Om viljan att rädda dem alla

Alla som intresserar sig för gamla saker, om det så är kameror, porslinskatter eller bilar, tror jag lider av samma sjuka; Man vill alltid rädda den där kameran/porslinskatten/bilen som haft oturen att hamna hos en mindre nogräknad ägare. Jag är inget undantag, och jag spenderar många timmar varje dag framför Blockets annonser, zappandes mellan de många olika "renoveringsobjekt" som finns.

De av er som känner igen er (alla?) kanske också känner igen er i att tillfredsställelsen man får av detta är inte helt olik den man får av att klia på ett myggbett. Jag vet att jag att jag genom att klia mig bara gör saker och ting värre, men ändå sitter jag där och river. På samma sätt vet jag att det inte skulle löna sig att renovera upp den där gamla 911:an (för det förstås är allt som oftast dessa mina eskapader handlar om), men ändå sitter jag där, fastnaglad vid annonsen för en helt upprostad ("fin för sin ålder") gammal targa från -75. Som t.ex. denna:

Om man ska tro bilderna så har en ägare valt att, i det avtagbara targataket, montera en skyport! Och så startar den inte ("ett enkelt fel"), men det positiva är att det inte finns någon synlig rost. Eftersom denna förmodligen döljs bakom det stora kjolpaketet i plast och/eller en massa spackel. Den är värd att räddas!

När man talar om mygg så är det omöjligt att inte nämna Norrland, detta paradis för blodsugande insekter. Och de norrländska myggorna kan bitas, de kan ge sådana där bett som sitter på en av venerna vid fotleden och formligen pulserar av klåda. Sådana där som man kan riva på i flera dagar utan att tröttna. I bilvärlden motsvaras det bettet av denna 911 från -67, komplett med rostdöljande 935-kit. Jag vill inget hellre än att återställa den till sin forna glans. Det kryper i mig att göra det. Det kliar i mig att göra det, för den är värd det.

Jag river vidare på blocketbölderna och landar slutligen här, på ett stick som jag redan tidigare rivit upp men som jag nu attackerar igen; Denna V8-konverterade 912:a. Den har visserligen inte förfulats med några moderna attribut, men är i gengäld i behov av så omfattande rostlagning att ett försök till renovering snabbt skulle rendera sig ekonomiskt oförsvarbart. Så den är inte värd att rädda, men ändå så...

Jag har genom detta inlägg inte botats från vare sig min ovana att klia sönder myggbett eller min vilja att renovera upp en gammal bil, och någon gång ska jag göra det. Inte sluta klia mig, utan få utlopp för min renoveringslusta. Och om du själv är biten(!) så går det bra att klicka på bilderna för att komma till deras respektive annonser.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

Bilintresset - inte längre något att skämmas för

Under lång tid har vi bilintresserade setts som parias, och det har varit långt ifrån självklart för oss att i alla sociala sammanhang kunna avslöja att vi tycker om gamla bilar. Nu tycker jag dock att en förändring kan skönjas, och här nedan förklarar jag vad jag tror det beror på.

Som en respons på 00-talets futuristiska framtoning verkar 10-talet överlag präglas av reflektion och återblick. Från att ha inrett våra hem i ingenting annat än ljus björk och borstat rostfritt stål är det nu 50- och 60-talens mörka träslag och murriga mattor som dominerar. Men vår besatthet vid tiden då Sverige var en framstående industrination och framtiden tycktes oändligt ljus stannar inte vid vårt val av möblemang. Oh nej, 50-talets rustika charm lyser igenom överallt. Ta som exempel storstädernas hipsters, vilka för några år sedan utgjordes av framgångsrika karriärister som levde på caffe latte och färdigköpta sallader. Nu, däremot, skaffar de unga och trendiga barn tidigt och fördriver sin tid med att baka eget surdegsbröd. Eller åtminstone gjorde de det fram tills för några månader sedan. Sedan dess har man gått över till att syra egen surkål.

Åter till hur detta påverkar oss som intresserar sig för gamla bilar. Eftersom 50-talet även dominerar modet så har rockabilly- (och den mer punkbetonade psychobilly) stilen gått från att vara subkultur till att influera våra vardagsutstyrslar. Och, tätt sammanflätat med stilen och med brylcreme som kitt, är bilintresset. I detta fall uteslutande amerikanska (förstås) bilar med tidsenlig customisering och pinstripes.

Men jag tror inte det är hela sanningen till varför bilintresset nu släpps in i de sociala finrummen. Vi ska inte glömma att de senaste åren präglats dels av en stor ekonomisk osäkerhet (vilket brukar ge upphov till nostalgiska återblickar till en tid då allt verkade enklare), dels ett stort intresse för miljö och återbruk. Ett exempel: second hand-kläder har gått från att ha varit ett sätt för fashionistas att uttrycka sin individualism till ett sätt ätt ta ställning för miljön och mot konsumtionshetsen.
I denna bild passar även gamla bilar in, eftersom de flesta förstår att det frestar mindre på miljön att hålla en bil rullande i 40 år än att köpa en ny, även om den sistnämnda släpper ut mindre koldioxid per körd kilometer.

Att veteranbilen blivit ett accepterat intresse speglar sig även i mängden tidningar som berör detta ämne. Under de senaste månaderna har det kommit två till; Auto Motor & Sport Vintage samt den mera jordnära namngivna Teknikens Värld Klassiska Bilar. Till form och innehåll liknar de varandra, även om de inte liknar de tidskrifter man först kommer att tänka på när man hör ordet biltidning. Till en början känns de exklusiva, omfångsrika och tryckta på tjockt papper. Gjorda för att kunna pryda vilket soffbord som helst. Se där, ännu ett bevis för att vi kan sluta skämmas över vårt intresse!
Om man som motpol tar en klassisk tidning om klassiska bilar; Bilsport Classic (se min sågning av samma tidning här), så är skillnaden milsvid. Någonstans kan jag inte låta bli att tro att även en icke bilintresserad skulle kunna bläddra i någon av de förstnämnda tidningarna utan att bli uttråkad med en gång.

Vi ska dock inte glömma att Bilsport redan för några år sedan försökte sig på att ge ut en liknande tidning; Bilsport Retro. Det gick dock i stöpet ganska snart, och min gissning är att man inte satsade tillräckligt på kvaliteten, vare sig pappers- eller annan.

Så, kära vänner, med en ökande social acceptans för oss bilnördar så går utvecklingen åt rätt håll. Det som återstår nu är att få bukt med gubbsjukan som präglar en allt för stor del av bilvärlden, där kvinnans plats är uppflugen på en motorhuv, iklädd bikini och tillsynes redo att befruktas. Nog för att rockabillykulturen till viss del handlar om pinuppor, höga klackar och strumpeband, men det känns ganska harmlöst och som att det är gjort med glimten i ögat.
Ironiskt nog verkar den mossigaste kvinnosynen återfinnas i det ungdomligaste hörnet av bilvärlden; den som domineras av neonljus, dumpventiler och stora högtalare. Alla som någon gång har sett The Fast and the Furious förstår vad jag menar. Kanske kommer även denna del av bilhobbyn bli rumsren någon gång, men jag tvivlar.

Some pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them, and disagree to them being published here? Contact me.