmodell 1974-77 så är utbudet på Blocket just nu digert:
  • En vit targa -75 i behov av lite omvårdnad
  • En svart coupe -77, inte olik den jag fotade på Hornsgatan
  • En röd turbobreddad coupe -74 i till synes gott skick
  • En targa -75 som uppgraderats med motor från en SC
  • Ännu en targa -75, helrenoverad och med det ovanliga hårda targataket
  • En Carrera 3,0 targa -76 med gräslig, icke ursprunglig inredning

fredag 22 april 2011

Glad påsk!

Med en bild av den mest vårliga Porschen Google bildsök kunde uppbringa så önskar jag er, kära läsare, en glad påsk!

Picture taken off the Internet. Own the copyright and disagree to it being published here? Contact me.

onsdag 20 april 2011

Ingen alfahanne

Dagens inlägg tar för ovanlighetens skull avstamp i ganska modern tid, närmare bestämt andra halvan av nittiotalet. För under ett besök i den närliggande storstaden fick jag syn på en udda fågel:

Under lång tid har Lancia saknat representation på den svenska marknaden, och när man ser vilka fula kreationer som nuförtiden lämnar deras fabrik så förstår man varför. Från att ha varit ett stolt italienskt märke (vilka italienska märken är inte det) med elegant formgivning och tekniskt avancerade konstruktioner har en Lancia blivit ingenting annat än en Fiat i annan kostym.

Inte är kostymen särskilt snygg heller, vilket här framgår med smärtsam tydlighet. Midjelinjen på denna Kappa Coupé är för hög och glasytorna för små, vilket gör att hela bilen ser ut som en skolpojke med byxorna för långt uppdragna i midjan. Sidornas stora plåtytor gör dessutom att hjulen ser alldeles för små ut, och om man rör sig till bakänden av bilen så finner man att någon tycks ha kört in i aktern och tryckt in denna ett par centimeter. Snett bakifrån ser Kappa Coupe ut som resultatet av ett amoröst möte mellan en Volvo 343 och en Ford Mustang av tredje generationen. Vad som förra året fick den nuvarande ägaren att privatimportera denna vedervärdiga tingest kan jag bara spekulera i, men det skulle inte förvåna mig om det visade sig att han eller hon är blind.

Om jag ska försöka göra bilen lite rättvisa så är sedanmodellen betydligt snyggare, eftersom man med den lyckades med bedriften att rita en kaross helt utan utmärkande drag. I detta fall är det något positivt, för man slipper att kräkas lite i munnen varje gång man ser den.

Det är lätt att föranledas att tro att allting italienarna gör blir snyggt, eftersom de tycks ha en medfödd känsla för stil. Men stilkänsla måste paras med en vilja att skapa något estetiskt smakfullt, och det är nog det som har felat här. Luften har gått ur Lancia, och med den även lusten att skapa skönhet. Kort sagt; Vill man ha en snygg italiensk sedan så gör man klokt i att välja syskonmodellen Alfa 166 istället.

måndag 18 april 2011

Stoppa saabbet

Jag har tidigare vädjat till er läsare om hjälp att rädda en bil från en säker död, och stärkt av min framgång gör jag det nu igen. Den här gången rör det sig dock inte om något så uppenbart som en gammal Lancia som riskerar att gå till skroten, utan en Saab som riskerar att gå till en artonåring.

Det vi har här är en orörd, lågmilad Saab 900 Turbo till vad som inom en snar framtid kommer betraktas som ett riktigt fyndpris: femton tusen kronor.
Jag ber er nu att handla snabbt och resolut, för femton tusen kronor är exakt så stor budget som 97 % av artonåringarna med nytaget körkort har för att köpa sin första bil. Då vill de förstås ha en snygg bil, gärna med turbo. Och häri ligger alltså faran, för om vi inte agerar nu så kommer detta praktexemplar av svensk egensinnighet snart ha sportratt, sänkfjädrar och sjuttontumsfälgar, och kanske rent av den senare, lutande fronten.

Så kan vi förstås inte ha det, denna bil förtjänar ett bättre öde. Dess rostfria navkapslar förtjänar att ånyo glänsa! Dess Bosch Rallye Knick förtjänar att ännu en gång illuminera sommarnatten! Och den förtjänar att ha sin trubbiga nos i behåll.

Så ännu en gång manar jag er till handling! Låt oss förenas i en gemensam ansträngning att hålla denna Saab fri från kjolpaket. För även om vi kanske inte kan rädda företaget, så kanske vi kan rädda ett exemplar av en av deras bästa produkter. Annonsen finns här.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

fredag 15 april 2011

Barndom i Technicolor

När jag var liten hade vi en röd Passat -76, av den märkliga modellen som såg ut att vara en tredörrars halvkombi men i själva verket var en tvådörrars sedan. Den gjorde mig gruvligt åksjuk, denna Passat. Jag slår vad om att om jag någon gång skulle känna lukten av svart, solvarm Volkswagengalon så skulle jag förflyttas några och tjugo år tillbaks i tiden och bli lätt illamående.
Men trots dessa traumatiska minnen av att tvinga pappa att stanna för att jag ville ut och kräkas, följt av våndan när det var dags att stiga in i den högsommarsvettiga bilen igen, så ligger denna modell mig fortfarande varmt om hjärtat. För så är det väl alltid? Oavsett hur dåligt man mått, hur mycket man har svettats och hur mycket man har gråtit över att vara tvungen att trots detta ändå sätta sig i baksätet, så är ens barndomsminnen alltid ljusa.

I veckan bjöds jag på en nostalgitripp, då jag fick syn på just en sådan Passat som vi hade. Inte i rött, men väl i en annan av sjuttiotalets färger; grön.
Jag har tidigare konstaterat att den återhållna, strikta designen som är så representativ för detta årtionde på ett bra sätt balanseras upp av den allt annat än återhållna färgskalan som samtidigt var på modet. Det här är ett lysande exempel. Ett annat lysande exempel var när vår Passat, efter närkontakt med en lyktstolpe, fick två varmt solgula framskärmar.

onsdag 13 april 2011

Glenn igen

De sista dagarna har det blivit mycket tyska sportbilar, så nu är det dags att ta ett kliv tillbaks till mellanmjölkens land.
Strax innan jag besökte Göteborg publicerade jag tre bilspottingar som samtliga hade med staden ifråga att göra. Så här såg den tredje ut:

Det är nu dags för den fjärde. Som ni kanske minns skrev jag i det tidigare inlägget om Volvo 240 årsmodell 1979-80, vilken jag tycker är en estetiskt ganska haltande modell. Ödets ironi gjorde att jag i Göteborg träffade på en likadan. Bilen här är en -79, vilka känns igen på den äldre typen av backspeglar.

Den tidigare publicerade bilen är av samma årsmodell, men förmodligen tillverkad senare på året då den hade 1980 års backspeglar men fortfarande det gamla emblemet på framskärmen. Någonstans där slutar emellertid skillnaderna, och likheterna tar vid. För båda två har såväl skydd för strålkastarna som extraljus monterade. Dock är Göteborgsfyndet från Göteborg i betydligt bättre skick än Göteborgsfyndet från Åkersberga, även om inget av fynden är i nyskick. Glenn den fjärde tar hem segern, tack vare roliga tidstypiska tillbehör i form av takräcke och dubbla bromsljus i bakrutan.

måndag 11 april 2011

There will be blood

Innan avställningen i höstas tänkte jag göra ett oljebyte, men tji fick jag. Vid det senaste bytet tvingades jag nämligen återanvända en plugg med något sliten skalle, och när jag sedan skulle ha bort denna igen så lät det sig inte göras. Varje försök resulterade i att skallens form blev mindre och mindre hexagonal och mer och mer cirkulär. Idag var det dock dags för mig att gå rond två, nu beväpnad med en rejäl rörtång.
Det gick dock inte att få grepp om pluggen utan att först demontera delar av den bakre kofångaren. All heder till den tidigare ägare som renoverade bilen och valde att montera delarna med rostfria skruv och mutter, vilket gjorde att allting lossnade helt utan mankemang. Med ena stjärthalvan bortplockad så var det också en smal sak att lossa oljepluggen.

Viss demontering underlättade åtkomsten

Nya pluggen på plats till slut

En av dumhet och polygrip rundsvarvad oljeplugg

Vis av min lärdom valde jag att även byta pluggen i botten av blocket. Denna var visserligen inte speciellt sliten, men eftersom jag hade några nya i reserv så tog jag det säkra före det osäkra.
Till den som undrar varför det finns två oljepluggar så beror det på att de luftkylda 911:orna har torrsumpsmörjning, d.v.s. en separat oljetank och bara en liten mängd olja i vevhuset. Detta gör också att proceduren för att kontrollera oljenivån skiljer sig från den för en vanlig bil, eftersom motorn ska vara uppe i arbetstemperatur och dessutom stå på tomgång.

Efter att jag tagit hand om bilens innanmäte så riktades min uppmärksamhet mot utsidan; jag gav den en tvätt och puts innan jag ställde in den i garaget igen. Nästa helg ska vi hälsa på släkt i Enköping. Då kommer Porschen agera transportmedel och alltså är det viktigt att dammet från vinterförvaringen är borta. Man måste ju åka ståndsmässigt!

lördag 9 april 2011

Porsches mellanting i vinterns mellanspel

Samma dag som jag hittade Fridhemsplansforden så passerade jag även en Hornsgatuporsche.
Nästan ett år har förflutit sedan jag senast skrev om denna modell av 911:an. Då rörde det sig om en ganska bedagad Targa som förföll på en parkeringsplats i Norge. Eftersom jag redan då ganska utförligt redogjorde för modellen så tänker jag denna gång lämna de tekniska specifikationerna därhän.

Under lång tid sågs årsmodellerna 1974-77 över axeln, men nu har folk börjat få upp ögonen för nättheten hos tidiga, smala och kromprydda Impact bumpers. De är inte de snabbaste nioelvorna och de är heller inte så glamourösa som de tidigare bilarna, men just däri ligger deras charm. De är, för att använda ännu ett brittiskt låneuttryck, understated. I synnerhet i detta utförande: i sobert svart, utan vinge men med de ATS-fälgar -kakformar även kallade- som satt standardmonterade.

Bilen här tycktes ha stått i åtminstone en eller ett par dagar, eftersom det då bilderna togs inte fallit någon snö på ett dygn. Vid en snabb anblick ser den ut att vara i ett ganska bedrövligt skick -notera till exempel cigarettfimpen på den främre stötfångaren- men jag misstänker att skenet bedrar. Bilen är nämligen en svensksåld -76:a som bara har haft sju ägare.
Egentligen spelar inte skicket någon roll, för jag finner något oerhört befriande i att se äldre sportbilar som används i annan väderlek än torr och solig. När det kommer till min egen bil så önskar jag att jag hade samma mod.

torsdag 7 april 2011

Flyttexpressen

De flesta Corvetter som säljs är sparsamt använda sommarnöjen. På Blocket ligger dock just nu ett exemplar med högre bruksvärde än alla andra. En -90:a som har gått nästan 25 000 mil och är utrustad med dragkrok!

Visst låter det ganska lustigt, men ju mer jag tänker på det desto mer logiskt framstår det. En bra dragbil ska ju helst ha en stark motor, automatlåda och väga lagom mycket, så att man får lasta en del även om man bara råkar ha B-körkort. Corvetten här uppfyller alla kriterier; Den har (förstås) en V8 på 5,7 liter, 250 hk och med rejält vridmoment, den är automatväxlad och har en tjänstevikt på 1600 kg.
Om jag skulle dra ett flyttlass på sommaren så är nog detta bilen jag hade valt att göra det med, med bortplockat targatak och vinden i håret. Om du har sjuttiofem tusen över och behöver en bra flyttbil; slå till! Klicka här för att komma till annonsen.

Trogna läsare kanske även minns att jag redan i höstas hade med en likvärdigt duglig Chevrolet; en Camaro med dragkrok. Om inte, klicka här för att friska upp minnet.

Bilder tagna från Blocket. Om du har upphovsrätten till dessa och motsätter dig publicering, kontakta mig.

tisdag 5 april 2011

Klar för tjänstgöring igen

Idag har jag ägnat hela dagen åt att göra Porschen redo för vårvägarna. Jag fick ju ingen besiktningstid förrän den tredje maj, men tack vare att man kan ställa sig i en kölista för återbud hos Bilprovningen så lyckades jag få en tid redan idag.
15:20 var T=0, så redan strax efter tio var jag i garaget för att förbereda bilen. Då jag skulle backa in bilen i garaget efter provstarten förra veckan så råkade jag slå i vänster backspegel så att glaset lossnade från sina infästningspunkter. Alltså var min första uppgift att limma fast fästena till spegelglaset igen. Problemet var att epoxylim inte härdar vid temperaturer under 15 grader, varför lite uppfinningsrikedom tarvades:

En hemmagjord solvägg säkerställde korrekt härdningstemperatur.
Jag upptäckte även att härdningstiden varierar med något som man ofta förbiser:

Efter att backspegeln gjorts fuktionsduglig igen så var det dags för att åtgärda förra årets tvåa; trasig positionslykta höger fram. Eftersom man på 911:orna måste plocka bort hela lampinsatsen för att komma åt glödlamporna så var detta ett utmärkt tillfälle att inspektera den s.k. lyktpottan, vilken är en klassisk rostfälla. På min bil var i alla fall höger sida i gott skick. Vänster sida lät jag vara, enligt devisen "väck inte den björn som sover".

Innan besiktningen passade jag även på att ta en lång provtur för att värma upp bromsar och olja. Och mitt arbete gav resultat; blankt papper och beröm från besiktningsmännen. Nu är den redo för ännu en säsong på vägarna.

söndag 3 april 2011

Min otrendiga oas

Ett av mina favoritområden i Göteborg är Sandarna i utkanten av Majorna, vilket slapp genomgå modernisering under åttiotalets bygghysteri. Således domineras stadsbilden fortfarande av de gamla funkishyreshusen från trettiotalet, vilka är vackert slitna utan att för den skull vara nergångna.
Att promenera omkring här på ofta folktomma gator, ett stenkast från den mera livliga Mariaplan, är som balsam för en stressad själ.

Ofta känns det ganska overkligt att gå i dessa välbevarade miljöer, lite grann som att vara förflyttad tillbaks i tiden. Inte till trettiotalet, men till sent sjuttio-tidigt åttiotal. Man förflyttas till en tid då Majorna inte var ett trendigt tillhåll för unga småbarnsfamiljer, utan en klassisk arbetarstadsdel. Och inte sällan stöter man på bilar som förstärker denna känsla. Som här; en 1966 års VW 1300 i ett skick som matchar husen runt omkring.

På många sätt liknar denna bil Taunusen som jag skrev om för exakt en vecka sedan. De fem ägarna har tagit väl hand om bilen för att den har kunnat överleva i 45 år, men den är fortfarande i första hand ett transportmedel. Dessutom har Folkvagnen samma tidstypiska, gula dimljus som Forden. Följaktligen kunde jag inte låta bli att ge även den här bilden ett åldrat utseende:

Om ni är i Göteborg och intresserar er för den här typen av miljöer; Missa inte Sandarna. Än så länge har det sluppit undan den värsta trendhysterin, men dess tid rinner snabbt ut.
Enklaste sättet att ta sig dit är att ta spårvagn 9 mot Kungssten eller 11 mot Saltholmen och kliva av vid Sannaplan.

fredag 1 april 2011

Kulturell ödmjukhet. Och jubileum.

Idag firar bloggen Biltrafik 1-årsjubileum. Då, den första april 2010, handlade inlägget om åttiotalsbilar på gatan i den norska staden där jag då bodde. Idag, den första april 2011, handlar inlägget om en åttiotalsbil på gatan i den svenska staden där jag då bodde. Intet nytt under solen, således.

Denna Toyota Corolla kombi från 1984 stod parkerad strax bredvid en av Göteborgs spårvägars vagnhallar. Här ser man tydligt hur mycket bilarna har växt under de senaste decennierna, när man jämför med den Yaris av första generation som står bredvid. Corollans litenhet är påtaglig i jämförelse med "små"-bilen Yaris.

Under lång tid tyckte jag japanska bilar var ointressanta och själlösa, byggda helt utan känsla. Detta synsätt kom dock att ändras hösten 2009, i och med en resa till landet i fråga. Där slog det mig att jag helt enkelt inte förstått filosofin bakom. Det japanska samhället präglas som ni säkert vet av effektivitet. Dock är det inte vilken effektivitet som helst, utan en mycket effektiv effektivitet. Låt mig utveckla; Den japanska effektiviteten är inte som den tyska, där allting är kraftigt överdimensionerat för att klara av oändligt lång tids användning. Japanerna har dragit det hela ett varv till. De vet att ett föremål, t.ex. en bil, inte används oändligt lång tid. Alltså har man fastställt hur lång tid en bil normalt sett brukas, för att sedan dimensionera de ingående komponenterna utifrån detta. Således är inte japanska bilar -i brist på bättre svenskt uttryck- overengineered, utan snarare adequately engineered.
Härigenom reflekterar japanska bilar en nationell filosofi lika mycket som tyska, franska eller brittiska bilar gör. Det var bara jag som inte förstått vadi den filosofin bestod, och det var en mycket intressant lärdom att dra.

Det kanske också är på sin plats med en länk till det första inlägg som publicerades på biltrafik.blogspot.com för exakt ett år sedan: Den återfinns här.

Dessutom råkade ettårsjubileet sammanfalla med att den femtusende besökaren hittade in hit. Double whammy!