måndag 18 mars 2013

Lite välbehövlig peppning

När vädret har gått från kallt och djävligt till snöigt, kallt och djävligt så kan det vara bra att påminna sig om att cabrioleternas tid kommer, tids nog:

torsdag 14 mars 2013

Återbesöket del 3: Kooperativa Förbundet

Idag handlar det inte om något återbesök i egentlig mening, ty dessa bilder togs vid samma tillfälle som de på den vita valen, men eftersom jag har varit på Coops parkering både före och efter detta tillfälle så får det ändå falla under rubriken "återbesök".
Dagens spottning är i viss mån Saabens absoluta antites; en Mercedes 560 SEC från 1990. Importerad till Sverige 1999 och med två ägare sedan dess, knappt inkörd med 40 000 mil på mätaren.

W126 var Mercedes flaggskepp under hela 80-talet och 560 var crème de la crème. Denna beteckning betydde, med Mercedes märkligt otyska logik, drygt 5,5 liters slagvolym och ca 280 hk. Inte tillräckligt för att göra en racer, men för att möjliggöra en värdig, men rask sorti för 2 ton lyxkupé. Observera att detta var innan det kontinentala hästkraftskriget på allvar brutit ut. Mercedes moderna motsvarighet, CL, kan som mest fås med en dubbelturbomatad V12 på 629 hk. Med det effektuttaget omöjliggörs all form av värdig sorti, kvar blir bara däckrök och föraktfulla blickar.

Mercedes modeller från den här tiden är, om än inte spännande, så i alla fall imponerande. Detta var tiden då ingenjörerna inte stördes i onödan av kostnadsbesparande revisorer, och man ostört kunde fokusera på att bygga världens bästa bilar. Förvisso tunga och törstiga, men med en känsla av absolut kvalitet. Hur många bilar skulle se så här vitala ut efter tio varv runt jorden? Dessutom skulle en SEC av denna ålder inte se helt malplacerad ut utanför ett kasino i Monte Carlo. Detsamma kommer nog inte kunna sägas om en CL om tjugofem år.

tisdag 12 mars 2013

Ärligheten själv

Denna blocketannons gjorde min dag! Jag undrar just om humorn är avsiktlig.
Klicka på skärmdumpen för att se den i större format.

söndag 10 mars 2013

Samma gamla ljud i nyputsad skälla

Arbetet med elsystemet går vidare. Idag riktades uppmärksamheten mot kablarna till stereon. Arbetet med dessa skulle kunna ha varit utfört av mig vid arton års ålder, med fullt fokus på funktion och inget alls på utseende. Sockelbitar fungerar till det mesta och går fort att jobba med!
Så här såg kablarna ut komna direkt ur bilen:

Och efter en timmes jobb med lödtång och krympslang:


Snyggare än någonsin och jag har lärt mig att löda... hjälpligt. Turligt nog döljer krympslangen mitt suboptimala handarbete.

torsdag 7 mars 2013

Den strandade valens svanesång


Det är inte alltid man får tillfälle att ta en bild när en intressant bil uppenbarar sig. Har man tur så kanske man får syn på den igen, förhoppningsvis då vid en tidpunkt när fotografering lämpar sig bättre. Ganska snart efter det att jag och min sambo (och sedermera fru) flyttat hit till Åkersberga så skymtade jag en tidig Saab 900 vilken under lång tid skulle komma att gäcka mig. Den stod aldrig parkerad, utan passerade alltid en bit bort. Ibland mötte jag den när jag själv var ute och körde. För min del kom den att bli något av en vit val, något som inte lämnade mig någon ro utan som, så fort jag närmade mig området där jag misstänkte att den hörde hemma, gjorde att jag var på helspänn. Men alla mina ansträngningar och alla mina promenader som av en händelse kom att föra mig till detta område, var förgäves.

Så småningom flyttade vi till ett annat område och minnet av min Saaby Dick började så sakteliga att blekna. 
Ni vet vad de säger, att man hittar kärleken först när man slutar leta efter den? Det visar sig att samma sak gäller för gamla Saabar. För plötsligt en dag, på parkeringen till den nybyggda handelsplatsen i Åkersberga, ett stenkast från vår gamla lägenhet, stod den där. Niohundran. Sliten och matt i lacken, men ändå rakryggad och, viktigast av allt, med alla tidiga attribut på plats. Såväl backspeglar som grill och de enkla bakljusen som endast fanns på 1979 års modell satt ungefär där de skulle.

Modellen visade sig vara en GL, basmodellen med 100 hk. De som läser denna blogg regelbundet vet att jag har en speciell fascination för just basmodeller och i detta fall var jag om möjligt ännu gladare över att det visade sig vara en sådan. Det kändes liksom så rätt att en brun Saab 900 med femdörrarskaross också hade det förnuftigaste valet av motor.
Vid fototillfället var den inne på sin sjätte ägare, inte våldsamt många för att ha varit i trafik i 33 år. Styvt 18 000 mil har den tillryggalagt, återigen ganska lite. Utslaget motsvarar det en årlig körsträcka på runt 550 mil.

När jag nu gör en sökning på bilnumret så ser jag att jag lyckades fånga min vita val i sista stund. Sedan i februari ägs den nämligen av Folksam, vilket förmodligen tyvärr betyder att dess saga är all. Likheten med förra vinterns Opelfynd är slående. Försäkringsbolag har föga förståelse för hur ett högt kulturhistoriskt värde kan kompensera för ett lågt monetärt sådant. Låt oss hoppas att en vänlig själ vill förbarma sig över denna klenod. Hur många Saab 900 av första årsmodellen har egentligen överlevt tills idag? Vill vi att våra barn skall växa upp utan att veta hur den åttkantiga grillen såg ut? Jag vill det då rakt inte.

måndag 4 mars 2013

Alarmerande fakta och lysande utsikter

I mina försök att åtgärda det på bilen som inte riktigt fungerar som det skall så har jag det senaste fokuserat på elen. Eftersom mina erfarenheter på området är något begränsade så valde jag något lagom svårt; handskfacksbelysningen. Denna var lätt att få liv i, all som behövdes var att rengöra lamphållaren med en avpolletterad tandborste, putsa upp kontaktytorna i hållaren och kontakten med smärgelduk och avslutningsvis ge allting en dusch 5-56. Och nog var hållaren i behov av att dammas alltid:


Efter rengöring per ovan:

Härförleden landade senaste numret av tidningen Klassiker i brevlådan. I månadens nummer finns en mycket informativ artikel om demontering av billarm. Eftersom jag nu var varm i kläderna och dessutom under lång tid hade tänkt ta ur det eftermonterade larmet ur bilen, så såg jag detta som ett tecken på att det nu var dags.
 
Således gav jag mig i kast med larmet som, varje gång jag öppnat bagagerummet, hånflinande tyckts väsa "du vet inte när jag börjar strula, när du inte kan starta bilen, när du får konstiga elfel, du vet bara att det kommer någon gång!".
Beväpnad med avbitare och elschema till bil och larm skred jag till verket. När jag började reda i denna milt uttryckt amatörmässiga installation så upptäckte jag att en redig själ redan kopplat ur startspärren, så någon egentlig risk för startproblem p.g.a. larmet förelåg inte. Däremot tycktes det föreligga en viss brandrisk, eftersom all ström från nyckel till startmotor gick genom en ganska tunn och mycket lång kabel från tändningslåset (nästan) fram till larmet och tillbaka till kabelstammen igen.

Kabel, ja. Det där med färgkodning tycks inte ha varit installatörens huvudsakliga intresse. Strömkabeln som försörjde alarmet bytte helt plötsligt färg, från röd till gul.

Strömsladden hann faktiskt med ett färgbyte till, ehuru oönskat, innan den fortsatte in i säkringsboxen.

Den gode larmmontören verkar också ha varit sponsrad av en strömtjuvstillverkare. Varför väljer man annars denna lösning för signalkretsen till bagagerumshuven? Varför kunde han inte bara dra en kabelsko till lamphållaren snarare än att hacka sönder isoleringen till elsystemet med (ännu) en strömtjuv?

Mitt under arbetet med larmet så upptäckte jag ännu en intressant koppling på golvet under mattan. Närmare granskning avslöjade att detta är kabeln som går från innertemperatursensorn till hjärnan i det automatiska värmepaketet. Behöver jag tillägga att det autovärmen inte verkar få någon signal från denna sensor? Det enda raka är nog att byta hela kabeln, men det blir ett senare projekt.

Slutligen såg arbetsbänken ut så här...

 
...och bagagerummet så här, en klar förbättring för alla som inte har något slags sladdfetisch. Och som en bonus håller sig kupébelysningen numera släckt och den väsande rösten tyst när jag öppnar bagagerummet.