tisdag 27 mars 2012

Nypremiär med nygamla besvär

Efter mycket om och men fick jag då äntligen gjort det som jag föresatte mig redan när jag köpte bilen; justerat ventilerna. På en konventionell bil med motorn fram och ventilerna ovanpå motorn är detta lätt gjort. På en Porsche med boxermotor är det inte fullt lika lätt, men jag lyckades ändå justera samtliga tolv ventiler på ungefär lika många timmar. En bekant kom med de uppmuntrande orden "första gången brukar man få göra om det efter en vecka eftersom det är lätt att få spelet för stort", så alltså såg jag till att göra det noggrant. Igår var det dags för uppstart och premiärtur... och naturligtvis tickar ventilerna värre än någonsin, vilket indikerar -just det- för stort spel. Nå, förhoppningsvis har jag nu fått in snitsen, så nästa gång kanske justeringen går något mera geschwint.

Trelitersmotorn i 911SC är känd som en ganska skottsäker pjäs, dock med en svaghet; pinnskruvarna som håller topparna har en tendens att bli sköra och gå av. Enligt dokumentationen som följde med bilen har dessa bytts vid något tillfälle, och de nya har också hållit. Goda nyheter, med tanke på att jag annars fått delrenovera motorn för många sköna tusenlappar.

När jag låg under bilen och pillade med bladmåtten så fick jag syn på denna text på ljuddämparen. Att originaldämparen har ersatts har det aldrig rått något tvivel kring, men vad för pipa som monterats i stället har alltid varit en gåta fram tills nu. Här ser vi, klart och tydligt, att den nuvarande slutdämparen är handgjord i rostfritt 1988 av "X off Sweden". Herr eller fru X är bevisligen duktigare på avgassystem än vad han/hon (eller, för att uttrycka sig moderiktigt, hen) är på engelska.
Gårdagens provtur avslöjade också att originalratten som jag omsorgsfullt monterade i mellandagarna hamnade snett, så detta ska också åtgärdas. Ett mindre projekt i sammanhanget.

onsdag 21 mars 2012

Vid vägs ände

Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.

Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.

Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.

Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.

Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.

Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.

För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.

Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.

Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!

En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.

Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.

torsdag 15 mars 2012

Better slowly fade away than to burn out

Förrförra inlägget avslutades med en Land Rover, och dagens inlägg inleds med ännu en. Denna gång har jag dock mer information om årsmodell, skick och antal ägare. Dessutom har jag en ganska god gissning om vem den första ägaren var.

Låt oss börja med årsmodellen. Det faktum att den har strålkastarna innanför framskärmarna avslöjar att det handlar om en Serie I, II eller en tidigare IIA, eller om man så vill, årsmodell 1948-69. Detta ger oss alltså ett lagom spann om 21 år att gissa på. Som jämförelse kan vi konstatera att Volvo under samma tidsrymd hann gå från 140-serien till 850-serien.
Nå, Transportstyrelsen är vår vän och en snabb sökning ger oss svaret att Land Rovern är av årsmodell 1964 och alltså av serie IIA. Exteriört skiljer sig denna serie på intet sätt från föregångaren, på samma sätt som serie I, III och efterföljaren Defender även de är svåra att skilja åt.

Den röda färgen, tillsammans med förvaringsfacken på flaket och märket på bakstammen avslöjar att detta är en av brandförsvarets gamla bilar. Dock gör den 78 hk starka bensinmotorn att man inte får ha alltför bråttom till eldsvådorna. Kanske var det därför den nu är utrangerad, kanske blev den det p.g.a. ålder. Klart är i alla fall att det är en oerhört vackert patinerad pickup som syns på bilderna. Valet (eller var det bristen på stål?) att göra karossen i aluminiumlegering har visat sig vara ett genidrag för att få bilarna att åldras snyggt. Precis som ett par blåjeans blir de bara snyggare ju mer man använder dem. Men till skillnad från ett par blåjeans kan man ännu inte köpa en dyr design-Land Rover som redan från början är matt och sliten i lacken.

tisdag 13 mars 2012

Längtan till helgen

Till helgen kommer äntligen den långa längtan vara över för min del. Då kommer vårens ankomst markeras på lämpligt sätt, d.v.s. med påställning och förhoppningsvis en vårtur. Först ska dock ventilerna justeras, ett projekt som ses an inte helt utan oro. För vem vet vilka hemskheter som kan döljas av ventilkåporna? Jag hoppas innerligt att jag slipper några obehagliga överraskningar.

För att peppa mig och ge mig något att se fram emot så lägger jag upp en bild från sessionen med Teknikens Värld.

Foto: Glenn Lindberg

tisdag 6 mars 2012

I islossningens spår VI: Ingen dussinbil längre

Det är dags för mig att damma av den gamla rubriken "I islossningens spår..." som jag använde mig av i ett antal inlägg för ganska exakt ett år sedan.
Objekten för dagen är två bilar som (hjälpligt) syns från vägen när jag kör till jobbet, och i ärlighetens namn har jag haft span på dem sedan långt innan isen överhuvudtaget lade sig över vårt land. Men det gör inte den första bilen desto mindre intressant, ty det är nämligen inget annat än en Ford Escort mk I - kombi!

Dessvärre stod bilen parkerad i någons trädgård, så jag fick nöja mig med några bilder på lite håll. Och sedd från detta avstånd så ser den ganska komplett och inte alls ut att vara bortom räddning, även om jag misstänker att tiden halvt nedsjunken i gräsmattan inte har gjort underverk för karosseriet.

Bilen är av 1971 års modell, och besiktigades senast 1998 varefter den ställdes av. Dock utfärdades ett nytt registreringsbevis 2006, så det är inte säkert att bilen har stått på detta ställe fullt så länge som fjorton år.

Som en passus kan nämnas att fram till för bara någon dag sedan låg ytterligare en Escort mk I med kombikaross ute på Blocket.

Den andra bilen är - och det här riskerar att bli något av ett antiklimax - en Land Rover Defender pickup. Årsmodell - okänd. Skick - okänt. Antal ägare - okänt. Men väl en trevlig siluett att skåda mellan trädens stammar. Man får passa på nu, innan grönskan helt omsluter den och den inte längre går att urskilja.

söndag 4 mars 2012

Välskött och ompysslad av någon

I inlägget om gubbilar ställde jag bilder av två 142:or mot varandra, båda två tagna i Falköping under samma helg, men där slutade likheterna. Nu är det dags för en repris, i och med att jag idag presenterar bilder av ännu en Opelkombi (Caravan på Opelspråk) tagna i min forna hemstad, men denna gång rör det sig om en Rekord -82 i till synes gott skick. Bilderna togs utanför Falbygdens Ost, ostlagret med specialiteter som Morfars Brännvinsost och 1878, och där jag som sextonåring inledde min bana som förvärvsarbetande.

Åter till bilen. Den har haft fyra ägare och enligt Transportstyrelsen tillryggalagt 5300 mil. Eftersom Opel länge envisades med kort kilometerräknare drar jag slutsatsen att det skall vara en etta eller rentav en tvåa framför. De snygga plåtfälgarna i aluminiumimitation och med snobbringar är original och skänker ekipaget en viss flärd. Överlag så var bildesign lättare innan krocksäkerhet blev ett ledord, i och med att man kunde göra stolparna tunna och glasytorna stora. För visst är den ganska snygg i all sin kantighet?

För den som är hugad spekulant på en Rekord så finns på Blocket en lågmilad -86:a i den där blåa färgen som tycktes pryda nästan alla Rekord, och det till vrakpriset 8500 kr. Annonsen hittar ni här.

torsdag 1 mars 2012

Bortglömd och saknad av ingen

Denna Opel Kadett Caravan -80 har stått parkerad på samma ställe i Falköping under lång tid. Senaste godkända besiktning var i september 2000, så kanske har den stått där i mer än tio år. Förmodligen har någon haft för avsikt att laga den eller kanske sälja den, men det har inte blivit av. Någon annan har kanske försökt förmå ägaren att frakta bort den, men till slut givit upp då det ändå aldrig sker.

Så den står kvar, bortglömd, och för varje år som går så smälter den mer och mer in i omgivningen. Några fler flagor av lacken lossnar och sprids för vinden medan den som fortfarande sitter fast på plåten blir lite mattare. Däcken släpper ur lite mera luft och lite mer av metallen rostar. Trots att bilen står parkerad mitt i en stad så har den ännu inte vandaliserats, utan naturens återtagande av sina resurser tillåts ske i ultrarapid. En studie i vackert förfall.