De sista dagarna har det blivit mycket tyska sportbilar, så nu är det dags att ta ett kliv tillbaks till mellanmjölkens land.
Strax innan jag besökte Göteborg publicerade jag tre bilspottingar som samtliga hade med staden ifråga att göra. Så här såg den tredje ut:
Det är nu dags för den fjärde. Som ni kanske minns skrev jag i det tidigare inlägget om Volvo 240 årsmodell 1979-80, vilken jag tycker är en estetiskt ganska haltande modell. Ödets ironi gjorde att jag i Göteborg träffade på en likadan. Bilen här är en -79, vilka känns igen på den äldre typen av backspeglar.
Den tidigare publicerade bilen är av samma årsmodell, men förmodligen tillverkad senare på året då den hade 1980 års backspeglar men fortfarande det gamla emblemet på framskärmen. Någonstans där slutar emellertid skillnaderna, och likheterna tar vid. För båda två har såväl skydd för strålkastarna som extraljus monterade. Dock är Göteborgsfyndet från Göteborg i betydligt bättre skick än Göteborgsfyndet från Åkersberga, även om inget av fynden är i nyskick. Glenn den fjärde tar hem segern, tack vare roliga tidstypiska tillbehör i form av takräcke och dubbla bromsljus i bakrutan.
Strax innan jag besökte Göteborg publicerade jag tre bilspottingar som samtliga hade med staden ifråga att göra. Så här såg den tredje ut:
Det är nu dags för den fjärde. Som ni kanske minns skrev jag i det tidigare inlägget om Volvo 240 årsmodell 1979-80, vilken jag tycker är en estetiskt ganska haltande modell. Ödets ironi gjorde att jag i Göteborg träffade på en likadan. Bilen här är en -79, vilka känns igen på den äldre typen av backspeglar.
Den tidigare publicerade bilen är av samma årsmodell, men förmodligen tillverkad senare på året då den hade 1980 års backspeglar men fortfarande det gamla emblemet på framskärmen. Någonstans där slutar emellertid skillnaderna, och likheterna tar vid. För båda två har såväl skydd för strålkastarna som extraljus monterade. Dock är Göteborgsfyndet från Göteborg i betydligt bättre skick än Göteborgsfyndet från Åkersberga, även om inget av fynden är i nyskick. Glenn den fjärde tar hem segern, tack vare roliga tidstypiska tillbehör i form av takräcke och dubbla bromsljus i bakrutan.
Inlägg
När jag pluggade hade jag under några år guldmetallic 244 GL från -79 vid namn Klimpen. Eller metallic var den bara på sidorna förresten. På huv, tak och baklucka hade klarlacken lossnat och alla typer av putsförsök var dömda att misslyckas. Den hade också galler för stråkastarna när den köptes den men jag tog genast bort dem för det är anskrämligt fult! Eftersom det var en GL hade den större rektangulära strålkastare vilket är till fördel för utseendet tycker jag. När bilen gjort sitt körde jag den själv till skroten och idag hör registreringsnumret till en Rekotrailer.
SvaraRaderaJag håller med, GL-modellens bredare lyktor och mera kromprydda kaross gjorde den flärdfull. Det känns som de ofta var just guldmetallic, inte sällan med ljusbrun inredning.
SvaraRaderaVad är det med just dessa årsmodeller och strålkastarskydd? Jag tror knappt jag har sett någon av de senare (eller tidigare heller, för den delen) modellerna med sådana.
På något sätt tycker jag dessa årsmodeller är bland trevligaste av 240:in utseendemässigt. Men så har några passerat under året. Min brors första var en Brun 244 DL -79 i välputsat skick. Han utrustade den med bakrutejalusi, vinge och extraljus och sedan smällde han den...
SvaraRaderaMin far körde en blå 244 GL -79 som vi målade om, sedan blev det en metallicgrön 245 GLE med automatlåda.
Men framförallt minns jag kantors blåa 244 DL med automatlåda. Kantorn var oförbätterlig pedant, till och med lampan nere vid växelväljaren fungerade. Helt otroligt. Men han sålde den och köpte en Hyundai Sonata istället den dåren.
Tja, smaken är ju som bekant olika och tur är väl det.
SvaraRaderaVi får väl se det som att kantorn gör en insats för framtiden, i och med att han sparar en Hyundai Sonata för framtida generationer. Vem som nu skulle vilja ha en sådan.
"Estetiskt ganska haltande" är en mycket diplomatisk formulering. Just -79 och -80 års DL-modell ger en så monumental känsla av tristess, kokt torsk och Obs!-varuhus. De där kvadratiska strålkastarna är helt enkelt inte lyckade... Innan såg 240:n bättre ut, med runda lyktor och utanpåliggande bakljus. De runda lyktorna fanns förresten kvar på GT-modellen -79, så någon på Volvo måste ha gillat dem. Men sedan hämtade 240:n upp sig lite, med bredare fram- och bakljus som får bilen att inte se så hög och smal ut. Det fanns förresten en väldigt trist mörkbrun färg 1979 också. Jag har svårt att framför mig se köparen som står i bilhallen och tänker: "Åh, en bajsbrun Volvo. Som jag har drömt om i alla år. Den vill jag ha!" Men några måste ju ha gjort det...
SvaraRaderaDin beskrivning av känslan som dessa bilar förmedlar fick mig att dra ordentligt på smilbanden! Men även 1981 års 240 DL (den första med de bredare strålkastare, men fortfarande med de smala bakljusen) hade ofta en fruktansvärt tråkig beigebrun färg. En typisk pensionärsbil, och alltså tyvärr den som har störst chans att överleva.
SvaraRaderaDe mörkare bruna nyanserna kan jag tycka har charm, men babydiarré? Nja.