Om bilintressets drivkraft

Jag har alltid varit oförklarligt bilintresserad. Jag skriver oförklarligt, eftersom ingen annan i min familj delat detta intresse.
Detta oförstånd från min omvärld hindrade inte mig från att, så snart min finmotorik var tillräckligt utvecklad, leka med bilar. Långt innan begreppet ”drifting” blev populärt, sladdade jag min metallicblå Majorette-Corvette i vackert kontrollerade ställ runt bordsbenskurvor och i mattrondeller. I en tid då Testarossa-gälar fortfarande var populära, varvade jag ur min 12-cylindriga Ferrari längs plankgolvsrakorna. Naturligtvis fanns även ett antal Porschar i mitt garage, bl.a. en 1983 års SC cabriolet i silvermetallic, med den fula treekrade ratten och de bespottade ATS-fälgarna. Denna fick regelbundet sträcka ut längs grönskande stolsbensalléer.
Under mina första tolv-tretton levnadsår inskränkte sig mitt bilintresse inte till något speciellt märke. Så länge bilarna var snabba så var de intressanta och värda att lära sig allting om. Detta ändrades dock någon gång under nittiotalets andra hälft. Jag låg i min säng och läste gamla tummade nummer av Teknikens värld och Bilsport när jag stötte på en provkörning av Porsche 993 Carrera 4S.
Jag kastade mig girigt över artikeln och läste vartenda ord med samma känsla av vördnad som lyrikälskaren känner inför en dikt av Dagerman eller Lagerkvist. Där stod underbart målande beskrivningar som ”i högre farter rör sig fronten som nosen på en pilsk hanhund”, ”de fyrhjulsdrivna varianterna är bättre, ungefär som en kastrerad jycke” och ”egentligen är jag ganska förtjust i 911:an, trots att jag snurrat av banan i en elak gammal Turbo”. Just där och då klickade någonting till inom mig. Jag förstod i den stunden att en Porsche är något alldeles speciellt. En bil som kräver något alldeles speciellt av sin förare, men som också ger något alldeles speciellt i retur. Det var ögonblicket när jag bestämde mig för att någon gång äga en Porsche.
Nyligen uppfyllde jag det där löftet jag gav mig själv för tretton-fjorton år sedan, i och med att jag lade handpenningen på en alldeles egen, alldeles riktig Porsche. Ingen silverfärgad cabriolet med kakformsfälgar, men väl en guldfärgad coupe med fuchsdito.
I mina ögon är det detta mycket av bilhobbyn handlar om, att bevisa för sitt vuxna jag att barnet inom en fortfarande har en plats såväl som att bevisa för barnet inom en att man inte helt och hållet har vuxit upp. Jag har det i alla fall inte, och jag tänker bevisa det genom att låta mitt nyförvärv regelbundet sträcka ut längs grönskande alléer.