På promenad i Norge

Jag har, som ni kanske har märkt, en vad engelsmännen brukar kalla för soft spot för Mercedes W123-serien. Detta kan ha att göra med att den absolut första bilen jag körde var en 200D. Jag var tretton-fjorton år och bilen ifråga hörde hemma på flygklubben jag var medlem i. Den var katastrofalt långsam, infernaliskt rostig och den hade den säreget gungande gången som endast uppkommer hos en bil helt utan bakre stötdämpare. Allt detta till trots lyckades den bibehålla en air av absolut kvalitet.
Jag har en hemlig önskan om att någon gång ha en W123, och helst då en kombi, Touring på Mercedesspråk, som bruksbil. Detta är en önskan som en av mina norska grannar tycks ha förverkligat in absurdum, i och med att denne en dag hade två W123 Touring parkerade utanför. Och inte nog med detta, några dagar senare stod en tredje utanför huset. Jag skulle som sagt ha nöjt mig med en, men alla är vi ju lyckligtvis olika.
Ytterligare en bit från min lägenhet såg jag denna ovanliga gamla Mazda 616. Modellen i fråga är en mk I. Denna tillverkades mellan 1970 och -74 och var en viktig kugge för Mazdas expansion på den amerikanska marknaden, där den såldes under namnet Capella. Sedermera byttes ettan ut mot en tvåa, och den i Mazdasammanhang mer välkända beteckningen 626 var född.
Ytterligare lite senare ramlade jag över ett annat av sjuttiotalets barn i samma kulör som den tidigare; sjuttiotalsbrun. Daf 66 blev senare en Volvo, även om varken modellbeteckningen eller den variomatiska transmissionen ändrades. Detta exemplar har den större 1300-kubiks Renaultmotorn som även återfanns i Volvo 340 (då kallad B14).
Intressant med den steglösa variomatic-växellådan var att backväxel utgjordes av ett enkelt backslag, varför bilens toppfart var i stort sett oberoende av om man körde framåt eller bakåt.
Nästgårds till Daf:en spottades även en Opel Manta A i en annan trevlig sjuttiotalsfärg; orange. Notera de vrålsnygga eftermarknadsfälgarna. Det ser ut att handla om samma fälgar som återfanns på diverse engelska bilar under sjuttiotalet, bl.a. LE-modellerna av MGB och diverse Triumphmodeller.
Just när jag trodde dagen inte kunde bli mer givande , så hör jag ett vackert motorljud från en rondell. Ur densamma accelererar just då en BMW CS. Att ägaren valt att sätta på BBS kryssekerfälgar som är minst tio år nyare än bilen får jag försöka att ha överseende med, även om det emellanåt är svårt. Dessvärre var jag och BMW:n åtskilda av ett mycket snårigt norskt buskage, varför detta är allt som syntes av skönsjungaren. Nå, you can’t win them all!