I vad som mycket väl kan komma att bli den sista carspotting-rapporten från min norska hemstad bjuds på en bussigt bruksad tysk-amerikan och en putsad amerika-amerikan. Hade jag gått efter devisen "störst går först" så hade den sistnämnda presenterats nu, men eftersom det är min blogg och jag bestämmer så tar vi det åt andra hållet.
Om man ser till intern-, kaross- och motorkoder så är nog Ford Taunus en av världens mest invecklade modeller. Modellnamnet levde mellan åren 1939-1994 (sic) och innefattade ett antal olika karosser. Dessutom användes namnet på två olika bilstorlekar, vilka separerades av motorkoderna. De mindre kallades 12M och 15M, men att tro att det är så enkelt så att 12M respektive 15M hade 1,2- respektive 1,5-litersmotor är att lura sig själv. 12M fanns nämligen även med en motor med 1,3 liters cylindervolym, och 15M fanns med 1,7. Dock får inte 15M 1,7 förväxlas med den större 17M (som först fanns med 1,5, 1,7 och 1,8-litersmotorer). Dessutom fanns de lyxigare 20M och 26M. Lägg därefter till att de olika modellerna kunde fås som 2- och 4-dörrars sedan och som coupé. Och det här är bara början! Alltså, istället för att fortsätta stapla meningslösheter på varandra konstateras att bilen på bilderna är en 12M P6 och således av årsmodell 1966-70. Bilen var i ett mysigt bruksat skick, med lite rostangrepp på framskärmen och revor i förarsätet. Min farfar hade en vit 17M -69, varför Taunusar alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Dock inte så varmt att jag kommer bry mig om att lära mig kodspråket.
Bil nummer två är ett rejält stycke amerikapråm. Byggd i och för ett land där vägarna är breda och raka och såld till ett land där de inte är det. Bilen på bilderna är av andra generation, vilket betyder samma tidsspann som Taunusen ovan. Märk de i grillen infällda strålkastarna, vilka täcks av luckor när de är släckta. Rivieran fanns endast i detta karossutförande, en 2-dörrars hardtop coupé med tre olika motoralternativ på 7,0, 7,1 samt 7,6 liter. Samtliga (förstås) V8. Modellen som efterträdde denna är något mera känd, den s.k. Boat tail-Rivieran.
Om man ser till intern-, kaross- och motorkoder så är nog Ford Taunus en av världens mest invecklade modeller. Modellnamnet levde mellan åren 1939-1994 (sic) och innefattade ett antal olika karosser. Dessutom användes namnet på två olika bilstorlekar, vilka separerades av motorkoderna. De mindre kallades 12M och 15M, men att tro att det är så enkelt så att 12M respektive 15M hade 1,2- respektive 1,5-litersmotor är att lura sig själv. 12M fanns nämligen även med en motor med 1,3 liters cylindervolym, och 15M fanns med 1,7. Dock får inte 15M 1,7 förväxlas med den större 17M (som först fanns med 1,5, 1,7 och 1,8-litersmotorer). Dessutom fanns de lyxigare 20M och 26M. Lägg därefter till att de olika modellerna kunde fås som 2- och 4-dörrars sedan och som coupé. Och det här är bara början! Alltså, istället för att fortsätta stapla meningslösheter på varandra konstateras att bilen på bilderna är en 12M P6 och således av årsmodell 1966-70. Bilen var i ett mysigt bruksat skick, med lite rostangrepp på framskärmen och revor i förarsätet. Min farfar hade en vit 17M -69, varför Taunusar alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Dock inte så varmt att jag kommer bry mig om att lära mig kodspråket.
Bil nummer två är ett rejält stycke amerikapråm. Byggd i och för ett land där vägarna är breda och raka och såld till ett land där de inte är det. Bilen på bilderna är av andra generation, vilket betyder samma tidsspann som Taunusen ovan. Märk de i grillen infällda strålkastarna, vilka täcks av luckor när de är släckta. Rivieran fanns endast i detta karossutförande, en 2-dörrars hardtop coupé med tre olika motoralternativ på 7,0, 7,1 samt 7,6 liter. Samtliga (förstås) V8. Modellen som efterträdde denna är något mera känd, den s.k. Boat tail-Rivieran.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar