måndag 19 september 2011

Avbön

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag mig över vita 911:or. En bekant kommenterade detta och öppnade mina ögon för det faktum att den legendariska SC RS var vit. Om ni som läser detta inte är lika insnöade som jag och alltså inte känner till just denna modell så är ni ursäktade, eftersom den är långt ifrån någon dussinvara. Mellan åren 1984-87 byggdes inalles 21 exemplar av dessa lättade, turbobreddade rallybilar. Och färgvalet inskränkte sig alltså till vitt och inget annat.

SC RS baserades inte på den samtida Carreran, utan på den tidigare SC:n. Detta p.g.a. ett kryphål i FIA:s homologiseringsregler, vilket möjliggjorde en produktionssiffra på endast 20 exemplar så länge basen var en modell som inte längre producerades. 3-litersmotorn hämtades även denna från 911SC, men den modifierades bl.a. genom att mekanisk Kugelfischerinsprutning ersatte den ursprungliga K-jetronicvarianten. Effekten blev ca 290 pålitliga hk, mot 204 i standardmodellen.

Detta skulle kunna vara nog bevis för att åttiotalets 911:or passar bra i vitt, men jag slutar inte där. För under en stunds slösurfande hittade jag dessa fantastiska bilder på en vit bil i vinterlandskap. Snörök, kakformsfälgar och alptoppar är en kombination som får mig att falla handlöst.

Pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them and disagree to them being published here? Contact me.

fredag 16 september 2011

Acceptable in the 80's

Jag återvänder till världen jag nyligen gläntade på dörren till; Porschar utanför min arbetsplats. Denna gång är subjektet en bil fem år nyare än min; en Carrera 3,2 från 1987.
Carrera 3,2 lanserades 1983 som -84 års modell och ersatte den tidigare SC:n. Det var i och med denna modell som beteckningen Carrera bytte betydelse, från att ha markerat de sportigare modellerna i 911-serien till att bli namnet på instegsmodellen. Utvändigt skiljs 3,2:orna från SC:n genom att den förstnämnda har infällda dimljus i framspoilern och texten Carrera på motorluckan. De största förändringarna återfanns under skalet, där den främsta var den nya motorn på -hör och häpna över den tyska logiken- 3,2 liter och 231 hk.
Detta är alltså en -87:a. Att det handlar om någon av årsmodellerna 1987-89 kan man se även utan tillgång till Transportstyrelsens databas, eftersom man till årsmodell 1987 inkorporerade det bakre dimljuset i reflexrampen.

Vi dröjer oss kvar vid bakändan av bilen och konstaterar att bilen här begåvats med ett avgassystem från någon av de otaliga eftermarknadsföretagen. Då Porsche när det begav sig fokuserade på att få så effektiv värme och civiliserad gång som möjligt, trots luftkylning, monterades restriktiva värmekammare och ljuddämpare vilka ströp motoreffekten mer än nödvändigt. Alltså finns det mycket att vinna på att byta avgassystem, för vem kör sin elva på vintern och vem vill ha en tyst sportbil?

Möjligen hann detta exemplar rulla ett år någon annanstans innan den kom hit, eftersom den togs i svensk trafik först 1988. Som så många sportbilar av denna ålder har den hunnit med ett otal ägare, i detta fall femton stycken.
Tidiga 911:or passar bra i vitt, men från och med 1978 (i och med lanseringen av SC:n) ändrades detta. Inte för att åttiotalsbilarna nästan automatiskt blir klichéer (80-talet är ju så avlägset så allt är förlåtet, se bara på Träffpunkt 80), men färgen maskerar de bredare nioelvornas mer dramatiska linjespel. Men om man nu prompt ska ha en vit Carrera så är det väl lika bra att göra't fullt ut, med vinge och hela baletten. Och helst med ett par Ray-Ban Wayfarer på instrumentpanelen, även om just dessa tycks saknas här.

Imorgon utlovas fint väder, vilket betyder att jag tar min åttiotalist till jobbet igen. Förra veckans eskapad gav blodad tand!

onsdag 14 september 2011

Några sista minuten-köptips

Det börjar dra ihop sig till den årliga Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i natursköna Sörmland. Förra året bjöd på vackert väder och god uppslutning, trots att träffen var förlagd till valdagen. Som den sanna demokrat och tillika bilnörd jag är såg jag förstås till att förtidsrösta för att kunna deltaga. Ett referat från i fjol återfinns här.

Nå, åter till nutiden. Om man vill deltaga men saknar lämpligt färdmedel så börjar det alltså brinna i knutarna, men misströsta inte ty jag har samlat några säljesannonser för fordon som pryder sin plats på gräsmattorna! Årets tema är eftermarknadstillbehör, men det struntar jag fullkomligt i och presenterar ett antal bilar i lagom originalskick. Helt utan inbördes ordning presenterar jag listan:

1. Saab 900 GL

Om man vill ha en fin Saab 900 är det hög tid att slå till nu. De pensionärskörda enägarbilarna börjar sina, men här har vi en fin -84 med den trubbiga nosen. Dessutom utrustad med 5-växlad låda vilken gör landsvägskörningen behagligare. Blå exteriör, blå plysch, originalstereo och sommardäck på original aluminiumfälgar i minilite-design. Får man dessutom med navkapslarna till plåtfälgarna så är det inget att orda om!

2. Peugeot 505 GTI

Jag vet inte varför, men det är tunnsått med Peugeot 505 på Blocket. Kanske detta beror på att ägarna inte vill göra sig av med bilarna, kanske är det för att det finns så få kvar. Här har vi i alla fall ett exemplar, dessutom ett välutrustat sådant med såväl automatlåda som AC (vilket dock inte fungerar). Den är långmilad, men verkar ändå vara i ett prydligt skick och den har liksom Saaben de ursprungliga aluminiumfälgarna.

3. Mercedes E200

En modell som är lite för ny för att ännu ha fått klassikerstatus, men här har vi ett exemplar som har alla förutsättningar för att bli ett ompysslat entusiastfordon; gubbgrå, relativt lågmilad och ännu en gång med de ursprungliga navkapslarna.

4. Citroën CX 25 TRI

En modell som är ännu ovanligare än Peugeoten; Citroën CX Break (vars etymologi vi tidigare utrett). Vit och med vita navkapslar så kommer denna smälta in finfint på finbilsparkeringen.

5. Jaguar XJS

Tillhör du dem som tycker att en hobbybil ska ha två dörrar och sportiga ambitioner? Tillåt mig presentera Jaguar XJS, dessutom till ett ganska förmånligt pris. Detta p.g.a. att bilen är högerstyrd, vilket av vissa anses vara fel sida medan andra, främst anglofiler och lantbrevbärare föredrar. Denna saknar dessutom den lynniga 5,3-liters V12:an och har istället den betydligt lättare (och snålare) 3,6-liters raka sexan.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

måndag 12 september 2011

I'm an alien, I'm a legal alien...

Av alla Volvos modeller är nog den mest intressanta P1800ES. Sällan har väl en bilmodell brutit så med de traditioner som omgivit märket? Men det som är dubbelt intressant är att den trots allt har behållit många av Volvos kärnvärden. De stora glasytorna ger god runtomsikt och bakluckan helt i glas (ett designelement som sedan dess återfunnits på såväl 480 som C30) underlättar backmanövrar. Dessutom ger shooting brake-designen ett relativt rymligt bagageutrymme, men låt oss återkomma till det längre fram.

ES-modellen (ES för Estate, kombi) byggdes endast under två modellår, 1972-73. I Volvos hemstad Göteborg, en stad känd för sina flåshurtiga ordvitsar, fick modellen snabbt smeknamnet fiskbilen. Detta inte på grund av sitt fisklika utseende utan p.g.a. att det ökade bagageutrymmet gjorde det möjligt för fiskhandlarna att använda dem som firmabilar.

Just denna ES stod parkerad utanför hotell-BB i Danderyd. Den var i ett mycket fint skick och stod parkerad på det där sättet som är så typiskt för någon som vårdar sin bil ömt.
Automatlådan gör detta till mindre av en sportbil och mer av en GT-vagn, något som den var redan från början.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja de båda årsmodellerna från varandra. Lyckligtvis kan man här ta registreringsskylten till hjälp. Bilen här är L reg, vilket betyder 1972.

Shooting brake - ett uttryck jag länge undrat över och nu slagit upp. Ursprungligen var detta en typ av hästvagn med plats för ett antal jägare och deras vapen (brake eller break är en typ av ställning som användes vid träning av draghästar, jfr. engelskans break in). Sedermera fick detta ge namn åt en bil med coupékaross men med ett större bagageutrymme, som gjort för jägare även om de flesta som utnyttjade det extra utrymmet var golfspelare.
På franska hette samma typ av hästvagn break de chasse, vilket levde kvar i den franska benämningen för kombi, break, ända fram tills kombibilar slutade kallas kombibilar och istället fick heta Sports Wagons, Sports Tourers och andra saker som reklamskaparna kom på för att få skåpbilar att låta sexigt.

Under 1960- och 70-talen var denna design ganska populär, i synnerhet i Storbritannien och i alla fall om man ser till antalet modeller som tillverkades; Lotus Elite och Reliant Scimitar GTE för att nämna ett par. Lyckligtvis är shooting brake-designen idag ganska ovanlig. Jag tror det beror på att någon som köper en sportcoupé i allmänhet inte vill göra avkall på formgivningen för att få en praktisk bil. Att köpa en sportcoupé är ju att göra avkall på det praktiska för att få en formskön bil. Att köpa en shooting break borde alltså vara att önska sig en opraktisk och snygg men samtidigt en praktisk och ful bil. En Volvo, men ändå inte. En P1800ES.

lördag 10 september 2011

Perfekt pendling

Man upphör aldrig att förvånas, heter det ju, och i torsdags kväll blev jag påmind om detta. På ett sätt blev jag dubbelt överraskad, eftersom personen som överraskade mig var...jag själv. Det som hände var att jag fick ett infall att ta Porschen till jobbet dagen därpå, och överraskningsmomentet bestod i att jag, som inte ser mig själv som den spontana typen, följde mitt infall. Så fredagens morgonbestyr fick klaras undan lite snabbare än vanligt för att jag skulle ha tid att rangera om bilarna och plocka fram det tyska fullblodet ur garaget.

Själva resan bjöd inte på något särskilt att rapportera, förutom att jag (som alltid) mådde som en prins bakom ratten. Men mitt val av transportmedel fick en effekt som sträckte sig långt vidare än bara tiden för resan; Hela dagen fick ett romantiskt platinmetallicfärgat skimmer kring sig, trots regnskurar av apokalyptiska mått.
Hemfärden styrdes längs den natursköna roslagsvägen, i solsken men med en himmel inte fri från dramatiska regntunga skyar och med bra musik i stereon.

Jag kanske slår in öppna dörrar här, men jag tror mig vara någonting på spåren. Det är svårt att hitta tid till att lufta sin entusiastbil, så detta inlägg är ingenting annat än ett upprop; Ta den till jobbet någon gång ibland! Ge den lite motion samtidigt som du förgyller en arbetsdag, i mitt fall en fredag, eller varför inte en mulen tisdag? Vägen till jobbet blir roligare och väl där, om du känner dig lite däven innan lunch, så räcker det med att sticka ner handen i fickan och känna nyckeln och fyllas av glädje över att din ögonsten står på parkeringen. Jag kommer definitivt göra detta fler gånger.

lördag 3 september 2011

Den som väntar på något gott...

Hallå? Är ni kvar?

Som ni säkert märkt så har uppdateringstakten saktat in betänkligt, detta förstås p.g.a. nytillskottet i familjen. Tänk att något så litet kan ta så mycket tid och energi i anspråk. Just nu avnjuter jag dock en öl med en (nästan) sovande son bredvid mig, och eftersom delad tid är dubbel tid (eller hur det nu var) så ägnar jag några minuter åt en intressant bil som häromdagen stod parkerad utanför mataffären. Det är förresten inte vilken bil som helst, utan en av de bilarna som jag för några månader sedan beklagade mig över att ha missat, så nu är det dags att ta något slags revansch.

1972 rullade denna Mercedes ur W114-serien av bandet i Sindelfingen. W114 indikerar sexcylindrig motor (i detta fall på 2,8 liter), medan de enklare fyrcylindriga bilarna kallades W115. Denna coupémodell var ovanlig med endast drygt 67 000 tillverkade exemplar, och de fyrtio år som passerat sedan dess har knappast gjort den till en vanlig syn i gatubilden. För att ställa antalet tillverkade coupéer i relation till det totala antalet W114/115 så svarade tvådörrarsvarianten för 3,5% av det totala antalet bilar.
Transportstyrelsen anger årsmodellen till 1973, men det är fel och det är rätt. 1974 fick nämligen modellen större backspeglar och något som sedan dess blivit Mercedes signum; Ribbade bakljus. Bilen här saknar ju båda delarna, vilket är tur för ägaren då mindre backspeglar alltid är att föredra.

Eftersom jag redan har avslöjat att bilen här drivs av en 2,8-litersmotor så har de klipskare av läsarna säkert redan klurat ut att det rör sig om en 280CE. Sedan 1985 i svensk trafik, och med tio ägare sedan dess. Skicket? Mitt favoritskick, småslitet. Jag är dock osäker på de nyare aluminiumfälgarna, förstås hade jag helst sett de ursprungliga plåtfälgarna med tillhörande navkapslar. Den gigantiska gnagaren som sitter på dragkroken hade jag också plockat bort om jag finge råda, men det extra backljuset skulle jag nog låta vara kvar. Det skänker, tillsammans med dragkroken, lite mysigt bruksvärde till denna glamourösa, om än något bedagade, lyxcoupé. Det blir ungefär som att ha graningekängor till smoking.