lördag 18 februari 2012

Småstadens diskreta charmknuttar del II: Ettförtifemman

Efter mitt lilla utbrott över Porsche Sveriges avsaknad av PR-mässig tajming så återgår härmed verksamheten till det normala. Vi återvänder alltså till parkeringen i Hallstahammar för ännu en raggarbil, denna gång dock en bil som är en något vanligare syn i såväl stadsbilden som på denna blogg; en Volvo 145. Liksom Opeln i det förrförra inlägget så har även denna bil försetts med modernare fälgar och den tycks dessutom ha sänkts ett par centimeter, allt för det rätta raggarstuket.

Årsmodellen har mina Volvokunniga läsare säkert redan luskat ut; 1973. Det första året med den nya fronten och det sista med de smalare kofångarna.
Sedan bilen togs i trafik den 26 juli samma år har den hunnit med inte färre ägare än 22 och inte färre mil än 36 500. Någon gång under sin levnad har den även hunnit med att ha inte färre än fyra extraljus, men dessa lyser nu endast med sin frånvaro(!).

Det är alltid intressant att studera hur bilarnas storlek har förändrats under årtiondena. Att 145:ans barnbarnsbarnbarnsbarn V70 är betydligt större är inte speciellt förvånande, men att en Astra är så stor kom som något av en överraskning.

4 kommentarer:

  1. En sån, fast vit, var min första bil!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ångrar nästan att jag inte har ägt någon 140/240 (än)! Var din lika raggarstylad?

      Radera
  2. Den var eg inte sänkt men stötdämparna var så slut att den hade en lite lägre look trots allt. Sen var rutorna i bak lilatonade och jag monterade på små svarta ytterbackspeglar från en Saab 99 sport(!) och en takspoiler. Sen hade jag två gamla hemmahögtalare från myrorna (drivna från den enda fungerande utgången på orginalstereon) som for runt i bakluckan när jag sladdade i snön på 15 år gamla dubbdäck. Jo, så lite raggarvarning var det allt... ;)

    https://picasaweb.google.com/107849042891277055634/Volvo145?authuser=0&feat=directlink

    SvaraRadera