I helgen åker jag till Göteborg för att få andas lite riktig havsluft och hälsa på släkt och vänner. Så i en hyllning till västkustens pärla, staden av städer; Sveriges framsida, så bjuder jag er en exposé över vad som rullade av bandet på Torslandaverken under 1960- och 70-talet.
Först ut en svensk lyxvagn, den enda som tillverkades i Sverige under den här tiden: 164. Bilen har de tidiga utanpåliggande dörrhandtagen och infällda dimljus, och är alltså av årsmodell 1969-71. Uppmärksamma läsare har säkert redan sett att snöhögen bredvid är ytterligare en 164. Denna är dock lite svårare att åldersbestämma, eftersom den inte syns.
164:an känns just som en typiskt svensk lyxbil; rejäl och välbyggd men kanske inte med lika mycket pondus som, säg, en Mercedes SE från samma tid. För min inre syn får jag bilden av en lite bortkommen svensk mellanchef som är på samma konferens som ett antal tyska chefer, och på knackig skolengelska försöker konversera. Just därför är 164:an så sympatisk. Den har charm, till skillnad från SE:n som mest är en uppvisning i teknisk fulländning.
Vi tar oss fem år framåt i tiden och hamnar mitt i det färgglada sjuttiotalet. Min blogollega (mitt bidrag till nysvenskan) Bilspanaren hade för några dagar sedan med en nästan identisk bil, och visst känns orange som en inte ovanlig färg på en 142 från denna tid. Bilen här är en -74 med endast 6 ägare och 13 500 mil på mätaren. Dock har den inte besiktigats sedan 2003, och kräver nog lite omvårdnad innan den kan komma ut i biltrafiken igen.
Vi snabbspolar ytterligare fem år och hamnar i 1979. Detta år störtas Pol Pot och shahen av Iran, Björn Borg blir världsmästare och denna vackert himmelsblå 244DL registreras för första gången. Även denna har haft 6 ägare, men den har tillryggalagt ungefär dubbelt så lång körsträcka som 142:an ovan. Trots det, och trots att den är ganska rostig så är den fortfarande i trafik. Varför ägaren har valt att montera plexiglasskivor framför strålkastarna vet jag inte, men jag gissar att det är för att skydda dem mot stenskott.
Till årsmodell 1979 kom ett antal ändringar. Bl.a. byttes bak- och framljusen mot större varianter och backspeglarna gjordes nu i plast. I mina ögon är dessa årsmodeller av 240:n de fulaste. Designen är ett mischmasch av gammalt och nytt, gjort till synes utan närmare eftertanke.
Den sista bilen är visserligen ingenting som dykt upp i islossningens spår eftersom den används året runt, men jag tar med den ändå. För alla goda ting är tre, och de tre tingen här är goa gôbbar allihopa.
Först ut en svensk lyxvagn, den enda som tillverkades i Sverige under den här tiden: 164. Bilen har de tidiga utanpåliggande dörrhandtagen och infällda dimljus, och är alltså av årsmodell 1969-71. Uppmärksamma läsare har säkert redan sett att snöhögen bredvid är ytterligare en 164. Denna är dock lite svårare att åldersbestämma, eftersom den inte syns.164:an känns just som en typiskt svensk lyxbil; rejäl och välbyggd men kanske inte med lika mycket pondus som, säg, en Mercedes SE från samma tid. För min inre syn får jag bilden av en lite bortkommen svensk mellanchef som är på samma konferens som ett antal tyska chefer, och på knackig skolengelska försöker konversera. Just därför är 164:an så sympatisk. Den har charm, till skillnad från SE:n som mest är en uppvisning i teknisk fulländning.
Vi tar oss fem år framåt i tiden och hamnar mitt i det färgglada sjuttiotalet. Min blogollega (mitt bidrag till nysvenskan) Bilspanaren hade för några dagar sedan med en nästan identisk bil, och visst känns orange som en inte ovanlig färg på en 142 från denna tid. Bilen här är en -74 med endast 6 ägare och 13 500 mil på mätaren. Dock har den inte besiktigats sedan 2003, och kräver nog lite omvårdnad innan den kan komma ut i biltrafiken igen.
Vi snabbspolar ytterligare fem år och hamnar i 1979. Detta år störtas Pol Pot och shahen av Iran, Björn Borg blir världsmästare och denna vackert himmelsblå 244DL registreras för första gången. Även denna har haft 6 ägare, men den har tillryggalagt ungefär dubbelt så lång körsträcka som 142:an ovan. Trots det, och trots att den är ganska rostig så är den fortfarande i trafik. Varför ägaren har valt att montera plexiglasskivor framför strålkastarna vet jag inte, men jag gissar att det är för att skydda dem mot stenskott.Till årsmodell 1979 kom ett antal ändringar. Bl.a. byttes bak- och framljusen mot större varianter och backspeglarna gjordes nu i plast. I mina ögon är dessa årsmodeller av 240:n de fulaste. Designen är ett mischmasch av gammalt och nytt, gjort till synes utan närmare eftertanke.
Den sista bilen är visserligen ingenting som dykt upp i islossningens spår eftersom den används året runt, men jag tar med den ändå. För alla goda ting är tre, och de tre tingen här är goa gôbbar allihopa.
Inlägg
Mycket trevligt! Dels för att 142:an har den andra orange kulören jag skriver om i mitt inlägg och dels för att du spottat två 164:or! Jag är själv 164-ägare och håller fullständigt med om vad du skriver (jag kan dock tilltalas av Mercans osvikliga kvalitet). Den röda är nog en 70-71 då den har främre nackstöd och dimljus (nyheter för året). Färgen på den andra liknar Saharagul och i så fall är det en 69:a.
SvaraRaderaTrevlig helg!
Ah, ljuva nördkunskap, tack för informationen! Den andra ser ut att vara åt det gula hållet, men är vit i verkligheten.
SvaraRaderaI framtiden kanske jag gör en "inlandsisen revisited". Då kanske vi kan få klarhet.