I dessa tider då ryska spioner avslöjas till höger och vänster, vad passar då bättre än ytterligare en räcka bilder från min trogna informatör med kodnamn Chrustjev? Han rapporterar att då han nyligen besökte Halland, invaderades granngår’n av Hallands fordonsveteraner, vilka hade bestämt att denna plats skulle passa utmärkt för en bilträff. Även fast min informatör i huvudsak intresserar sig för aktier och inte alls för bilar, promenerade han dit för att ta några bilder. Dessa bilder kommer nu mig (och således även er) till gagn. Håll till godo!
Vi inleder med en DKW av årsmodell 1958. Bakluckan på dessa bilar pryddes av den något kryptiska texten 3=6. Detta kom sig av att DKW:n, liksom vår egen folkhemsprodukt Saab, drevs av en 3-cylindrig tvåtaktsmotor. Enligt DKW:s sätt att räkna var detta att anse som motsvarande en 6-cylindrig fyrtaktsmotor. Och om man bara ser till antalet förbränningscykler per vevaxelvarv så har de ju faktiskt rätt. Ser man det till många andra saker så är det att töja verkligheten lite väl långt. Men nå, nu när DKW sedan länge är dött och begravet så får vi lämna det, gå vidare och nöja oss med att det var ett snajdigt emblem och en bra marknadsföringsidé.
Som nummer två har vi ett exemplar av Stuttgarts finaste fullblod, en 911 Targa i färgen blutorange. Av de svarta tutgallren i fronten att döma är bilen av 1973 års modell. Dock kan man inte så noga veta, eftersom delarna passar på många olika årsmodeller och ofta byts ut sinsemellan. Således är t.ex. inredningen i läckert s.k. paschamönster från en senare modell.
Bilen är även utrustad med framspoilern från S-modellen, men saknar de matchande sidolisterna.
Härefter kommer ett fint exemplar av Alec Issigonis mästerverk; Minin. Bilen är av årsmodell -68, vilket var första året med den metallblanka grillen. Att det är en tidig modell ses också på att sidorutorna skjuts för att öppnas, snarare än att vevas upp och ner.
Vi fortsätter med en annan absolut klassiker, en 1930 års A-Ford. Denna hade det otacksamma uppdraget att ersätta folkbilens urfader, T-Forden, vilken hade sålts i mer än femton miljoner exemplar. Nu nådde inte A-Forden riktigt upp till anfaderns framgångar, men såldes ändå i 4,8 miljoner exemplar vilket får anses som godkänt.
Vi återgår så till Storbritanniens bilindustri och tittar på en Morris Minor från 1951. Alec Issigonis hade ett finger med i designen av denna bil, även om det förstås är för den tidigare nämnda Minin han är mest känd. Karl’n blev ju för tusan adlad tack vare Hundkojan!
Sist men inte minst har vi en bil från en halvt bortglömd biltillverkare; Sunbeam. Bilen på bilden är en Rapier av 1965 års modell, vilket gör den till antingen en serie IV eller V. Skillnaden mellan de båda är att serie V fick en ny femlagrad motor på 1725 cc. Denna ackompanjerades av märken på framskärmar och baklucka, stolt skanderande ”1725”. Då jag inte ser några sådana på denna bil, låter jag det vara sagt att detta är en serie IV.
Bilder © Kristoffer Nilsson, använda med tillåtelse
Vi inleder med en DKW av årsmodell 1958. Bakluckan på dessa bilar pryddes av den något kryptiska texten 3=6. Detta kom sig av att DKW:n, liksom vår egen folkhemsprodukt Saab, drevs av en 3-cylindrig tvåtaktsmotor. Enligt DKW:s sätt att räkna var detta att anse som motsvarande en 6-cylindrig fyrtaktsmotor. Och om man bara ser till antalet förbränningscykler per vevaxelvarv så har de ju faktiskt rätt. Ser man det till många andra saker så är det att töja verkligheten lite väl långt. Men nå, nu när DKW sedan länge är dött och begravet så får vi lämna det, gå vidare och nöja oss med att det var ett snajdigt emblem och en bra marknadsföringsidé.
Som nummer två har vi ett exemplar av Stuttgarts finaste fullblod, en 911 Targa i färgen blutorange. Av de svarta tutgallren i fronten att döma är bilen av 1973 års modell. Dock kan man inte så noga veta, eftersom delarna passar på många olika årsmodeller och ofta byts ut sinsemellan. Således är t.ex. inredningen i läckert s.k. paschamönster från en senare modell.Bilen är även utrustad med framspoilern från S-modellen, men saknar de matchande sidolisterna.
Härefter kommer ett fint exemplar av Alec Issigonis mästerverk; Minin. Bilen är av årsmodell -68, vilket var första året med den metallblanka grillen. Att det är en tidig modell ses också på att sidorutorna skjuts för att öppnas, snarare än att vevas upp och ner.
Vi fortsätter med en annan absolut klassiker, en 1930 års A-Ford. Denna hade det otacksamma uppdraget att ersätta folkbilens urfader, T-Forden, vilken hade sålts i mer än femton miljoner exemplar. Nu nådde inte A-Forden riktigt upp till anfaderns framgångar, men såldes ändå i 4,8 miljoner exemplar vilket får anses som godkänt.
Vi återgår så till Storbritanniens bilindustri och tittar på en Morris Minor från 1951. Alec Issigonis hade ett finger med i designen av denna bil, även om det förstås är för den tidigare nämnda Minin han är mest känd. Karl’n blev ju för tusan adlad tack vare Hundkojan!
Sist men inte minst har vi en bil från en halvt bortglömd biltillverkare; Sunbeam. Bilen på bilden är en Rapier av 1965 års modell, vilket gör den till antingen en serie IV eller V. Skillnaden mellan de båda är att serie V fick en ny femlagrad motor på 1725 cc. Denna ackompanjerades av märken på framskärmar och baklucka, stolt skanderande ”1725”. Då jag inte ser några sådana på denna bil, låter jag det vara sagt att detta är en serie IV.
Bilder © Kristoffer Nilsson, använda med tillåtelse 
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar