Ännu en klen tröst

För en knapp månad sedan så listade jag alla bilar som jag sett under en dag, utan att ha fått möjlighet att fotografera. Av bilarna i denna lista så grämde jag mig nog mest över att ha missat Lancian i ökenrallyutförande, eller kanske Jaguar XJS:en, medan den bil som kortast tid dröjde sig kvar i mitt medvetande var en Mini Cooper.
När jag så genom ödets försyn några dagar senare fick möjlighet att fotografera en av de bilar som tidigare undgått mig, gissa vilken det är? Jo, förstås den sistnämnda, snabbt bortglömda Minin. Nu är den visserligen ganska tuff ändå, med breda minilitefälgar och skärmbreddare, även om jag personligen hade valt bort de vita bakljusen.

Bilen här är en mk VII av 1998 års modell, och alltså av märke Rover. Den ser ut att, likt de flesta sena Mini, ha levt ett bekvämt liv, utan vinterkörning och saltstänk. Detta trots att den under de 13 år den varit i trafik har avverkat inte färre än 10 ägare. Vid den senaste besiktningen visade mätarställningen just över 8000 mil, vilket nog kan stämma om man förutsätter att den främst agerat sommarnöje med visst bruksvärde.

1997 försökte man förtvivlat att modernisera den ursprungliga Minin; 1275-kubiksmotorn fick multi-pointinsprutning (finns det något bra svenskt ord?) och ratten fick en krockkudde. Men eftersom man efter ett krocktest av Minin i slutet av nittiotalet fick plocka ut testdockorna i bitar så är det tveksamt om detta nämnvärt förbättrade krocksäkerheten.

Alla artiklar som någonsin skrivits om Minin, och då menar jag alla, är fyllda av samma klyschor. Naturligtvis vill jag inte vara sämre, och ger er här ett urval:
"Av bilderna framgår inte den ursprungliga Minins litenhet."
"Körkänslan är fantastisk, likt den hos en gokart."
"Trots sin diminutiva storlek på utsidan, kan man ändå hjälpligt transportera fyra personer."

Om jag inte ramlar över någon av de andra bilarna som jag missat så kommer nästa inlägg att handla om denna bils raka motsats. Jag ger er ett par dagar på er att grubbla på vad det kan vara.