Från tysk Luxus är steget faktiskt ganska långt till fransk de luxe. Fransoserna har en ganska filosofisk inställning till just lyx, där det inte handlar om våldsam acceleration, svindlande hastigheter eller överjäst överdåd utan bara om en varm, ombonad känsla. Och vilken bil passar väl bättre att förmedla denna varma, ombonade känsla än en Citroën DSpecial från 1974? Kanske en DS Prestige, men någon sådan hittade jag inte på Göteborgs gator.
Om man ska vara helt ärlig så är just DSpecial ett ganska dåligt exempel på fransk lyx, med tanke på att DSpecial ersatte ID19, instegsmodellen. Bilen här är svensksåld och ett s.k. tiometersobjekt, d.v.s. den ser bra ut på håll med sin blanka lack. Kommer man närmare så ser man att det börjat bubbla betänkligt i såväl dörrar som bakskärmar. Någon gång har den lackats om, från ljusblå till den silverfärg som nu pryder plåten.
Snett framifrån gör sig DS:en bäst. Den bredare spårvidden fram än bak och den droppformade designen gör att även ett foto av bilen ser ut som trettiotalets reklamteckningar; fulla av fart och överdrivet dramatiska.
Silverfärgen gör att dessa dramatiska linjer, som normalt accentueras av de kontrasterande aluminiumdetaljerna, tonas ned. På en sådan här bil, vars formgivning endast syftar till att skapa uppståndelse, så är det dumt. Det blir som att ägna flera månader åt att komma i form inför badsäsongen, bara för att sedan hela sommaren bära trenchcoat.
Dessutom har någon klåpare tyckt att det var en bra idé att tona rutorna. Det verkar nästan som att ägaren skäms för sitt val av bil och därför vill få den att sticka ut från mängden så lite som möjligt. Däri ligger ironin.
Om man ska vara helt ärlig så är just DSpecial ett ganska dåligt exempel på fransk lyx, med tanke på att DSpecial ersatte ID19, instegsmodellen. Bilen här är svensksåld och ett s.k. tiometersobjekt, d.v.s. den ser bra ut på håll med sin blanka lack. Kommer man närmare så ser man att det börjat bubbla betänkligt i såväl dörrar som bakskärmar. Någon gång har den lackats om, från ljusblå till den silverfärg som nu pryder plåten.
Snett framifrån gör sig DS:en bäst. Den bredare spårvidden fram än bak och den droppformade designen gör att även ett foto av bilen ser ut som trettiotalets reklamteckningar; fulla av fart och överdrivet dramatiska.
Silverfärgen gör att dessa dramatiska linjer, som normalt accentueras av de kontrasterande aluminiumdetaljerna, tonas ned. På en sådan här bil, vars formgivning endast syftar till att skapa uppståndelse, så är det dumt. Det blir som att ägna flera månader åt att komma i form inför badsäsongen, bara för att sedan hela sommaren bära trenchcoat.Dessutom har någon klåpare tyckt att det var en bra idé att tona rutorna. Det verkar nästan som att ägaren skäms för sitt val av bil och därför vill få den att sticka ut från mängden så lite som möjligt. Däri ligger ironin.
Inlägg
Jag vet inte om DS är så vacker som många påstår men den har en fantastisk formgivning - helt klart en drömbil! Vad är bakljus på den här bilen egentligen?
SvaraRaderaNej, vacker i egentlig mening är den kanske inte. Framdelen ser ut som en förbannad rovfisk. Men nog är den dramatisk, som sagt. Frågan är om jag inte hellre hade haft en tidig CX, den med hastighetsmätare som en badrumsvåg.
SvaraRaderaHåller inte med, mycket vacker modell och tycker att de dramatiska linjerna mår mycket bra av den rena silverlackeringen. Har du kommit i så god form inför badsäsongen så varför gå runt i kläder när man är stiligast i rena mässingen, eller som här silvret. Får mig att tänka lite på DeLorean som ju har lika konstiga proportioner och är renast och finast i aluminiumrent.
SvaraRadera