tisdag 30 november 2010

Ut i kylan

Eftersom kung Bore har tagit ett rejält grepp om min hemort så har jag i veckan tvingats bege mig till garaget för att ändra inställningen på bilbatteriladdaren, från normal- till köldläge.
Trots att jag har gått samma väg många gånger, har jag aldrig fått syn på hundkojan som ligger strax bredvid. Jag skriver hundkojan, men mer rättvisande borde vara den f.d. hundkojan eftersom det endast är ett tomt skal, och knappt ens det. Bilderna avslöjar en del rosthål, men bilen ser ändå inte helt förstörd ut. Man kan dock fråga sig vem som skulle förbarma sig över detta renoveringsobjekt, med tanke på hur många Minis som fortfarande finns kvar i mer eller mindre brukbart skick. Vidare syns att bilen vid något tillfälle fått en smäll där fram. Kanske var denna det som föranledde dess utträde ur trafiken. Och här ligger den nu, vält på sidan och täckt i snö. Ett vackert stilleben i novembermörkret.

söndag 28 november 2010

Om svenska bilprogram

Jag vet att det har raljerats lite för mycket om kvaliteten på svensk TV kontra säg brittisk och amerikansk. Alltså ska jag i detta inlägg försöka undvika att falla i samma fälla.
Det är bara att inse att svenska TV-program kommer aldrig att bli riktigt så bra som produktioner från t.ex. BBC, och detta är helt förståeligt om man ser till skillnaden i budget. Men nog skulle vissa svenska produktioner kunna bli bättre med mycket små medel. Jag skriver i allmänna ordalag, men tänker förstås närmast på bilrelaterade TV-program.

Det senaste tillskottet till mediebruset är TV8:s satsning Gran Turismo, ett program som i mina ögon är sevärt, men som skulle kunna göras oerhört mycket bättre. Då talar jag inte i första hand om inslagen, vilka är ganska så mysiga, på det där hemsnidade sättet som lätt blir när det handlar om en liten kanal med små medel. Jag talar om programledarna Gunnar Dackevall och Tom Bertling.
Det verkar som att de knappt har en aning om vad de ska säga innan de öppnar munnen, mer än att Bertling ska få in en pik om att Midnattssolsrallyt bara är till för gamla gubbar. Deras samspel hade varit så mycket bättre om de inte pliktmässigt kände ett behov av att tydliggöra generationsklyftan. Less is more, för att låna ett uttryck från Hollywood. Dessutom hade det varit bra om de tilläts göra omtagningar vid felsägningar. För det kan väl inte ha gått någon obemärkt förbi att Bertling i senaste avsnittet sade platina när han egentligen menade patina?

Alla bilprogram av rang behöver ett inslag med exotiska sportbilar. Mannen som ansvarar för provkörningarna i Gran Turismo heter Fredrik Huldt och arbetar till vardags på tidningen Auto Motor & Sport. Jag förstår vad han vill göra. Han vill samma sak som många andra av hans gelikar, d.v.s. vara Jeremy Clarkson. Alltså innehåller provkörningarna skrik och stön varvat med allehanda metaforer. Men metaforerna är lite för ogenomtänkta och lite för grovhuggna för att få mig att dra på smilbanden ("bromsa, och du hänger som en snorloska i bältet", "kön är lika lång som John Holmes [pip]").
Dessutom har Huldt inte ännu förstått en sak som Clarkson insåg för länge sedan; siffror är ointressanta. Tittaren i gemen (d.v.s. jag) bryr sig inte om den exakta litereffekten eller antal hästkrafter per ton. I den senaste provkörningen räknade jag till elva sifferuppgifter.
Nu inser jag att jag står i det berömda glashuset, med tanke dels på ovanstående mening, dels på mängden nördiga data som blandats in i mina tidigare inlägg.

Trots allt detta så gillar jag ändå Gran Turismo. Det är ett mysigt motorprogram och det är långt bättre än det plågsamt dåliga programmet som föregick det, Teknikens Värld-TV. Och vi ska komma ihåg att Top Gear i sin nuvarande form haft nästan tio år på sig att utvecklas till dagens format. Men visst finns det saker för TV8 att förbättra.

Såhär i efterhand kan man nog konstatera att jag misslyckades med planen att inte raljera.

fredag 26 november 2010

En tapper Plyma

Vägen mellan min hemort och Vaxholm är en mycket trevlig bekantskap: kurvig, lagom kuperad och naturskön. Alltså är det inte så konstigt att en av årets sista turer innan avställning gick just längs denna väg. Väl framme tog jag en promenad i det vackra höstvädret för att titta på omgivningarna. I just dessa omgivningar sprang jag på en Plymouth Valiant Signet -65 som verkade, liksom jag, njuta av årets sista varma solstrålar.
Just 1965 var året då Valianten bytte tillverkarnamn, från Chrysler till Plymouth. Rester från det gamla namnet dröjer sig dock kvar på detta exemplar, i form av de snygga stänkskydden.

Modellen var inte helt ovanlig i Sverige och den användes även som jag tidigare nämnt av polisen. Denna bil är svensksåld med typiskt svensk utrustning; rak sexcylindrig motor och manuell växellåda.

Jag är inte någon stor fantast av det som populärt kallas jänkejärn, men just dessa kompakta bruksmodeller från sextiotalet, utan krom och prål i överflöd, har ett sympatiskt drag. De är lite grann som intellektuella amerikaner. Man räknar med att alla som bor i USA är överviktiga obildade flaggviftare, men träffar man tillräckligt många så blir man emellanåt positivt överraskad.

onsdag 24 november 2010

Om glädjen att köra Skoda

Jag tar tillfället i akt att dela med mig av ett reklamutskick som häromdagen damp ner i brevinkastet. Avsändare var Skoda och budskapet (förstås) att man ska köpa deras bilar. Så långt allting väl, jag har ingenting emot Skoda och de bygger bra bilar till bra pris. Men när jag kom till slutet var där tryckt någonting som fick mig att dra på smilbanden. Sidrubriken var Skoda Safety Academy och texten handlade om någon form av utbildning där rallyföraren Patrik Sandell ska lära en att köra säkert. Detta är tydligen något som Patrik Sandell inte tycker så värst mycket om, och han får anstränga sig till det yttersta för att uppbringa ett leende. Jag har sett juntaledare med mer avslappnad fotomin!

måndag 22 november 2010

En doft av Provence

Den typ av bloggmaterial som lättast låter sig insamlas är utan tvekan bilspottningar. Detta märks inte minst på högen av material som inväntar publicering, som domineras av mobilbilder av taskig och halvtaskig kvalitet. I ett försök att röja i röran kommer här ett par bilder på en väldigt fransk bil, som jag för en månad sedan upptäckte i Västerås, f.ö. just efter det att min flickvän klarat sin uppkörning.

Bilen är som ni alla ser en Peugeot 404 Pickup i ett lagom bruksvänligt skick. Denna bil är av årsmodell 1978 och är alltså tillverkad tre år efter det att sedanmodellen slutat tillverkas (i alla fall i Europa).
Den eleganta, av Pininfarina ritade 404:an var en stor framgång för Peugeot, med över 1,8 miljoner tillverkade exemplar mellan 1960-75, och ytterligare hela 2,9 miljoner exemplar tillverkade på licens fram till 1991.
404:an var i personbilsform tekniskt ganska avancerad, med extrautrustning såsom 3-stegs automatlåda och Kugelfischer-insprutning. Pickupen var dock förstås främst ämnad som arbetshäst, varför bilen på bilderna är utrustad med en 1,9-liters dieselfyra på femtiosju ystra hästar. Denna gav förstås inga hisnande prestanda; 0-100 km/tim på 25,5 sek och en toppfart på 130 km/tim enligt samtida tester. Dessa var visserligen av personbilen, men jag gissar på att pickupen inte var märkbart piggare. I andra änden av spektrumet återfinns den (då som nu) svindyra 404 Coupé Injection som var ganska exakt dubbelt så snabb till hundra som dieseln.

Jag gillar Peugeotpickuper. Jag ser de alltid framför mig på en skumpig, dammig grusväg genom ett sommarsoligt Provence. Fullastade med vin, goda ostar eller nybakade baguetter. För det är väl så det är i Frankrike?

Om bilderna och faktan fallit er på läppen och ni nu känner ett trängande behov av att äga en 404, varför inte köpa tidningen Klassikers gamla redaktionsbil?

torsdag 18 november 2010

Om fördelarna med att bo i ett ordningsamt land

När jag köpte Porschen fick jag med en pärm innehållande den historik som fanns. Denna sträckte sig inte mycket längre bakåt än 1997, och bilens första tolv år i Sverige var således höljda i dunkel. Lyckligtvis bor vi ju i ett av världens mest välstrukturerade länder, där ingenting slängs utan allting arkiveras för framtiden. Detta faktum utnyttjade jag i förra veckan, då jag fick ett plötsligt infall att leka detektiv. Beväpnad endast med penna, papper och telefonlur började jag min undersökning. Första samtalet ställdes till Bilprovningen, som omgående sammanställde de papper de hade i sitt arkiv och skickade via e-mail till mig. Från samtalet tills jag hade skrivit ut papperen tog det inte tio minuter! Vilken tjänstvillighet!

Nu var bollen i rullning och jag telefonerade Transportstyrelsen för att få ett utdrag ur ägarregistret, vilket kom till mig med vändande post. Dessa utdrag går dock inte så långt bakåt i tiden, varför ytterligare ett samtal var av nöden. Detta gick till Svensk arkivservice, vilka har hand om arkiven från 1972 och framåt. Här finns allting lagrat på -och det är här allting börjar kännas som en spionfilm- mikrofilm. Den sparsamme kan notera att allting upp till denna punkt varit kostnadsfritt, men nu tas en administrativ kostnad à 10 kr per dokument ut.

Jag kanske har sett för mycket James Bond-filmer från 60-talet, men jag blir sällsamt uppspelt av min inre vision av långa Sovjetgrå korridorer där arkivarier arbetar med att plocka fram gamla dokument. Och i mitt fall bar det frukt. 29 dokument som sträcker sig ända bak till den 22 April 1985 då bilen först registrerades i Sverige, till en kvinna i Mölndal.

Om man vill ha ut dokument från innan 1972 så vänder man sig till länsstyrelsen. Det var nämligen de som hade hand om registreringsärendena då, på den tiden då registreringsskyltarna fortfarande hade länsbokstav.

måndag 15 november 2010

Tysklandsresa del 3 - Mercedesmuseet

Om man ändå är i Stuttgart så är det dumt att inte passa på att avlägga visit hos Mercedes fabriksmuseum i Untertürkheim. Kanske var det det faktum att vi kommit direkt från sevärdheterna på Porscheplatz och därför var en smula möra, men detta museum kändes en smula övermäktigt. Själva byggnadsverket är lika imposant som både Autostadt och Porschemuseet, med insidan uppbyggd som en spiral. Man börjar högst upp och arbetar sig nedåt, i klassisk kronologisk ordning. Om man vill vara elak kan man undra varför man har från Mercedes sida har valt att låta "den nedåtgående spiralen" stå modell för ett fabriksmuseum, men sådana bryderier lämnar vi för tillfället därhän.

Innehållet i museet är som sagt digert, med fordon från sent 1800-tal och framåt. Vid sidan om de vanliga personbilarna finns en omfattande samling bruksfordon bland inventarierna. Allting med några få undantag i nyskick, på klassiskt tyskt manér.
När man arbetat sig längst ner så kommer man till museishop och bilförsäljning. Här finns även representation från Mercedes Classic center, vilket i korthet innebär möjligheten att köpa en klassisk Mercedes av valfri årgång, komplett med garantier. En god idé. En annan god idé är att man upplåter planen framför museet till parkering för de besökare som anlänt i klassiska bilar.

På det hela taget var även detta ett turistmål väl värt ett besök, även om jag rekommenderar att man avsätter en dag per museum för att hålla intresset uppe.

lördag 13 november 2010

När modellen överglänser verkligheten

Som tidigare nämnts införskaffade jag under mitt besök på Porschemuséet ett par skalenliga modeller av berömda Porschemodeller. En av dessa föreställer den mytomspunna 911R, lättviktsracern från sent sextiotal. Skalmodellen i fråga var relativt dyr, men den var mycket verklighetstrogen. Så döm om min förvåning när jag kom hem och jämförde med min modell av 1973 års Carrera 2,7 RS. Den bakre sidorutans kurvatur överensstämmer inte alls mellan de båda, och jag måste tillstå att jag ansåg Carrerans var den mer korrekta. Jag grämde mig en smula över att ha spenderat så pass mycket pengar på en modell i dåligt utförande.

Så häromdagen såg jag en film på Youtube, där man ser ett antal mycket exklusiva 911:or, däribland en äkta 911R, lastas av en lastbil. Och -ser man på- även denna bils sidorutor har den rundare, i mina ögon inkorrekta, kurvaturen. Alltså är det inte modellen som varit felaktig, utan jag som varit obildad.

Vid närmare undersökning har jag kommit fram till att den till synes rundare kurvaturen på sidorutorna kommer sig av att 911R saknar rutramar. Förmodligen monterades inte dessa i jakten på onödiga gram. På nedanstående bild syns tydligt skillnaden mellan den vanliga 911:an i bakgrunden och 911R.

fredag 12 november 2010

Tysklandsresa del 2 - Porschemuseet

Efter besöket på Autostadt lades som sagt kursen om söderut, närmare bestämt till Stuttgart. Målet var förstås Porschemuseet i Zuffenhausen, vilket öppnade för knappt två år sedan. Innehållet i muséet var -för att använda det svenskaste av alla ord- lagom. Inte så många objekt att det blev oöverskådligt, men fortfarande så mycket att man lätt spenderar tre timmar där.

Ett par modeller inhandlades i den välsorterade museishopen och jag passade även på att gå tvärs över gatan, till Porsche Zentrum Stuttgart. Där införskaffades en ny nyckelring till min bil, till det facila priset av 13 (sic) euro. Vad gör man inte för att få ett A4-kvitto från Porschehandlarnas urmoder!

onsdag 10 november 2010

Om parkeringshus och vad som finns däri

Jag har alltid varit svag för parkeringshus. Allt ifrån lukten av olja och däck till den rena, funktionella formgivningen. Överlag allting som är designat utifrån användningsområde snarare än estetik är i mina ögon just det. Estetiskt tilltalande. Att parkeringshus har ett enda syfte, att husera föremål för mitt livs passion bidrar förstås också till min förtjusning. Än mer förtjust blir jag förstås då jag ser något verkligt intressant parkerat däri. Här nedan presenterar jag två sådana fynd.

Denna Jaguar XK8 såg jag faktiskt igår. Den är av årsmodell 1997, och om ni undrar varför den ser så överjäst ut så beror det på att man vid något tillfälle lämnat bort den till tyskar för s.k. förädling, vilket aldrig är en bra idé. Annars gillar jag Jaguar XJ. I originalutförande är den något så ovanligt som en coupé som lyckats bibehålla en air av exklusivitet och stil trots att den är till åren kommen. Hur många Mercedes- eller BMW-coupéer kan skryta med det? Just detta exemplar är ju dock bortom all räddning. Tack Arden.

Detta praktexemplar av en Amazon är ovanligt på många sätt. Bilen är till att börja med automatväxlad, vilket 1968 var någonting att skryta med. Därför ser man i bak, till vänster om registreringsskylten ett emblem med texten Automatic. Detta signalerar stil och finess och att man minsann inte behöver slita med den bångstyriga meterlånga växelspaken som de flesta Amazonchaufförer behöver. Sedan verkar den ha levt ett relativt lugnt liv. Nu är det förstås svårt att veta om bilen är renoverad, men den har i alla fall inte haft fler än tre(!) ägare under fyrtiotvå år. Och sist men inte minst, bilen är utrustad med de bredare 5,5"-fälgarna.

Så varsågoda; En våldsamt elegant vagn och en som borde vara det.

tisdag 9 november 2010

Tysklandsresa del 1 - Autostadt

För tre veckor sedan var jag i Tyskland på en resa helt och hållet tillägnad bilnörderiet. Jag och mitt resesällskap landade på Frankfurt-Hahn, hämtade ut vår hyrda Ford Focus och styrde kosan norrut. Delmål 1: Autostadt utanför Wolfsburg, där de flesta Volkswagenmodellerna ännu idag byggs. Här har man byggt upp ett antal byggnader, ett för varje märke i VW-koncernen. T.o.m. Skoda och Seat har var sitt hus, även om dessa inte var välbesökta, ens i ordets vidaste bemärkelse. I synnerhet det sistnämnda var en ganska trist tillställning som dominerades av den i alla avseenden avskyvärda Exeon. För er som inte känner till den så är det en Audi A4 av förra generationen som gjorts fulare och med billigare materialval och som säljs till ett lägre, men fortfarande alldeles för högt, pris.

Nå, den delen av Autostadt som intresserar mig mest är, i egenskap av smygfarbror, muséet. Här har man, om man ska tro de anställda, samlat "de bilar som utgör milstolpar i bilens utveckling". Exempel på dessa milstolpar är T-forden och VW Typ 1 (utställningen utgörs till uppskattningsvis 85 % av just VW Typ 1). Så långt allting väl. Men när man har valt att exkludera Saab 99 Turbo och i stället har med en Borgward så ställer jag mig lite undrande till den tyska definitionen av ordet milstolpe. Nå, om man ignorerar tysk okunnighet och dito pretentioner så är det ett underhållande museum.

Efter detta besök styrde vi kosan söderöver igen, närmare bestämt mot Stuttgart. Men den rapporten kommer senare.

fredag 5 november 2010

Ett höstligt farväl

Nu när hösten är på god väg att övergå i vinter är det hög tid att ställa undan Porschen för säsongen. I sanningens namn är detta något jag har försökt att göra under flera veckors tid, men p.g.a. den ålderstigna elinstallationen i ladan jag hyr har detta inte låtit sig göras på ett enkelt sätt. Jag har nu äntligen, tack vare en nyinköpt förlängningssladd lyckats koppla in underhållsladdaren till batteriet.
Som framgår av bilden är ladan inte vad man kallar välisolerad, men jag skall ändå försöka ta mig dit i vinter för att bocka av några småsaker på att göra-listan, samt för att kontrollera de utplacerade musfällorna. Uppdateringar kommer som brukligt att ske via bloggen.

onsdag 3 november 2010

På höstpromenad

Jag bjuder här på några bilder som jag tog under en promenad i höstsolen. Jag har märkt att jag, sedan jag började med den här bloggen, har blivit än mer observant på intressanta bilar och miljöer. Det har helt enkelt blivit svårt för mig att "stänga av".
Nå, dags att byta navelskådande mot bilskådande. Denna bild togs på en bakgård en kvarts gångväg hemifrån. På denna gård står en Plymouth Valiant Duster -71 och en Ford Capri mk II. Denna modell tillverkades mellan åren 1974-77 och i grönmetallic med vinyltak var den under sjuttiotalet lika moderiktig som hockeyklubbspolisonger och utsvängda gabardinbyxor. När jag passerade var det som att vara förflyttad trettiofem år tillbaka i tiden.
Plymouth:en är intressant då dessa användes som polisbilar under sjuttiotalet. Enligt Transportstyrelsen är bilen på bilden såväl flerfärgad som svensksåld, varför det inte är helt gripet ur luften att gissa att det är en utrangerad polisbil vi ser.

Lite senare passerade jag ytterligare en sjuttiotalspärla, en BMW 1602 -75, utrustad med tidstypiska gula dimljus. Dessutom är det roligt att se att ägaren även valt att montera däck med tidstypiskt mönster. Detta är annars något som kan förstöra helhetsintrycket av en äldre bil.

Ytterligare lite senare snubblade jag dessutom över en navkapsel till en Saab 99. Jag ser för min inre bild hur denna tidigare suttit monterad på en gubbkörd bil, naturligtvis beige till färgen. För det är just denna färg som bär upp dessa gubbnavkapslar bäst.