tisdag 28 juni 2011

Det kom ett brev...

...härförleden. Eller brev och brev, ett e-postmeddelande. Avsändare var en reporter från Teknikens Värld, som förklarade att han hört att jag ägde en Porsche 911 i gott skick och som nu undrade om jag hade lust att låta den figurera i ett kommande nummer av deras tidning Klassiska bilar (vilken jag avhandlat här). Hedrad svarade jag ja och igår var det dags för fotografering. Vi gav oss ut på landsbygden för att hitta en bra väg för att ta bilder i fart. Jag fick agera chaufför av fotobilen medan fotografen satt uppflugen i bagageutrymmet och reportern körde Porschen. Därefter togs några bilder av bilen i stillastående och sejouren avslutades med detaljfotografering på parkeringen till en golfklubb.
Vägarna vi åkte på för att ta oss till de lämpliga fotoplatserna var smala, mycket kurviga och kuperade sjuttiovägar, som gjorda för min bil och enormt underhållande.

På frågan hur det kom sig att de fått nys om mig så svarade de att de haft kontakt med en person på Porsche Sverige som tydligen har mycket bra koll på fina bilar i Stockholmsområdet. Där blev skillnaden uppenbar mellan en som har koll och en som inte har det, eftersom jag inte ens hört personens namn nämnas innan! Nå, oerhört hedrande var det i alla fall. Tidningen kommer tydligen ut i butik i augusti.

Som tack för hjälpen fick jag en påse tidningar och att de tankade de upp bilen åt mig, och när jag sedan kom hem hittar jag i brevlådan de senaste numren av såväl Klassiker som Classic Porsche. Dessutom hade söndagens avsnitt av Top Gear (det första för säsongen) hittat ut på en av de kanaler där man kan hitta dessa. En del dagar är aningens bättre än andra!

söndag 26 juni 2011

Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.

tisdag 21 juni 2011

Om ett hafsjobb är värt att göra, så är det värt att göra ordentligt

De senaste veckorna har varit ganska stressande, vilket har medfört att det inte funnits tid över till att spana efter bilar. Trodde ni ja! När tiden är knapp får man i stället se till att effektivisera bilspottandet, och se det har jag gjort genom att bedriva spaning från förarsätet. Det ger visserligen inte några vidare bra bilder, men det är o så tidsbesparande! Först ett par fynd från Norrtälje, staden som visat sig vara ett regelrätt mecka för oss med smak för gamla fordon.

Denna Saab 99 av 1980 års modell korsade min väg vid en -passande nog- korsning. Det går inte att utläsa så mycket om skicket från denna enda bild, men jag tvivlar på att den är en omhuldad entusiastbil. Dels för att den saknar navkapslarna, dels för att 99:orna ännu inte riktigt fått den där klassikerstatusen (de första årsmodellerna undantaget).

Bild nummer två är även den tagen i Norrtälje, och föreställer en 1978 års Ford Thunderbird. Enligt transportstyrelsen togs den i trafik i Sverige första gången i maj i år, men det emotsägs av den gamla typen av registreringsskylt fram. Förmodligen har den stått avställd så länge att den fallit ur registret, innan den ännu en gång (kanske efter omfattande renovering, vad vet jag?) kom ut i trafiken. Precis som Cadillacen härförleden så är detta en uppvisning i vräkig smaklöshet, eller vad sägs om gräddvit och mörkröd tvåtonslack, takprofil i faux landaulet-stil och helkromade stötfångare? Återhållsamhetens antites!

Vi avslutar detta inlägg, som hittills hållit ganska låg kvalitet, med en nästan kriminellt dålig bild. Även detta är en Ford, men av äldre årgång. Närmare bestämt 1931. Bilen (tror jag) är en Model A. Historien om denna bil är något höljd i dunkel, eftersom den enligt transportstyrelsen togs i trafik först 1992, och sedan dess har haft 3 ägare. Dock är den inte privatimporterad, så en gissning är väl att även denna bil renoverats någon gång.

Jag inser att ett sådant här hafsjobb till blogginlägg kommer man bara undan med en gång (om ens det), så jag lovar att nästa gång anstränga mig för att ge er mer högkvalitativt innehåll! Tills dess, adjö.

söndag 19 juni 2011

Ett nytt livstecken

Nej, kära läsare, jag är inte död. Ej heller är jag kidnappad, förlamad, avsvimmad eller förstenad. Jag har bara flyttat. Dessa två veckor har måhända varit sällsamt händelselösa i bloggavseende, men desto mer händelserika i övrigt eftersom de fyllts av målning, kakling och tapetsering (dock inte i nämnd ordning).

Nå, så till dagens dos bilhistoria: Under en sejour till min numera näraliggande pizzeria fick jag syn på denna Datsun (eller Nissan, men mer om det längre fram) som stod parkerad utanför en bilhandlare. Jag vet att bilspottande utanför bilhandlare är ungefär lika mycket sport som att jaga lama älgar i öknen, men det är ändå inte varje dag man får syn på en japansk veteransportbil, eller hur?

280ZX med internbeteckningen S130 efterträdde S30-modellen, vilken tillverkats mellan 1970-78 som 240Z, 260Z och 280Z. Trots de utseendemässiga likheterna rörde det sig om en helt nyutvecklad bil, med förbättrad väghållning och lägre luftmotstånd. Motorn, en 2,8-liters rak sexa, plockades från föregångaren 280Z men fick något högre effekt (145 hk mot tidigare 136).

Denna -80:a såg ut att vara i gott skick såväl in- som utvändigt, trots 15 ägare och 19 000 mil sedan den först togs i trafik, i december 1981. Den har lyckligtvis även sluppit ifrån klåfingriga ägare med dålig smak, och har följaktligen kvar sina ursprungliga aluminiumfälgar. Bilen här är den något mindre linjesköna och bara marginellt mer praktiska 2+2-modellen, vars taklinje fortsätter en bit längre bak och vars bakruta har brantare lutning, allt för att få plats med ett minimalt baksäte.

Så är detta då en Datsun eller en Nissan? Det beror på. Enligt transportstyrelsen så är det en Datsun, men om du hade frågat en japan så hade denne svarat att det är en Nissan Fairlady. Emblemen på de amerikanska bilarna var i sin tur en riktig helgardering; Datsun by Nissan. Och om du slutligen frågar försäljaren som bilen stod parkerad hos så är vi tillbaka till Nissan. Att byta namn på ett bilmärke är aldrig lätt!

Om någon av er läsare känner er sugna på en sportig men pålitlig bil så kan jag upplysa om att priset var satt till 49 000 kr. Det finns även en annons för bilen på blocket, vilken ni hittar här.

Bild tagen från Blocket. Om du innehar upphovsrätten och motsätter dig publicering, kontakta mig.

söndag 5 juni 2011

Ingen Austin Maxi

Vad kan det då vara som är motsatsen till en Mini? Som Bilspanaren redan gissat så är det "en stor, lyxig och opraktisk vagn", och jag har inflikat att den dessutom är törstig och inte är tillverkad i Storbritannien. Vad lämnar detta då oss med? Jo, förstås en Cadillac Fleetwood Brougham från -91.
Jag är väldigt medveten om att detta på många sätt inte alls är motsatsen till en Mini. Båda två har hjul, t.ex. Ingen av dem kan flyga eller för den skull gå i trappor heller, så detta behöver inte påpekas.

Nå, åter till bilen. Namnet Fleetwood Brougham användes på tretton olika generationer mellan 1947 och 1996 för att markera Caddilacs lyxigare modeller. Detta exemplar är av tolfte generation, vilken tillverkades mellan 1980 och -92. Under dessa år fanns ett antal motoralternativ, där en sexliters bensin-V8 på 140 hk känns som det mest riktiga och en 5,7-litersdiesel känns helt fel. Under huven på detta exemplar hittar man dock en 5 liter stor V8 på 170 hk, med en gissningsvis omättlig bensintörst.
Få Cadillacs från den här tiden såldes nya i Sverige, och likt de flesta andra har denna bil hittat hit i efterhand.

USA-lyx blir knappt mer överdådig än så här; med vinyltak, hundratals kilo krom, navkapslar som försöker se ut som ekerfälgar och tvåtonslackering. Och så storleken sen; Jämfört med denna fullsize-pråm ser Mondeon bredvid ut som en Fiesta. Men en stor del av de vidsträckta yttermåtten tas upp av den enorma motorhuven, så nog är den opraktisk alltid.
Här har vi den alltså; den stora, lyxiga och opraktiska vagnen. Som inte heller kan flyga.

fredag 3 juni 2011

Ännu en klen tröst

För en knapp månad sedan så listade jag alla bilar som jag sett under en dag, utan att ha fått möjlighet att fotografera. Av bilarna i denna lista så grämde jag mig nog mest över att ha missat Lancian i ökenrallyutförande, eller kanske Jaguar XJS:en, medan den bil som kortast tid dröjde sig kvar i mitt medvetande var en Mini Cooper.
När jag så genom ödets försyn några dagar senare fick möjlighet att fotografera en av de bilar som tidigare undgått mig, gissa vilken det är? Jo, förstås den sistnämnda, snabbt bortglömda Minin. Nu är den visserligen ganska tuff ändå, med breda minilitefälgar och skärmbreddare, även om jag personligen hade valt bort de vita bakljusen.

Bilen här är en mk VII av 1998 års modell, och alltså av märke Rover. Den ser ut att, likt de flesta sena Mini, ha levt ett bekvämt liv, utan vinterkörning och saltstänk. Detta trots att den under de 13 år den varit i trafik har avverkat inte färre än 10 ägare. Vid den senaste besiktningen visade mätarställningen just över 8000 mil, vilket nog kan stämma om man förutsätter att den främst agerat sommarnöje med visst bruksvärde.

1997 försökte man förtvivlat att modernisera den ursprungliga Minin; 1275-kubiksmotorn fick multi-pointinsprutning (finns det något bra svenskt ord?) och ratten fick en krockkudde. Men eftersom man efter ett krocktest av Minin i slutet av nittiotalet fick plocka ut testdockorna i bitar så är det tveksamt om detta nämnvärt förbättrade krocksäkerheten.

Alla artiklar som någonsin skrivits om Minin, och då menar jag alla, är fyllda av samma klyschor. Naturligtvis vill jag inte vara sämre, och ger er här ett urval:
"Av bilderna framgår inte den ursprungliga Minins litenhet."
"Körkänslan är fantastisk, likt den hos en gokart."
"Trots sin diminutiva storlek på utsidan, kan man ändå hjälpligt transportera fyra personer."

Om jag inte ramlar över någon av de andra bilarna som jag missat så kommer nästa inlägg att handla om denna bils raka motsats. Jag ger er ett par dagar på er att grubbla på vad det kan vara.

onsdag 1 juni 2011

After work vid vattnet

I går var jag p.g.a. arbetsbrist utlånad till ett annat apotek, nämligen ett i Bromma. Turligt nog för mig sammanföll detta med tisdagsträffen vid Brostugans café, vilket ligger i närheten. För den som inte känner till Brostugan så är det ett naturligt vattenhål för den motorintresserade stockholmaren, med regelbundna träffar för att tillfredsställa alla tänkbara smaker och med varannan tisdag vigd åt Porsche. Alltså satte jag med kamera i hand kurs ditåt när apoteket stängt för dagen. Dessvärre var det ont om de tidiga bilarna, men en 911, en 912 och tre 356:or dök i alla fall upp. Här nedan presenterar jag resultatet av min fotografiska expedition:

Detta var utan tvekan den bil som drog mest uppmärksamhet till sig. En 356A från 1958, lappad, lagad och målad medelst pensel och roller i ett allt annat än diskret färgschema. Bland 356-folket går denna bil under namnet Jaffa Carrera, vars ursprung man inte behöver allt för stor fantasi för att kunna härleda.

En signalgul 911T targa -72, i sällskap med två yngre syskon i sobra färger och med Nockebybron i fonden.

Olika sidor av samma mynt; Den ena coupé, den andra cabriolet. Den ena i nyskick, den andra inte. Den ena en A, den andra en C.

912:an som även var med till Habo. Senare denna kväll skar dessvärre motorn.

Ännu en 356C cabriolet. Kanske inte den vackraste, men en av de mest glamourösa Porscharna. Notera storleksskillnaden till den moderna 997:an bredvid!

Detalj från bilen ovan. Porsche köpte sedermera karosseriverkstaden från Reutter, vilka istället tog de första bokstäverna ur Reutter Karosseriewerk - Re Karo, bytte K:et mot ett C och började göra sportiga bilinredningar.

En pastisch på en av mina egna bilder - är detta höjden av navelskåderi?