torsdag 9 augusti 2012

Italiensk plåtschlagare*


De gånger som ett blogginlägg har handlat om en amerikansk bil så är den inte sällan av märke Plymouth. Idag är det dags för ännu en: Denna Volare -77 stod (lämpligt nog) parkerad utanför en hamburgerrestaurang ett stenkast från mitt pörte. Normalt sett brukar den här typen av bilar inte väcka mitt intresse nämnvärt, men något hos just detta exemplar talade till mig. 

Först trodde jag att det var vardagligheten hos bilen som gjorde att min blick drogs till den, men med tanke på hur mycket krom och prål som pryder den så är jag tveksam. Sedan tänkte jag att det kanske har att göra med att den påminner om civilbilen alla poliser åker omkring i i samtliga åttiotalsfilmer (men kanske framförallt dödligt vapen). Och så småningom undrade jag om det inte var p.g.a. att bilen, ehuru inte vardaglig, ändå är i originalutförande. Och nog kan det te sig så, vid en snabb anblick. Men om man skärskådar bilderna något så börjar man upptäcka detaljer som plyschtärningarna i backspegeln, dekalen på bakrutan och de mycket fula eftermarknads-V8-emblemen på framskärmarna. Så frågan kvarstår; vad i hela friden var det jag såg (och ser) hos denna lätt bedagade USA-pråm? Som så ofta så misstänker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan. I denna miljö så är det lätt att få på sig amerikanska glasögon, och med sådana sett så är den lika uppseendeväckande som en Volvo 745. Just därför passade den för 25-30 år sedan utmärkt som civilpolisbil. Och kisar man så ser man inte ens eftermarknadstillbehören. 


Plymouth Volare och dess syskon Dodge Aspen lanserades 1975 som -76 års modeller. De ersatte då Dodge Dart, Plymouth Valiant och Plymouth Duster, även om dessa tillverkades parallellt under det första året. Karossalternativen bestod av en tvådörrars kupé, en fyrdörrars sedan och även en stationsvagn. Framdrivning sköttes av antingen en 3,7-liters rak sexa eller en av två V8-alternativ på antingen 5,2 eller 5,9 liter. Vi får hoppas att bilen på bilderna har något av de sistnämnda alternativen under huven, annars blir V8-emblemen inte bara fula utan även löjeväckande. 


*Nej, denna bil har ingenting med Italien att göra. Dock betyder namnet, Volare, ungefär "att sväva" på italienska, och som av en händelse är Volare även titeln på en gammal schlager. Och bilar är oftast i plåt. Många bäckar små och långsökt var ordet!

onsdag 1 augusti 2012

En katt på Ulva

För lite drygt en vecka sedan bestämde jag mig för att besöka Ulva kvarn, nordost om Uppsala. Där anordnas varje tisdag under sommarhalvåret träffar för motorburna unga och inte längre så unga, så jag satte mig i Porschen och styrde kosan norrut. Dessutom gav denna utflykt mig tillfälle att känna på hur växellådan fungerade med ny olja. Eftersom tiden var en smula knapp företogs uppfärden i lagom autobahntempo längs E4:an.
Vid ankomsten blev jag ombedd att parkera på den nedre av de två uppställningsplatserna, eftersom en karavan Mercedes just gjorde sig klara för avfärd från den övre. Jag accepterade, och undrade samtidigt varför funktionären hade ställt frågan på ett så försynt sätt. När jag rullade ner mot min anvisade plats klarnade bilden. Överallt stod amerikanare. Jag hade helt enkelt blivit hänvisad till raggarparkeringen. Sällan har väl uttrycket "en katt bland hermeliner" tett sig mer passande.
Jag tröstade mig med att min bil i varje fall skulle komma att tilldra sig en del uppmärksamhet bara genom att sticka ut från mängden och parkerade på lämplig plats. Därefter lämnade jag de nedre regionerna för att istället beskåda bilar av sådant slag som ligger mer i mitt intresse.
P.g.a. avståndet mellan hemmet och Uppsala anlände jag litet för sent, såtillvida att folk redan hade börjat lämna området. Men jag fick i alla fall taget några bilder med min mobilkamera, frukterna av vilket finns att beskåda här nedan:
Ett och annat guldkorn fanns det även bland amerikanarna - som denna Chevrolet Apache -58. Fantastiskt fin, även om jag ställer mig tveksam till att de var så här fina ens som nya.

En bil som verkligen inte uppvisade något insmickrande finputs var denna Fiat 124 Abarth. Äkta Abarth eller ej, den formligen osade racing.

Peugeot 304 -75, Fiat 1100 -60 och i bakgrunden Peugeot 404 Familiale. Alla goda ting är tre.

En 38 år gammal Fiat 127 i detta skick borde inte ens finnas, så undermåligt rostskyddade som de var.

Blått eller rött? MGA eller MGB? Svulstiga linjer eller stramt återhållna? Om du kan övertala båda ägarna att sälja så är valet ditt.

Volvo 144 i taximundering. P.g.a. suboptimal kamerautrustning är det svårt att tyda skylten på taket, men det är i alla fall reklam för Domus som säljer hushållsrullar för 3:95. Bara att sätta sig i bilen och dra iväg till 1971, med andra ord.

Ett annat, om möjligt än mer övertydligt fall av katt bland hermeliner.

Vy över "min" parkeringsplats. Min bil syns till höger i bild, delvis skymd av några blad. En Ford Mustang notchback såg minst skräckinjagande ut att parkera bredvid.

Överlag var Porschebeståndet ganska magert. Jag stod för en tredjedel och på denna bild syns övriga två. Ärtiga färger!

På hemvägen fick jag ett infall och svängde av motorvägen, för att istället ta mig hem längs kurviga, mindre vägar. Kvällen var liksom för perfekt för att inte avslutas med det.
Hur den nya växellådsoljan verkade? Utflykten om totalt tjugo mil gjorde att allting fick en chans att "sätta sig" och när jag var hemma igen så skrapade det inte ens vid nedväxling till tvåan. Som sagt, en perfekt kväll.