An offer I couldn't refuse

Får man ett erbjudande om att låna en ny Alfa Romeo Giulietta under ett helt dygn, så tackar man ja. Det var just det som hände mig för någon vecka sedan. Om man sedan råkar ha en blogg där man skriver om bilar så tar man tillfället i akt att leka Christer Glenning*. Det är just det som händer nu.

Den slogan som används för att sälja denna bil är, som ni kanske känner till, Jag är Giulietta. Och jag är sådant som drömmar är gjorda av. Innan jag försöker utreda sanningshalten i detta ganska djärva påstående vill jag dröja mig kvar vid själva ordvalet. Förstås är det en direkt översättning från engelskan; I am Giulietta. And I am such stuff as dreams are made on. Detta är i sin tur en parafras på Shakespeares pjäs Stormen, men det hör inte hit. Nej, det som fångar min uppmärksamhet är hur klumpig meningen låter på svenska. Hade jag fått råda, hade den istället lytt Jag är Giulietta. Och jag är sådant drömmar vävs av.

Nå, åter till bilen. Till skillnad från dess lillasyster MiTo, som är en ganska ful skapelse, är Giuliettan harmonisk i linjeföringen, och som modet föreskriver pryds såväl front som akter av lysdioder.

Snyggheten fortsätter på insidan, även om all mörkgrå och svart plast gör miljön lite väl dyster. Hastighetsmätare och varvräknare sitter, som brukligt är hos Alfa, monterade djupt i instrumenthusen, en blinkning åt gamla tiders Bertonekupéer. Tydliga och lättavlästa, men med ett typsnitt som känns sådär fräscht 2011. Materialvalen är ojämna med fin kvalitetskänsla i vissa reglage och halvtaskig i andra.

Bilen som jag fick låna var utrustad med Fiatkoncernens 1,4-liters MultiAir-motor. Den har turbo och utvecklar 170 hk. Motorn ger bilen bra skjuts och är förhållandevis snål (0,58 l/mil enligt Alfa själva), men är för övrigt en ganska trist historia med ett ljud som snarare påminde om plågad japansk småbil än det "skönsjungande italienska fullblodet" som vi biltestare vill ha. Genom att slå om strömbrytaren framför växelspaken från Normal till Dynamic skärps gasresponsen upp märkbart och bilen känns mer "on edge", men motorljudet är fortfarande dötrist.

"Min" bil hade den sexväxlade manuella växellådan som jag däremot gillade skarpt. Korta slag och exakta lägen är två saker som jag inte är bortskämd med i min vanliga Saab 9-5.

Vägkänslan är fin, med lagom fast chassisättning och stolarna är bekväma. Dock var bilen utrustad med dubbfria vinterdäck vilka gav ett ganska högt vägbrus.

Är Giuliettan då sådant som drömmar vävs av? Nä. Vill jag ha en? Ja. Vill jag köpa en? Nä. Det är ju fortfarande en Alfa, så den kommer ju tappa hela sitt värde så snart underskriften landat på köpekontraktet. Så jag väntar tills de första begagnade exemplaren kommer ut på marknaden. Då kanske jag slår till. För även om den är långt ifrån perfekt så är det ju fortfarande en Alfa, och dessutom en mycket snygg sådan. Det är en bil som, även om man bara betalat en spottstyver för den, ser ut att vara dyr. Det är glamour till lågpris.

*Not till yngre läsare: Christer Glenning var en mycket tjock man med stora glasögon som under sjuttio-, åttio- och en bit in på nittiotalet testade bilar i tidningen Teknikens Värld och TV-programmet trafikmagasinet.