onsdag 28 december 2011

Ratt ska vara ratt

En vis människa myntade en gång aforismen "när fan blir gammal blir han religiös", och visst ligger det någonting i detta. I mitt fall tog sig åldrandet uttryck i att jag en dag tänkte; "Borde man inte byta ratten i Porschen till en original?" Jag, som för bara ett år sedan tyckte att den ursprungliga ratten i min bil var bland det fulaste som någonsin monterats, gjorde alltså en kovändning.

350 mm Momo Prototipo

Jag fick med den från fabrik monterade ratten vid köpet av min bil, men skicket på denna lämnade en hel del övrigt att önska. Sliten och med spruckna sömmar förde den tankarna till en uteliggares skodon snarare än manöverorgan till en sportbil. Lyckligtvis satt en bilskrot utanför Västerås på en likadan ratt, emedan i mycket bättre skick, och genom inte helt subtila påtryckningar på min kära fru landade denna under årets julgran.

Standardratt med prålig mitt

Nu i mellandagarna är jag gräsänkling och passade alltså på att få lite tid i garaget. Bytet var precis så enkelt som man kan tro. Eftersom den tidigare monterade klassiska Momo Prototipon är 3 cm mindre i diameter än standardratten tvingas man vrida hastighetsmätaren för att kunna se en användbar del av skalan. Även detta åtgärdade jag så nu slipper fler människor ställa frågor om det.

Standardratt utan prålig mitt

Nästa fråga att ta ställning till är huruvida jag ska vara originalspecifikationen trogen och montera rattcentrumet med Porschevapnet i fullfärg eller om jag ska välja det mer återhållna alternativet med vapnet präglat i plasten. Just nu gillar jag det sistnämnda bäst, men i takt med att jag blir äldre kanske jag vill återställa bilen som den såg ut när den rullade av bandet i Stuttgart. Konstigare saker har ju bevisligen hänt.

torsdag 22 december 2011

God jul!

Med den traditionsenliga bilden på en Porsche i snö önskar jag er, kära läsare, en god jul! I mellandagarna är jag åter.

Picture taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove of it being published here, please contact me.

lördag 17 december 2011

Expedition tvådörrarssedan del 2: 242+900

I mitt inlägg från den sjunde december figurerade en Volvo 142 som hamnat i händerna på en ungdom. I dagens inlägg figurerar en Volvo 242 som gått samma öde till mötes.

Båda bilarna har begåvats med aluminiumfälgar från en annan bil, i fallet med det äldre exemplaret en Ford Granada/Consul av första generation (tack Bilspanaren för hjälp med identifikation!) och i detta fall en Volvo 740. Märkligt nog passar Fordfälgarna bättre på 140:n än Volvofälgarna på 240:n. Kanske bevisar detta att det inte är fälgens ursprung som är det viktigaste, utan att de tillhör samma tidsålder som bilen vilken de pryder.

Ägaren av denna bil har inte nöjt sig med en uppsättning alltför moderna fälgar, utan han (en ren gissning!) har även låtit montera däck med olika profilhöjd fram och bak. En fiffig lösning för den som inte har råd med hijackers. Jag gissar att varken fram- eller bakaxel har korrekt rullomkrets för bilen då ingen av dem ser ut att ha rätt dimension.

Det sista och mest invasiva "styling"-ingreppet är dock de kromade M3-backspeglarna i äkta plast. Bilens ägare har valt den dyrare varianten med inbyggda blinkers. En riktig vattendelare som skiljer de sunda människorna från de som borde stå under förmyndarskap.

Roligare är då att hitta en bil som är helt orörd. Ännu roligare är det när man upptäcker att den ägs av en bilverkstad. Uppenbarligen finns det företag som har vett att uppskatta äldre ting.

Detta tycks ha varit en äkta gubbil innan ägarbytet. Att det är en tvådörrarssedan är självskrivet då den annars inte hade kvalificerat sig till detta inlägg. Den tycks dessutom vara ganska basutrustad med plåtfälgar och mycket krom (inte nödvändigtvis lyxutrustning under 80-talet), två ägare (innan den nuvarande) och endast 9 000 mil på mätaren. Beteckningen 900 (utan i på slutet) anger dessutom att bilen är bestyckad med enkelförgasare, typiskt för gubbilen.

En smula förbryllande är att årsmodellen anges till 1988 men att bilen fortfarande har den trubbigare nosen, vilken försvann till årsmodellen innan. Måhända är detta en utgående modell? En 900 gubbspecial?

Skarpögda läsare ser dessutom att det i en av bilderna skymtar denna bils totala antites, en gul 900 Turbo S cabriolet vilken jag hoppas kunna återkomma till i ett senare inlägg.

onsdag 14 december 2011

An offer I couldn't refuse

Får man ett erbjudande om att låna en ny Alfa Romeo Giulietta under ett helt dygn, så tackar man ja. Det var just det som hände mig för någon vecka sedan. Om man sedan råkar ha en blogg där man skriver om bilar så tar man tillfället i akt att leka Christer Glenning*. Det är just det som händer nu.

Den slogan som används för att sälja denna bil är, som ni kanske känner till, Jag är Giulietta. Och jag är sådant som drömmar är gjorda av. Innan jag försöker utreda sanningshalten i detta ganska djärva påstående vill jag dröja mig kvar vid själva ordvalet. Förstås är det en direkt översättning från engelskan; I am Giulietta. And I am such stuff as dreams are made on. Detta är i sin tur en parafras på Shakespeares pjäs Stormen, men det hör inte hit. Nej, det som fångar min uppmärksamhet är hur klumpig meningen låter på svenska. Hade jag fått råda, hade den istället lytt Jag är Giulietta. Och jag är sådant drömmar vävs av.

Nå, åter till bilen. Till skillnad från dess lillasyster MiTo, som är en ganska ful skapelse, är Giuliettan harmonisk i linjeföringen, och som modet föreskriver pryds såväl front som akter av lysdioder.

Snyggheten fortsätter på insidan, även om all mörkgrå och svart plast gör miljön lite väl dyster. Hastighetsmätare och varvräknare sitter, som brukligt är hos Alfa, monterade djupt i instrumenthusen, en blinkning åt gamla tiders Bertonekupéer. Tydliga och lättavlästa, men med ett typsnitt som känns sådär fräscht 2011. Materialvalen är ojämna med fin kvalitetskänsla i vissa reglage och halvtaskig i andra.

Bilen som jag fick låna var utrustad med Fiatkoncernens 1,4-liters MultiAir-motor. Den har turbo och utvecklar 170 hk. Motorn ger bilen bra skjuts och är förhållandevis snål (0,58 l/mil enligt Alfa själva), men är för övrigt en ganska trist historia med ett ljud som snarare påminde om plågad japansk småbil än det "skönsjungande italienska fullblodet" som vi biltestare vill ha. Genom att slå om strömbrytaren framför växelspaken från Normal till Dynamic skärps gasresponsen upp märkbart och bilen känns mer "on edge", men motorljudet är fortfarande dötrist.

"Min" bil hade den sexväxlade manuella växellådan som jag däremot gillade skarpt. Korta slag och exakta lägen är två saker som jag inte är bortskämd med i min vanliga Saab 9-5.

Vägkänslan är fin, med lagom fast chassisättning och stolarna är bekväma. Dock var bilen utrustad med dubbfria vinterdäck vilka gav ett ganska högt vägbrus.

Är Giuliettan då sådant som drömmar vävs av? Nä. Vill jag ha en? Ja. Vill jag köpa en? Nä. Det är ju fortfarande en Alfa, så den kommer ju tappa hela sitt värde så snart underskriften landat på köpekontraktet. Så jag väntar tills de första begagnade exemplaren kommer ut på marknaden. Då kanske jag slår till. För även om den är långt ifrån perfekt så är det ju fortfarande en Alfa, och dessutom en mycket snygg sådan. Det är en bil som, även om man bara betalat en spottstyver för den, ser ut att vara dyr. Det är glamour till lågpris.

*Not till yngre läsare: Christer Glenning var en mycket tjock man med stora glasögon som under sjuttio-, åttio- och en bit in på nittiotalet testade bilar i tidningen Teknikens Värld och TV-programmet trafikmagasinet.

onsdag 7 december 2011

Expedition tvådörrarssedan del 1: 142

Jag har tidigare berört ämnet gubbilar, och kom då fram till att en tvådörrars sedan förmodligen är den biltyp som oftast körs av äldre herrar (d.v.s herrar som tillhör den generationen som ogärna lämnar över ratten till sin fru). I inlägget från i maj fastslog jag att Saab 99 Saab 90 förmodligen var den gubbigaste av bilar, men även att Volvos 142 och 242 inte var långt efter. Och en snabb inventering av mitt bildarkiv avslöjar att jag har ett antal hittills opublicerade bilder av just dessa modeller, varför det nu är dags att på nytt grotta ner oss i bilar som körs av gamla människor.

Det är så här man tänker sig en gubbkörd ettfyrtio; En ägare sedan ny, i sober färg och i samma skick som den lämnade bilhallen, med undantag för tidstypiska gula fjärrljus på kofångaren.
I ärlighetens namn är detta dock ingen enägarbil, utan faktiskt så har två olika stjärtar slitit förarstolens överdragsklädsel.

Vid den senaste besiktningen visade vägmätaren den oerhört symmetriska talföljden 133331 km, vilket betyder att bilen i snitt har rullat 360 mil per år, en för gubbilen typisk siffra.

Faktiskt så är bilen fortfarande påställd, trots att det är risk för snöslask och saltstänk. Även detta är typiskt för biltypen, förmodligen har den även vinterdäck på, trots att den aldrig varit ute i annat än solsken. En gubbil måste nämligen vara rustad för alla eventualiteter.

Samma stad, samma helg, helt andra förutsättningar. Här är 142:an som passerat ur gubbens händer, via ett par mellanhänder för att sedan hamna i ungdomens klor.

Den främre fälgen passar modellen ganska bra, men vilken modell de kommer ifrån ska jag låta vara osagt. Förmodligen sitter någon läsare på svaret och kan upplysa oss okunniga. Den bakre navkapseln kan förstöra utseendet på vilken bil som helst. En imponerande bedrift för en bit grå plast.

Jag har en hang-up på avgasrör och ur denna vinkel syns det för 140 så typiska svängda slutröret. Om man jämför denna -73:a med den mörkröda -74:an här ovanför så verkar det vara just i skarven 1973-74 som modellen ändrades (till det sämre, bör tilläggas).

Jag avslutar med en bil(d) (världens mest slitna ordvits?) som ligger någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. -74 års modell, fyra ägare men inte speciellt välskött och med 23 000 mil på mätaren. Med varsam massage i Camera+ ger bilden ett tidsenligt intryck.

I nästa inlägg dröjer jag mig kvar i såväl gubbarnas som Svea rike, ni får gissa vilka två bilmärken som kommer figurera då. Och nej, Koenigsegg är inte ett av dem.

torsdag 1 december 2011

Ur valet och kvalet

Den kalla årstiden, eller årstiden som borde vara det, är över oss. En utmärkt tid att, i väntan på våren, bygga upp sitt referensbibliotek med bilrelaterad lektyr. Det senaste tillskottet i mitt sådana landade i brevlådan i dag; 1982 års katalog över färger och inredningsalternativ för Porsche 911SC och Turbo. Intressant nog har man valt att pryda omslaget med en basutrustad SC, komplett med ATS-fälgar och utan vinge. Kanske ville man förmedla intrycket av ett oskrivet blad, en vit duk för beställaren att pryda (eller vanpryda) med de tillbehör som föll denne på läppen.

Det är roligt att tänka på hur min bils första ägare satt och bläddrade i just denna trycksak, innan han eller hon (ägarhistoriken från tiden innan bilen kom till Sverige är oklar, för att inte säga obefintlig) bestämde sig för specialfärgen platinmetallic, med inredning i brun och beige paschamönstrad plysch och fuskskinn. Detta alternativ var f.ö. endast tillgängligt för den som redan specificerat tillvalet sportstolar.
Härnäst ska jag försöka få tag på en försäljningsbroschyr. De dyker upp på Tradera emellanåt, men hittills har de slunkit mig ur händerna.