torsdag 28 april 2011

Bilintresset - inte längre något att skämmas för

Under lång tid har vi bilintresserade setts som parias, och det har varit långt ifrån självklart för oss att i alla sociala sammanhang kunna avslöja att vi tycker om gamla bilar. Nu tycker jag dock att en förändring kan skönjas, och här nedan förklarar jag vad jag tror det beror på.

Som en respons på 00-talets futuristiska framtoning verkar 10-talet överlag präglas av reflektion och återblick. Från att ha inrett våra hem i ingenting annat än ljus björk och borstat rostfritt stål är det nu 50- och 60-talens mörka träslag och murriga mattor som dominerar. Men vår besatthet vid tiden då Sverige var en framstående industrination och framtiden tycktes oändligt ljus stannar inte vid vårt val av möblemang. Oh nej, 50-talets rustika charm lyser igenom överallt. Ta som exempel storstädernas hipsters, vilka för några år sedan utgjordes av framgångsrika karriärister som levde på caffe latte och färdigköpta sallader. Nu, däremot, skaffar de unga och trendiga barn tidigt och fördriver sin tid med att baka eget surdegsbröd. Eller åtminstone gjorde de det fram tills för några månader sedan. Sedan dess har man gått över till att syra egen surkål.

Åter till hur detta påverkar oss som intresserar sig för gamla bilar. Eftersom 50-talet även dominerar modet så har rockabilly- (och den mer punkbetonade psychobilly) stilen gått från att vara subkultur till att influera våra vardagsutstyrslar. Och, tätt sammanflätat med stilen och med brylcreme som kitt, är bilintresset. I detta fall uteslutande amerikanska (förstås) bilar med tidsenlig customisering och pinstripes.

Men jag tror inte det är hela sanningen till varför bilintresset nu släpps in i de sociala finrummen. Vi ska inte glömma att de senaste åren präglats dels av en stor ekonomisk osäkerhet (vilket brukar ge upphov till nostalgiska återblickar till en tid då allt verkade enklare), dels ett stort intresse för miljö och återbruk. Ett exempel: second hand-kläder har gått från att ha varit ett sätt för fashionistas att uttrycka sin individualism till ett sätt ätt ta ställning för miljön och mot konsumtionshetsen.
I denna bild passar även gamla bilar in, eftersom de flesta förstår att det frestar mindre på miljön att hålla en bil rullande i 40 år än att köpa en ny, även om den sistnämnda släpper ut mindre koldioxid per körd kilometer.

Att veteranbilen blivit ett accepterat intresse speglar sig även i mängden tidningar som berör detta ämne. Under de senaste månaderna har det kommit två till; Auto Motor & Sport Vintage samt den mera jordnära namngivna Teknikens Värld Klassiska Bilar. Till form och innehåll liknar de varandra, även om de inte liknar de tidskrifter man först kommer att tänka på när man hör ordet biltidning. Till en början känns de exklusiva, omfångsrika och tryckta på tjockt papper. Gjorda för att kunna pryda vilket soffbord som helst. Se där, ännu ett bevis för att vi kan sluta skämmas över vårt intresse!
Om man som motpol tar en klassisk tidning om klassiska bilar; Bilsport Classic (se min sågning av samma tidning här), så är skillnaden milsvid. Någonstans kan jag inte låta bli att tro att även en icke bilintresserad skulle kunna bläddra i någon av de förstnämnda tidningarna utan att bli uttråkad med en gång.

Vi ska dock inte glömma att Bilsport redan för några år sedan försökte sig på att ge ut en liknande tidning; Bilsport Retro. Det gick dock i stöpet ganska snart, och min gissning är att man inte satsade tillräckligt på kvaliteten, vare sig pappers- eller annan.

Så, kära vänner, med en ökande social acceptans för oss bilnördar så går utvecklingen åt rätt håll. Det som återstår nu är att få bukt med gubbsjukan som präglar en allt för stor del av bilvärlden, där kvinnans plats är uppflugen på en motorhuv, iklädd bikini och tillsynes redo att befruktas. Nog för att rockabillykulturen till viss del handlar om pinuppor, höga klackar och strumpeband, men det känns ganska harmlöst och som att det är gjort med glimten i ögat.
Ironiskt nog verkar den mossigaste kvinnosynen återfinnas i det ungdomligaste hörnet av bilvärlden; den som domineras av neonljus, dumpventiler och stora högtalare. Alla som någon gång har sett The Fast and the Furious förstår vad jag menar. Kanske kommer även denna del av bilhobbyn bli rumsren någon gång, men jag tvivlar.

Some pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them, and disagree to them being published here? Contact me.

7 kommentarer:

  1. Typiskt. När jag väl kommer ut som bilnörd på allvar är jag en del av en trend...

    Välskrivet och intressant som vanligt! Och skönt att du uppmärksammar den unkna kvinnosynen i tuning-träsket.

    SvaraRadera
  2. Jag väljer att se oss som trendskapare, inte trendföljare!

    SvaraRadera
  3. Ett mycket välformulerat och träffande inlägg...

    SvaraRadera
  4. Jag tackar allra ödmjukast!

    SvaraRadera
  5. Tack, bra sammanfattning.

    Som konstig miljövän som äter vegetarisk mat för att minska miljöpåverkan, köper kläder på Second Hand för att inte delta i köphetsen och åker kollektivt till jobbet så har folk svårt att få ihop att man är bil och motorsportintresserad. Då får man förklara att det är ett intresse, inte en livsstil. Bilen körs bara på helgen om ens det, inte i vardagslag.

    SvaraRadera
  6. För att citera en reklamslogan för ett lokaltrafiksföretag; bilkörning är så roligt så det kan du spara till helgen.
    Det ligger något i det.

    SvaraRadera
  7. Tänkvärda ord om neoraggarnas risiga kvinnosyn, hoppas att även den delen av motorkulturen blir rumsren i framtiden...

    SvaraRadera