Min odyssé bland vårtecknen fortsätter med en extra formskön snöhög: En Alfa Bertonecoupe. Den har troligen stått där ett tag, kanske i egenskap av reservdelslager eftersom grill och andra kromdetaljer försvunnit.Många gånger i samband med att jag publicerar sådana här bilder så uttrycker jag en önskan om att någon ska rädda bilen och få ut den i trafik igen, men inte i detta fall. Till och med jag, trots min romantiska föreställning om att alla bilar går att rädda, inser att den här förmodligen är för långt gången för att vara någon idé att renovera. För om det är något italienarna kan så är det att göra vackra bilar, men om det är något de inte kan så är det att rostskydda dem.
Trots allt så känns det på något vis ganska bra att den står där den står. Den utstrålar ett lugn som tilltalar mig; lugnet hos den som har förlikat sig med sitt öde.
Här tycker jag det är på sin plats med en rekommendation att klicka på bilden för att se den i större format. Den mindre versionen gör inte riktigt bilen rättvisa.
Inlägg
Jag har en dröm om att jag nån gång ska kunna ha en skrotbil som bara får stå och förfalla. Där naturen tar över sakta men säkert.
SvaraRaderaNu är det ju mest underliga skäggiga och skitiga gubbar som har en massa katter som brukar ha skrotbilar på tomten, men jag tänker att det räcker med en, i ett hörn bara. Kanske vid torpet (som jag inte har råd med) eller på gården (som jag inte vill bo på)...
Ja, det är någonting med naturens revansch över industriprodukterna som är tilltalande. Åsynen av ett skogsvrak ger mig existentiella grubblerier, ungefär på samma sätt som att titta upp på stjärnhimlen.
SvaraRadera