Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.