onsdag 30 mars 2011

Arbetaren, aristokraten och apotekaren

Idag ger jag er en av de minst glamourösa modellerna från Mercedes, sida vid sida med en av de mest glamourösa modellerna från samma tillverkare. Det de har gemensamt är att de stod parkerade i samma område i Göteborg samt att de är av samma årgång som jag; -83.

Låt oss börja i botten av högen, i leran. Här, där tvingas folk arbeta för brödfödan, passar arbetsfordonet 307D in. En välanvänd lastbil, som med blott 72 hk från sin dieselmotor får slita hund för att orka dra de tunga lass som krävs av den.

Jag vet att jag hela tiden tjatar om patinerat originalskick, men om jag fick välja en bil som skulle beskriva vad det innebär så skulle denna absolut vara en kandidat: Lite, men inte allt för rostig, något bucklig och matt i lacken men med originalnavkapslarna kvar.
Bilen privatimporterades hit 2007 och jag inbillar mig att denna modell, med flak med lämmar inte är helt vanlig i Sverige, åtminstone har inte jag sett så många (om någon).

I andra änden av spektrumet hittar vi överklassen; den guldfärgade 230CE:n. Den har knappast fått göra ett hederligt handtag i hela sitt liv, utan mest stått parkerad utanför allehanda dyra hotell, som det på vars parkering denna bild togs. Dock har dess ålder nu börjat synas en smula, varför den skulle må bra av lite nip/tuck på någon avskild schweizisk klinik.

Här har vi ytterligare ett exempel på de sobra åttiotalsfärgerna som jag skrev om häromdagen. Denna bil är svensksåld och verkar ha levt ett ganska lugnt liv, som det anstår en medlem av aristokratin. Under sin levnad har den bara haft 4 tidigare ägare och tillryggalagt knappt 12 000 mil. Eftersom jag alltid har varit svag för Mercedes 70- och 80-talscoupéer så skulle jag gärna ha denna bil i mitt garage. Kombinationen tvådörrars Mercedes och ljusbrun inredning får mig att drömma om långresor till Moseldalen och övernattning på vingårdar.

måndag 28 mars 2011

Ett smått ångestladdat vårtecken

I morse föll det några centimeter snö, men den blev inte långvarig i den allt mer värmande vårsolen. Framåt eftermiddagen gick jag till garaget för att se om Porschen ville starta efter ganska exakt fem månader i vinteride. Hur det gick? Se själva:



På första försöket! Det är tysk kvalitet, det!
P.g.a. att bilen fortfarande är avställd så inskränkte sig premiärturen till tjugo meters krypkörning på ettan och några minuters tomgångskörning för att bränna bort oljan ur avgassystemet. Det är en sysselsättning som passar bra att ägna sig åt när de flesta är på jobbet och inte märker hur man sveper in närområdet i vit rök.
Jag bör förklara att den romantiska stämningen i filmen inte kommer sig av vaselin på linsen, utan gammal hederlig imma. När imman ersatts av oljerök och bilen stod i solskenet plockade jag ånyo fram kameran:



Under tomgångskörningen hade jag gott om tid på mig att gå runt och lyssna efter missljud. Naturligtvis hörde jag en uppsjö sådana, det ena lät dyrare än det andra. Till slut lyckades jag dock (nästan) övertyga mig själv att motorn lät precis likadant som när jag ställde undan den och att jag bara har vant mig av med luftkylningens små egenheter. Jag antar att det är sådan ångest som alla entusiastbilsägare kämpar mot när bilen plockas fram på vårkanten. Eller?

söndag 27 mars 2011

Toppmodern Ford och fejkad nostalgi

Redan i denna bloggs barndom skrev jag om Ford Taunus och den mycket invecklade terminologi som omger den. Jag skrev också varför mitt hjärta klappar lite extra varmt för just denna modell. Så gissa om jag blev glad när jag fick se denna ljusblå 17M -65 stå parkerad nära Fridhemsplan i Stockholm.

Bilen här är av tredje generation, något förbryllande kallad P5. Denna tillverkades mellan 1964-67 och ersatte, även det något förbryllande, den mycket strömlinjeformade P3-karossen, Badewanne (badbaljan) kallad. Smeknamnet följde i viss mån med även till P5:an, då denna ibland benämns Grosse Badewanne. I och med karossbytet så fick även bilen nya V4-motorer på antingen 1,5 liter och 60 hk, eller 1,7 liter och 65 eller 70 hk. Bilen på bilderna är utrustad med den sistnämnda.

I det senaste avsnittet av Gran Turismo på TV8 så redogjorde kanslichefen på skönhetsrådet i Stockholm, Martin Rörby, varför han tyckte att Ford Taunus 17M var den första riktigt moderna bilen. Han hävdade att det var den första modellen där strålkastarna var modellspecifika och där kofångarna var en integrerad del av designen. Jag kan inte bedöma sanningshalten i hans påstående, men här syns i alla fall båda dessa designelement tydligt.

En bil i det här tillståndet; två ägare sedan ny, väl använd med tidstypiska tillbehör (gula dimljus!) och täckt av ett snyggt lager senvinterdamm får mig att jubla inombords. Till och med vinterdäcken ser ut att vara av gammalt snitt. Att bilen ser välanvänd ut gör att den känns plockad från en gatubild från sjuttiotalet. Jag lekte lite i Photoshop för att se hur det skulle kunna se ut om bilden var tagen för fyrtio år sedan, snarare än förra veckan. Jag har försökt tona ner den fula Ica-affären så gott det går:

Om inte annat så blev det en lite annan känsla i bilden. Nästan nostalgisk. Nästalgisk.

fredag 25 mars 2011

Indiskret ironi

Från tysk Luxus är steget faktiskt ganska långt till fransk de luxe. Fransoserna har en ganska filosofisk inställning till just lyx, där det inte handlar om våldsam acceleration, svindlande hastigheter eller överjäst överdåd utan bara om en varm, ombonad känsla. Och vilken bil passar väl bättre att förmedla denna varma, ombonade känsla än en Citroën DSpecial från 1974? Kanske en DS Prestige, men någon sådan hittade jag inte på Göteborgs gator.

Om man ska vara helt ärlig så är just DSpecial ett ganska dåligt exempel på fransk lyx, med tanke på att DSpecial ersatte ID19, instegsmodellen. Bilen här är svensksåld och ett s.k. tiometersobjekt, d.v.s. den ser bra ut på håll med sin blanka lack. Kommer man närmare så ser man att det börjat bubbla betänkligt i såväl dörrar som bakskärmar. Någon gång har den lackats om, från ljusblå till den silverfärg som nu pryder plåten.

Snett framifrån gör sig DS:en bäst. Den bredare spårvidden fram än bak och den droppformade designen gör att även ett foto av bilen ser ut som trettiotalets reklamteckningar; fulla av fart och överdrivet dramatiska.

Silverfärgen gör att dessa dramatiska linjer, som normalt accentueras av de kontrasterande aluminiumdetaljerna, tonas ned. På en sådan här bil, vars formgivning endast syftar till att skapa uppståndelse, så är det dumt. Det blir som att ägna flera månader åt att komma i form inför badsäsongen, bara för att sedan hela sommaren bära trenchcoat.
Dessutom har någon klåpare tyckt att det var en bra idé att tona rutorna. Det verkar nästan som att ägaren skäms för sitt val av bil och därför vill få den att sticka ut från mängden så lite som möjligt. Däri ligger ironin.

onsdag 23 mars 2011

Ännu ett S i rockärmen

Som jag skrev för några dagar sedan så fick W111-karossens ersättare (något ologiskt och därför otyskt) beteckningen W108, och av en händelse så passerade jag häromdagen en S-klass med just denna kaross. Bilen här är en svensksåld 280S Automatic från 1972, i den ganska odiskreta färgen guldmetallic. Bilen ser lite medfaren ut, med bucklig högerdörr, en saknad tröskellist och en frånvarande navkapsel. Om man bortser från detta ser den ut att vara i ett ganska gott skick.
Av fästena på kofångaren att döma så har den någon gång i sitt liv haft extraljus. Att då möta den, med dubbla USA-strålkastare och dessutom extralyktor måste vara lite grann som att titta på en spindel i närbild; fullt av ögon.

Som ni ser lade man med W108 inte allt för mycket energi på att förnya designen, men ändå är det en helt ny kaross. Glasytorna gjordes större och fenorna som gav föregångaren dess smeknamn försvann. Sedan tog man lunch.
280S och SE lanserades 1967 som -68 års modell. 280S var instegsmodellen, 2,8-literssexan var här utrustad med dubbla förgasare och utvecklade ca 140 hk.

Motorbestyckningen gjorde att denna pjäs klarade av 0-100 på lite drygt 12 sekunder, ganska imponerande med dåtidens mått mätt. Dock bleknade dessa siffror i jämförelse med dess storebror, vilken hade lanserats tre år tidigare. Den smått vansinniga 300SEL 6,3 hade en V8 som utvecklade 250 hk och gjorde att tvåtonsmonstret kunde ta sig från noll till hundra på 6,3 sekunder. Ganska imponerande med dagens mått mätt. Som jämförelse kan nämnas att en jämngammal Porsche 911 krävde 9,1 sekunder för samma sprint.
Dagens värsting-S-klass, S65 AMG L, utvecklar 612(!) hk och gör 0-100 på 4,4 sekunder. Att bli 1,9 sekunder snabbare har alltså tagit Mercedes 47 år.

måndag 21 mars 2011

80-talet som ni trodde att ni aldrig sett det förut

Tänk på en åttiotalsbil. Vilken färg har den? Vit? Röd? När man tänker på vilka färger som var populära på bilarna under den tiden så är det ofta dessa som dominerar. Vad man däremot ofta förbiser är att det under åttiotalets första år fanns ganska gott om sobra metallicfärger; vår familj hade t.ex. en guldgrön Mazda 323 (med infällda extraljus) och min nuvarande entusiastbil är guldbrun. Någonstans följde modefärgerna från slutet av 70-talet med, men nedtonade och, faktiskt, ganska eleganta.

Här ser vi ett lysande exempel på en sådan; en trevlig silvergrön nyans på en 1984 års Audi 100 med den s.k. C3-karossen. Att det är en tidig bil syns på de utanpåliggande dörrhandtagen och de smalare stötfångarna. Motorn är den minsta, en 1,8-litersfyra på 90 hk. I andra änden av spektrumet återfanns den fyrhjulsdrivna och turboladdade 200 quattro, som ni kan läsa om på annat ställe här på bloggen.
C3-karossen ser måhända lite klumpig ut idag, men innehade länge rekordet som den serietillverkade bil som hade lägst luftmotstånd (cW-värdet var endast 0,29 för den enklaste basmodellen). Detta gjorde bilarna bränslesnåla, faktiskt så bränslesnåla att man 1989 lyckades köra en dieselmodell 400 mil på en enda tank!

Bilen här är inne på sin tredje ägare och har tillryggalagt runt 17 000 mil. Märk det fina skicket, lyktglasen ser inte ens nämnvärt mjölkaktiga ut. Extrautrustningen inskränker sig till en felvänd radioantenn på bakskärmen och två grodhuvuden på nackstöden.
Dessvärre stod bilen lite inklämd, och alltså visar bilderna mest hur denna tekniskt avancerade sedan såg ut rakt framifrån och rakt bakifrån.

Vad som hände med vår Mazda? En regnig sommardag i Skara vattenplanade den in i dragkroken på en Volvo 240. När den skulle krocklagas så gick det varken att få tag på plåtdelar i rätt nyans eller någon kylargrill med hål för infällda extraljus. Det är nackdelen med ovanliga specifikationer! Nu spelar det ingen roll längre, för som de flesta Mazdor från 1984 så är den sedan länge bortrostad.

lördag 19 mars 2011

Glädjande nyheter

För en dryg månad sedan vädjade jag till er läsare om hjälp med att rädda en Lancia från skroten. En snabb sökning häromdagen avslöjade att bilen nu har bytt ägare. Jag har inga som helst bevis, men hävdar ändå med dårens visshet att det var inlägget här som slog an en sträng hos en eller flera av er. Så hurra för oss, vi har räddat ett stycke bilhistoria!

Om det nu mot förmodan är så att den nya ägaren själv hittat bilen på Blocket eller någon av de många andra, betydligt mera välbesökta, bilsidorna på Internet så må det vara hänt, men det låter ju helt absurt att så skulle vara fallet.

Photo © Jan McGeachie, used with permission

torsdag 17 mars 2011

En gangster av den gamla skolan

På den trevliga (och numera även från tidningen Klassiker kända) bloggen bilspanaren lades i morse upp ett inlägg om Mercedes S-klass. Jag kunde till det bidra med en några månader gammal spotting, och har nu möjlighet att dra ännu ett strå till stacken.
Eftersom S-klassen för mig -liksom för Bilspanaren- är en favorit så känner jag mig manad att tidigarelägga ett planerat inlägg något. Som av en händelse fick jag i helgen nämligen syn på en (just det) Mercedes 230S från 1966.

Denna karossmodell kallas i folkmun fenmerca men på Mercedesspråk W111, och tillverkades 1959-71. Från 1968 ersattes dock fyradörrarsmodellen av den till utseendet snarlika W108.
Bilen här är alltså en 230, som betyder att den under huven har en 2,3 liter stor rak sexa på 120 hk, här kopplad till en fyrväxlad manuell låda.

Bilen ser ut att vara i bra skick, med ganska blank lack och utan synlig rost eller andra skavanker. De tre(!) tidigare ägarna måste ha tagit väl hand om den. Frågan är om den nuvarande ägaren gör det, då den har stått på parkeringen till samma studentboende i flera år. Den besiktigades senast 2004, men ser trots detta ut att användas; dammfri och med luft i däcken. Dock saknas navkapslarna vilket förtar en del av glamouren.

I bilspanarens inlägg skriver han att äldre S-klass ofta nedlåtande kallas Solvallamerca p.g.a. att de enligt elaka tungor bara ägs av gangstrar, och visst är jag böjd att hålla med om att de utstrålar vissa sådana signaler. Här är dock S-klassen så gammal att ägaren snarare klassas som entusiast än dubiös typ, även om folk som använder sina sedan länge obesiktigade bilar i viss mån ändå hör till den senare kategorin.

onsdag 16 mars 2011

I islossningens spår V: Nittiosexa från sjuttiotvå, på lagring sedan åttioett

Jag avslutar min resa i islossningens spår med denna Saab 96. Bilden är på bästa paparazzomanér tagen med teleobjektiv på långt avstånd. Även motivet minner om en celebritet på dekis; En gång i tiden namnet på allas läppar, nu har dock fasaden flagnat betänkligt och spåren av ett allt för hårt leverne tydligt börjat synas, ett faktum som exploateras hämningslöst av kändisfotografen; mig.

Bilen är av årsmodell 1972, med endast fyra ägare och den har bara varit i trafik i runt tio år, med senast godkända besiktning 1981! Nog skulle det vara intressant att veta vad som föranledde dess tidiga avställning. Det kanske är bilvärldens motsvarighet till en barnskådespelare vi ser här; världsberömd en kort stund, sedan omsprungen och bortglömd.

Trots att den ser blå ut på bilden så är den svart i verkligheten,. Det är en färg som passar 96:an väl, men som ändå är ganska ovanlig på modellen.
Bilen står på samma tomt som en skåpbil med reklam för en lokal bilverkstad, något som kan tyda på att den står i begrepp att renoveras. Fast, om det inte har hänt på trettio år så är frågan om det någonsin kommer inträffa. Barnskådespelare får väl sällan en andra glansperiod, antar jag.

Detta inlägg får alltså markera slutet för serien i islossningens spår, liksom för islossningen i stort. Nu ska jag istället börja beta av de intressanta bilfynd som gjordes i Göteborg i helgen.

tisdag 15 mars 2011

Stiliga stolar

Här ser ni mitt senaste tillskott till Porschen. Dessa stolar är standardstolar, och skiljer sig följaktligen en del från de sportstolar som sitter monterade nu, men de är i rätt färg och har det rätta (i mitt tycke jätteläckra) mönstret, pascha kallat.
Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska montera dem. Stolarna som sitter i bilen nu är visserligen rejält slitna och drar ner helhetsintrycket av inredningen, men de är mer skålade än dessa och mycket bekväma. Under min långresa till Norge i somras fick jag inte det minsta träsmak, ens efter nästan femtio mils körning.
Detta är något jag kan gå och grubbla på i väntan på att våren ska anlända. Under mitt Göteborgsbesök orkade temperaturen faktiskt upp till tio plusgrader, så det är nära nu...

måndag 14 mars 2011

En pinfärsk laståsna

Jag är nu tillbaka från Göteborg. Resan har varit mycket givande, inte minst ur ett bilspotting-perspektiv. Jag har sett och fotat ett antal kul bilar som kommer komma er till gagn längre fram. Men jag ger er dock ett litet snabbt smakprov redan nu:

Som ni borde känna till vid det här laget så ligger tyngdpunkten för denna blogg någonstans mellan 60- och 80-tal. I kväll är det dock dags att flytta den mot nutiden och nästan in i framtiden, i och med att bilen som syns här nedan knappt har hunnit lanseras än.
Jag ger er den helt nya Saab 9-5 SportCombi:

Jag tycker den nya niofemman är en mycket stilig bil, med undantag för partiet runt de bakre hjulhusen. På sedanen gör de att bakhjulen ser alldeles för små ut, men jag kan rapportera att kombin är mera lyckad i det avseendet. Eftersom kombin kommer dominera försäljningen här i Sverige så kommer gatubilden bli lite vackrare än om alla skulle köpa sedanmodellen.

fredag 11 mars 2011

I islossningens spår IV: Glenn, Glenn och Glenn

I helgen åker jag till Göteborg för att få andas lite riktig havsluft och hälsa på släkt och vänner. Så i en hyllning till västkustens pärla, staden av städer; Sveriges framsida, så bjuder jag er en exposé över vad som rullade av bandet på Torslandaverken under 1960- och 70-talet.

Först ut en svensk lyxvagn, den enda som tillverkades i Sverige under den här tiden: 164. Bilen har de tidiga utanpåliggande dörrhandtagen och infällda dimljus, och är alltså av årsmodell 1969-71. Uppmärksamma läsare har säkert redan sett att snöhögen bredvid är ytterligare en 164. Denna är dock lite svårare att åldersbestämma, eftersom den inte syns.
164:an känns just som en typiskt svensk lyxbil; rejäl och välbyggd men kanske inte med lika mycket pondus som, säg, en Mercedes SE från samma tid. För min inre syn får jag bilden av en lite bortkommen svensk mellanchef som är på samma konferens som ett antal tyska chefer, och på knackig skolengelska försöker konversera. Just därför är 164:an så sympatisk. Den har charm, till skillnad från SE:n som mest är en uppvisning i teknisk fulländning.

Vi tar oss fem år framåt i tiden och hamnar mitt i det färgglada sjuttiotalet. Min blogollega (mitt bidrag till nysvenskan) Bilspanaren hade för några dagar sedan med en nästan identisk bil, och visst känns orange som en inte ovanlig färg på en 142 från denna tid. Bilen här är en -74 med endast 6 ägare och 13 500 mil på mätaren. Dock har den inte besiktigats sedan 2003, och kräver nog lite omvårdnad innan den kan komma ut i biltrafiken igen.

Vi snabbspolar ytterligare fem år och hamnar i 1979. Detta år störtas Pol Pot och shahen av Iran, Björn Borg blir världsmästare och denna vackert himmelsblå 244DL registreras för första gången. Även denna har haft 6 ägare, men den har tillryggalagt ungefär dubbelt så lång körsträcka som 142:an ovan. Trots det, och trots att den är ganska rostig så är den fortfarande i trafik. Varför ägaren har valt att montera plexiglasskivor framför strålkastarna vet jag inte, men jag gissar att det är för att skydda dem mot stenskott.
Till årsmodell 1979 kom ett antal ändringar. Bl.a. byttes bak- och framljusen mot större varianter och backspeglarna gjordes nu i plast. I mina ögon är dessa årsmodeller av 240:n de fulaste. Designen är ett mischmasch av gammalt och nytt, gjort till synes utan närmare eftertanke.

Den sista bilen är visserligen ingenting som dykt upp i islossningens spår eftersom den används året runt, men jag tar med den ändå. För alla goda ting är tre, och de tre tingen här är goa gôbbar allihopa.

tisdag 8 mars 2011

I islossningens spår III: En djävla skithög

Som jag tidigare har berättat om så är fotograferandet av vissa bilar (och då i synnerhet risiga amerikanare) förknippat med en viss olustkänsla. Oftast så är det ju bara hjärnspöken, men i det här fallet vete fåglarna. Inte bara för att denna risiga amerikanare är just en risig amerikanare, utan för att någon har prytt den med ett antal klistermärken vars budskap är allt annat än otydligt. Här återfinns rester av gamla klassiker såsom "Sjöbo - ett föredöme", "If you value your life as much as I value this car - back off!" och den gamla godingen "Indianerna stoppade inte invandringen - nu bor dom i reservat". Här får man helt enkelt med all önskvärd tydlighet förklarat för sig att ägaren är en osedvanligt osympatisk typ. Visserligen behöver det inte vara den nuvarande ägaren som fäst märkena, men eftersom de fortfarande syns så har ju han eller hon i alla fall inte gjort tillräckligt för att få bort dem.

Nå, det är ju inte bilens fel att den är eller har varit ägd av någon vars föräldrar var kusiner, så låt oss nu istället fokusera på Forden. Det är en svensksåld Fairlane -66, obesiktigad sedan 1995 och med 22 ägare. Med fyra mer eller mindre tomma däck och helt täckt av damm så är skicket sådant att bilen mycket väl kan ha stått på samma plats i femton år. Den är bestyckad med den minsta V8-motorn som gick att utrusta sin Fairlane med, en maskin på 289 kubiktum (4,7 l) och ca 200 hk.

Numera står den alltså och förfaller i en carport i en förort, med en uppsyn lika deprimerande som de politiska åsikter som basuneras ut från klistermärkena på bakrutan. Så något regelrätt vårtecken är detta egentligen inte, eftersom bilen förmodligen kommer stå där den står även nästa vinter. Och vintern efter det. Och efter det.

söndag 6 mars 2011

Nicely understated. Frankly antiquated.

Häromdagen nådde nyheten oss att det anrika märket Bristol är försatt i likvidation och min första reaktion på det var förundran över att det inte skett förrän nu. Jag har alltid sett Bristol som en dinosaurie, en otidsenlig kvarleva från en tid då man kunde tjäna pengar på att handtillverka lyxbilar i små serier.

Jag har aldrig haft någon egentlig relation till Bristol, men ändå tycker jag det är lite sorgligt att dess saga nu kan vara all. Det återstår att se om någon av de stora tillverkarna köper upp kvarlevorna och återupplivar märket, men ärligt talat så är jag tveksam. Jag misstänker att Bristol helt enkelt är lite för udda för ett annat bilmärke att ha som galjonsfigur, som t.ex. Bentley för VW eller Rolls-Royce för BMW. Men, vi ska komma ihåg att dessa två sistnämnda brittiska märken var ungefär lika uträknade som Bristol är nu, innan tyskarna satte klorna i dem. Nu har de, tack vare sina moderbolag fått sina respektive uppsving. Så kanske finns det hopp om Bristol ännu, men kanske får vi betala priset genom att finna oss i att se amerikanska hiphopare rappa om dem:

My Bristol up on twenty-fo's
Get my pistol and my ho's

Vi får se vad framtiden har att erbjuda, men fram tills dess ger jag er ett axplock av vad Bristol har gett oss i det förflutna:

fredag 4 mars 2011

I islossningens spår II: Den döende dandyn

Min odyssé bland vårtecknen fortsätter med en extra formskön snöhög: En Alfa Bertonecoupe. Den har troligen stått där ett tag, kanske i egenskap av reservdelslager eftersom grill och andra kromdetaljer försvunnit.

Många gånger i samband med att jag publicerar sådana här bilder så uttrycker jag en önskan om att någon ska rädda bilen och få ut den i trafik igen, men inte i detta fall. Till och med jag, trots min romantiska föreställning om att alla bilar går att rädda, inser att den här förmodligen är för långt gången för att vara någon idé att renovera. För om det är något italienarna kan så är det att göra vackra bilar, men om det är något de inte kan så är det att rostskydda dem.

Trots allt så känns det på något vis ganska bra att den står där den står. Den utstrålar ett lugn som tilltalar mig; lugnet hos den som har förlikat sig med sitt öde.

Här tycker jag det är på sin plats med en rekommendation att klicka på bilden för att se den i större format. Den mindre versionen gör inte riktigt bilen rättvisa.

torsdag 3 mars 2011

I islossningens spår I: Snikmodellens revansch

Solens strålar har nu på allvar börjat värma vårt frusna hörn av världen och sakta men säkert krymper snöhögarna som återfinns här och var i vår närhet. Under dessa återfinns oftast just ingenting, men emellanåt framkommer det att de i flera månader har agerat kamouflage åt något intressant. Som t.ex. en Porsche 924:

För 28 år sedan lämnades nyckeln över till bilens stolta första ägare. Nu står den, halvt bortglömd, i ett hörn av den trettonde ägarens trädgård. Som instegsmodell har den förmodligen levt ett ganska hårt liv; ett hastigt värderas har gjort den till lovligt byte för unga förmågor och varje ägarbyte har ytterligare påskyndat dess förfall.

924:an var aldrig den tuffaste Porschen; de flesta av delarna kom från Audi och VW och den var inte speciellt snabb, ens med sjuttiotalets mått mätt. Just däri ligger dess styrka idag; Det är en bil att tycka lite synd om, en bil att förbarma sig över. Förflyter bara tillräckligt lång tid så får snikmodellerna alltid sin revansch. Det har hänt med 912 och 914 och det händer just nu med 924. Vem vet, tids nog kanske det händer med Boxster också.

tisdag 1 mars 2011

Ett vårligt pep-talk

När vi nu går in i vårmånaderna så passar jag på att bjuda på en förhandstitt om vad som komma skall. Egentligen togs bilden redan i början av februari, på en dag då solen värmde lite extra och snön smälte i rask takt. Sedan dess har ju vädret ånyo blivit kallare och mer snö har fallit, men låt oss i alla fall vila tryggt i förvissningen om att våren är på väg.