Lite välbehövlig peppning

När vädret har gått från kallt och djävligt till snöigt, kallt och djävligt så kan det vara bra att påminna sig om att cabrioleternas tid kommer, tids nog:

Ärligheten själv

Denna blocketannons gjorde min dag! Jag undrar just om humorn är avsiktlig.

Klicka på skärmdumpen för att se den i större format.

Den strandade valens svanesång

Det är inte alltid man får tillfälle att ta en bild när en intressant bil uppenbarar sig. Har man tur så kanske man får syn på den igen, förhoppningsvis då vid en tidpunkt när fotografering lämpar sig bättre. Ganska snart efter det att jag och min sambo (och sedermera fru) flyttat hit till Åkersberga så skymtade jag en tidig Saab 900 vilken under lång tid skulle komma att gäcka mig. Den stod aldrig parkerad, utan passerade alltid en bit bort. Ibland mötte jag den när jag själv var ute och körde. För min del kom den att bli något av en vit val, något som inte lämnade mig någon ro utan som, så fort jag närmade mig området där jag misstänkte att den hörde hemma, gjorde att jag var på helspänn. Men alla mina ansträngningar och alla mina promenader som av en händelse kom att föra mig till detta område, var förgäves.

Så småningom flyttade vi till ett annat område och minnet av min Saaby Dick började så sakteliga att blekna. 

Ni vet vad de säger, att man hittar kärleken först när man slutar leta efter den? Det visar sig att samma sak gäller för gamla Saabar. För plötsligt en dag, på parkeringen till den nybyggda handelsplatsen i Åkersberga, ett stenkast från vår gamla lägenhet, stod den där. Niohundran. Sliten och matt i lacken, men ändå rakryggad och, viktigast av allt, med alla tidiga attribut på plats. Såväl backspeglar som grill och de enkla bakljusen som endast fanns på 1979 års modell satt ungefär där de skulle.

Modellen visade sig vara en GL, basmodellen med 100 hk. De som läser denna blogg regelbundet vet att jag har en speciell fascination för just basmodeller och i detta fall var jag om möjligt ännu gladare över att det visade sig vara en sådan. Det kändes liksom så rätt att en brun Saab 900 med femdörrarskaross också hade det förnuftigaste valet av motor.

Vid fototillfället var den inne på sin sjätte ägare, inte våldsamt många för att ha varit i trafik i 33 år. Styvt 18 000 mil har den tillryggalagt, återigen ganska lite. Utslaget motsvarar det en årlig körsträcka på runt 550 mil.

När jag nu gör en sökning på bilnumret så ser jag att jag lyckades fånga min vita val i sista stund. Sedan i februari ägs den nämligen av Folksam, vilket förmodligen tyvärr betyder att dess saga är all. Likheten med förra vinterns Opelfynd är slående. Försäkringsbolag har föga förståelse för hur ett högt kulturhistoriskt värde kan kompensera för ett lågt monetärt sådant. Låt oss hoppas att en vänlig själ vill förbarma sig över denna klenod. Hur många Saab 900 av första årsmodellen har egentligen överlevt tills idag? Vill vi att våra barn skall växa upp utan att veta hur den åttkantiga grillen såg ut? Jag vill det då rakt inte.

En tryggad ålderdom

I denna bloggs barndom så skrev jag ett inlägg om bilar som skulle vara bra att köpa ur ren investeringssynpunkt, och nu tänker jag återkomma till det. För på Blocket ligger just nu en bil vars värde, märkligt nog, ännu inte riktigt nått de där riktiga höjdarnivåerna.

Egentligen är det mer än en bil, det är ett begrepp. Det är något som sedan denna modell för evigt förknippas med detta bilmärke, och det är något som både kittlar och inger respekt hos bilfantaster i alla åldrar. 

Och detta är alltså modellen som startade allting. Detta är fröet som allting sprungit ur. Detta är Porsche 911 Turbo 3,0.

Denna, den ursprungliga Turbon tillverkades mellan år 1975 och -77 i endast 2880 exemplar. Om man inte räknar med bilar ägnade för den nordamerikanska marknaden är vi nere i 1623 exemplar. Som jämförelse kan nämnas att 1580 stycken av den idag så omsvärmade, eftertraktade och därför löjligt dyra (räkna med två miljoner för ett bra exemplar) Carrera 2,7 RS från 1973 byggdes.

De två första modellerna av Turbon; 3,0- och 3,3-litersversionerna är måhända lika på ytan, men undertill är skillnaderna större, inte minst när det kommer till mängden underhudsfett. För när en 3,3-litersturbo av första årsmodellen, 1978, väger in på 1300 kg torr, så är en 3,0 från året innan mer än 100 kg lättare. Som en följd av detta är en 3,3 endast 0,1 sekund snabbare till 100, fyrtio extra hästkrafter till trots. När vi ändå är inne på acceleration så kan man konstatera att  en tidig Turbo inte har oävna prestanda ens med dagens mått mätt; ovan nämnda sprint klarar trelitaren av på fem och en halv sekund och toppfarten ligger på 250 km/tim.

Och här har vi alltså en Turbo 3,0 kupé av sista årsmodellen. En av 695 icke-USA-bilar från detta år. Svensksåld, relativt lågmilad, i originalutförande och med närapå all utrustning från fabrik, t.o.m. luftkonditionering. Kanske inte i den mest tilltalande färgkombinationen, men man kan åtminstone hävda att den är tidstypisk. Och detta för 300 000 kr. Det är visserligen mycket pengar för de flesta av oss, men jag kan garantera att den om några få år kommer vara värd det tredubbla, i alla fall så länge rosten inte har fått fäste. I annonsen förklaras att bilen har en del stenskott efter att ha körts på grusvägar (hur kittlande är inte den tanken!), och det skulle ju kunna innebära att den inte skötts om på det sätt som en bil av denna kaliber förtjänar. Å andra sidan vittnar mätarställningen -11 500 mil vid senaste besiktning- om sparsamt användande, så kanske ändå...

Nuvarande ägare verkar dock vara av det noggranna slaget; en bild på ett rent och prydligt motorrum, och på en en komplett verktygssats, ett original spacesaver-reservhjul och den ursprungliga lådan till kompressorn (låt oss förutsätta att den innehåller en originalkompressor) vittnar om insikt i klassiskt bilägande. 

Insidan kräver kanske en smula tillvänjning, men i mina ögon är det som stör mest avsaknaden av en originalratt. Detta är emellertid ett mindre problem, eftersom den treekrade sportratt som satt originalmonterad användes från 1974 och fram till mitten av åttiotalet och därför är vare sig svår eller speciellt dyr att få tag på.

1977 var första året för Fuchsfälgar i 16 tum, vilka (förstås) satt standardmonterade på Turbon och lyckligtvis är dessa också bevarade med bilen.

Man kanske inte kan tala om fynd, när det rör sig om en gammal bil för mer än en kvarts miljon, men det är ändå ganska nära. En liten reservation för rost dock, dessa bilar är inte billiga att rostlaga, och Turbospecifika plåtdetaljer är ännu mindre billiga. Men om du är, eller har blivit efter att ha läst detta blogginlägg, på jakt efter en Turbo 3,0 så är den nog värd att titta närmare på, inte minst med tanke på hur sällan tidiga Turbo är till salu. Annonsen hittar du här.

Slut på ledigheten

Inför min föräldraledighet i somras tänkte jag "nu får jag mer tid att blogga". Och det fick jag nog i viss mån, men dessvärre sammanföll (eller kanske var det som en följd av) detta med en massiv ovilja att skriva något alls. Så jag har under de senaste månaderna tagit ledigt även från skrivandet. Jag hoppas dock att min bortavaro inte renderat mig läsarlös, utan att några av mina trogna följare ännu finns kvar.
Men från och med idag blåses författarledigheten av, och från imorgon även föräldraledigheten. Det är dags att ånyo äntra ekorrhjulet.

Nå, så vad har då hänt sedan sist? Jag kan börja med att följa upp mitt senaste inlägg och konstatera att jag både hunnit laga takluckan och renovera växellänkaget. Här nedan ser ni en liten film på hur slitna dessa bussningar var. Tyvärr har jag ingen "efter"-film, men det skall inte vara något spel i dessa över huvud taget.

Dessutom har jag kurerat en annan liten skavank som tidigare irriterat mig; vindrutetorkarna parkerade inte på rätt ställe utan varhelst man stängde av dem, där stannade de. På en gammal 911 kan det bero på ett par olika saker, det kan t.ex. vara brytaren i torkarmekanismen eller så är det dålig kontakt i torkarspaken på rattstången. Dessa två anledningar lät dock inte helt troliga, eftersom intervalltorkaren fungerade och torkarna då stannade på rätt ställe. Dessa symptom pekade mot ett defekt intervalltorkarrelä, vilket passade mig utmärkt då ett sådant är betydligt billigare än en ny torkarspak. Problemet är att detta relä sitter monterat under friskluftsfläkten i bagagerummet, vilket innebär att hela ventilationspaketet måste ut inför ett byte. Jag lät dock inte detta avskräcka mig, utan tog istället tillfället i akt att smörja upp fläktmotorn, vilken tidigare låtit som ett tröskverk. Nu har jag både en tyst fläkt och vindrutetorkare som parkerar där de ska.

Nästa projekt inom fläktområdet kommer beröra det automatiska värmesystemet, men när jag får tid till det återstår att se.

Jag har även monterat en födelsedagspresent från min fru (OK, jag KAN ha haft ett finger med i spelet när den beställdes) på motorluckan. Då min motorlucka är från en tidigare modell (troligtvis -72 eller -73) så finns det en platta på gallret för ett emblem som visar motorstorleken. Nu sitter ett sådant även på min bil, även om det från fabriken inte gjorde det. Något 3.0-emblem har Porsche aldrig gjort, utan detta är en eftermarknadsprodukt. Dock gjord helt enligt originalet (undantaget motorvolymen alltså) och i en underbart hög kvalitet. Något det måste vara med tanke på hur hiskeligt dyrt det var...

 

Slutligen, för att detta mitt första inlägg på drygt ett kvarts år inte bara ska vara en uppvisning i navelskådning(!) så kastar jag in en snabb bilspotting också. Denna Renault 4 -73 fotade jag när den med sina 34 hk tappert kämpade i snömodden på E18, strax utanför Bålsta. Det är alltid roligt att se veteranbilar, men att se dem vintertid skänker en extra dimension åt hela upplevelsen. För en sekund förflyttas man 40 år tillbaka i tiden, till när dessa bilar inte var omhuldade samlarobjekt utan helt enkelt ett transportmedel, ett sätt att förflytta sig från punkt A till punkt B.

I och med denna bild säger jag tack för nu, och hoppas att håller min skrivlust nu i sig ett tag! Väl mött nästa gång.

Trettiofem år senare

För ett drygt år sedan tyckte jag att det ibland var svårt att hitta saker att fylla bloggen med, p.g.a. min höga uppdateringstakt. Ack, hur tiderna förändras! Nu har jag mer opublicerat material än någonsin... 

Ikväll gör jag dock en kraftansträngning för att krympa arkivet och delar med mig av ett fynd som i en och en halv månad legat och bränt i telefonens minne. För inte hör en Opel Kadett City till vanligheterna i stadsbilden av idag?

Mexitegel och Kadett - som om tiden stått still. Svart bakstam är snyggt och sportigt, stänkskydd är bara snyggt.

Torsdagen den 23 juni 1977 var dagen då denna bil hämtades ut av sin, säkerligen stolta, första ägare. Vill man vara snäll så säger man att den byggdes på beprövad teknik; längsmonterad motor (i detta fall en 1,2-litersmaskin på runt 60 hk) och bakhjulsdrift. Vill man vara elak så säger man att denna bil var hopplöst föråldrad redan som ny, eftersom Volkswagen redan tre år tidigare stakat ut vägen till framtiden med sin Golf.

Gissningsvis kryssades ett och annat tillval för på specifikationen; såväl metalliclack som kromlister skänker elegans åt den redan från början ganska snygga vagnen. Vad som däremot inte skänker någon som helst elegans är hjulsidorna. Grå plast är sällan snyggt. Men -och detta är ett viktigt men- de visar på något särskilt; de sitter på av praktiska skäl. Och det i sin tur visar på att bilen fortfarande används som bruksfordon. Och detta bekräftas när man börjar granska ägarlängderna. För när man gör det ser man att den stolta första ägaren -är den nuvarande ägaren! Och han (eller hon, men troligtvis han) har gjort ett bra jobb med att hålla bilen i ordning. Sjuttiotalets Oplar är ju annars kända för att ganska snabbt återgå till elementen, men denna är fortfarande blank och fin i lacken, även om det syns att den använts genom åren. Till saken hör också att dessa bilder togs i Göteborg, en stad som inte är känd för sitt torra klimat eller sin saltfria luft. Vi får hoppas att den nuvarande ägaren får ha bilen ett tag till, och att den därefter går ett värdigare öde till mötes än en tidigare omskriven Opel av samma årsmodell.

Italiensk plåtschlagare*

De gånger som ett blogginlägg har handlat om en amerikansk bil så är den inte sällan av märke Plymouth. Idag är det dags för ännu en: Denna Volare -77 stod (lämpligt nog) parkerad utanför en hamburgerrestaurang ett stenkast från mitt pörte. Normalt sett brukar den här typen av bilar inte väcka mitt intresse nämnvärt, men något hos just detta exemplar talade till mig. 

Först trodde jag att det var vardagligheten hos bilen som gjorde att min blick drogs till den, men med tanke på hur mycket krom och prål som pryder den så är jag tveksam. Sedan tänkte jag att det kanske har att göra med att den påminner om civilbilen alla poliser åker omkring i i samtliga åttiotalsfilmer (men kanske framförallt dödligt vapen). Och så småningom undrade jag om det inte var p.g.a. att bilen, ehuru inte vardaglig, ändå är i originalutförande. Och nog kan det te sig så, vid en snabb anblick. Men om man skärskådar bilderna något så börjar man upptäcka detaljer som plyschtärningarna i backspegeln, dekalen på bakrutan och de mycket fula eftermarknads-V8-emblemen på framskärmarna. Så frågan kvarstår; vad i hela friden var det jag såg (och ser) hos denna lätt bedagade USA-pråm? Som så ofta så misstänker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan. I denna miljö så är det lätt att få på sig amerikanska glasögon, och med sådana sett så är den lika uppseendeväckande som en Volvo 745. Just därför passade den för 25-30 år sedan utmärkt som civilpolisbil. Och kisar man så ser man inte ens eftermarknadstillbehören. 

Plymouth Volare och dess syskon Dodge Aspen lanserades 1975 som -76 års modeller. De ersatte då Dodge Dart, Plymouth Valiant och Plymouth Duster, även om dessa tillverkades parallellt under det första året. Karossalternativen bestod av en tvådörrars kupé, en fyrdörrars sedan och även en stationsvagn. Framdrivning sköttes av antingen en 3,7-liters rak sexa eller en av två V8-alternativ på antingen 5,2 eller 5,9 liter. Vi får hoppas att bilen på bilderna har något av de sistnämnda alternativen under huven, annars blir V8-emblemen inte bara fula utan även löjeväckande. 

*Nej, denna bil har ingenting med Italien att göra. Dock betyder namnet, Volare, ungefär "att sväva" på italienska, och som av en händelse är Volare även titeln på en gammal schlager. Och bilar är oftast i plåt. Många bäckar små och långsökt var ordet!

Utan brådska

På samma parkering som jag hittade Fiat femtonhundran hittade jag ett par veckor senare denna välanvända Toyota Corolla. Trogna läsare av denna blogg kanske minns att jag under min Norgeperiod, d.v.s. för två år sedan, hittade en likadan bil i vad som skulle kunna vara samma färg som denna. Den norska Corollan var dock en sedan och i betydligt bättre skick än denna kombi.

Årsmodellen är 1976 vilket betyder att det är en tredje generationens Corolla vi ser här, eller på Toyotaspråk E30. Fast om vi ska vara riktigt petnoga så gör kombikarossen att det blir en E36. Den är svensksåld, med sju ägare och faktiskt är det på två dagar när 36-årsdagen för dess första registrering.

Denna parkeringsplats ligger mycket nära mitt hem, så jag passerar ofta denna bil. Den tycks användas, men jag är ganska säker på att jag inte såg den i vintras. Kanske har ägaren insett att den passar bäst som sommarbil, långt från saltade vägar och andra hemskheter.

Framdrivningen sköts av en 53 hästkrafter stark radfyra på 1,2 liter, vilket faktiskt var det enda motoralternativet som den Europeiska marknaden erbjöds. Som jämförelse finns den senaste Aurisen i två bensin-, två diesel- och en hybridversion. Frågan om valfrihet alltid är av godo eller bara skapar onödig ångest låter jag någon annan grubbla över. Och tid att grubbla lär man få här, för fort går det nog inte.

Vulgärt, men snabbt avklarat

Idag lovar jag att inte ta för mycket av er tid i anspråk. Därför bjuder jag på tre och en halv snabb bilspottning, och en lite långsammare. De snabba är förresten det i dubbel bemärkelse, eftersom bilderna är tagna i fart på motorvägen. Nå, låtom oss börja från början.

Snabb bilspottning nummer ett av tre: Gemballa Biturbo GT550. För den som tycker att en vanlig Porsche Cayenne Turbo inte är tillräckligt snabb, törstig, dyr, ful eller vulgär. Får vem som helst som kör den att se ut som en rysk massmördare. Endast med i detta inlägg för att jag ska kunna raljera.

Snabb bilspottning nummer två av tre: MGA -59. Svensksåld och med endast sju ägare. Får vem som helst som kör den att se ut som en femtiofemårig skäggig gubbe. Långt framför MGA:n syns den halva bilspottningen: en Sunbeam Alpine.

Snabb bilspottning nummer tre av tre (men vit Porsche nummer två): 911 Targa -77. Får vem som helst som kör den att se ut som jag. Stackare.

Långsam bilspottning nummer ett av ett: Cadillac Eldorado -73. Inte svensksåld, men har varit i svensk trafik sedan 1978. Nu inne på sin 26:e ägare, men jag undrar just vem den första var. Den som i slutet av sjuttiotalet importerade 5,7 meter röd cabriolet med 8,2 liter motor kan inte ha varit rädd för att sticka ut en smula från mängden.

Numera ser den lite bedagad ut, med illasittande sufflett, rost och med de (säkerligen mycket tunga) dörrarna dåligt inpassade mot karossen.

Den är ändå anmärkningsvärt original, bortsett från en fruktansvärd kedjeratt som lyckligtvis bara skymtar på dessa bilder.

Storleken ställer bevisligen till problem ibland, som på parkeringar. Och överallt annars.

Sådär, nu var jag klar för den här gången, trevlig helg! Ut och grilla med er nu!

Brun, brun är kärleken

Efter en viss tids torka är det idag dags för ett nytt Blockettips; En 911SC Targa -78 i ett utförande man inte ofta ser, nämligen det ärliga sjuttiotalsutförandet. Eftersom SC:n markerade övergången mellan 70- och 80-tal så specificerades de flesta efter vad som på den tiden ansågs modernt; svart snarare än kromat listverk, turbovingar och färger som vi idag förknippar med åttiotalet, vitt, silver, blå- eller brunmetallic.

I detta hav av kritstrecksränder, breda axelvaddar och enorma biltelefoner (de kallades ju så på den tiden!) så är det befriande att hitta en bil som bär sin årsmodell med den äran, utan att låtsas vara yngre än den är genom att drapera sig i ungdomligare attribut. Inte nog med att listerna runt rutorna är kromade, dörrhandtagen och targabågen är i borstat stål vilket normalt sett associeras med bilar från sjuttiotalets första hälft. Färgen är förvisso brun, men inte metallic utan solid Mockabrun - en favorit i 911:ans färgpalett och en färg som figurerat även i ett tidigare inlägg om Blocketfynd. 

Inredningen går även den i brunt, visserligen med kritstrecksränder men inte kommer jag att tänka på Miami Vice för det. Som sig bör är motorluckan vinglös och fronten saknar spoiler, allt för en mer klassisk look. En liten blast from the 80's har jag dock upptäckt; där askkoppen normalt sett sitter har man istället monterat en equalizer. Nå, man kan inte få allt och nog är det nyttigare att begagna en EQ än en askkopp.

Skulle jag ändra på något så skulle jag byta de lackade strålkastarsargarna mot ett par kromade, Fuchsfälgarna mot en uppsättning ATS "kakformar" (som av en händelse finns fyra sådana också på blocket, här) och varför inte montera Porsches original stänkskydd bakom bakhjulen? Om ni undrar hur fälgarna och stänkskydden ser ut så ser ni det på dessa bilder:

Om du nu blir sugen på att slå till på vad som kan vara sommarens bästa glassköparbil så hittar du annonsen här. Bilen står i Tranås och är konkurrenskraftigt prissatt, så under förutsättning att plåten är frisk så gäller det att slå till snabbt.

Själv har jag just klivit ur min betydligt mera åttiotalsbetonade bil efter en tiomilarunda i underskön försommarkväll. Är man gräsänkling så får man passa på.

Bilder tagna från Blocket och andra ställen på Internet. Om du är upphovsrättsinnehavare och önskar få någon av bilderna borttagen, vänligen kontakta mig.

Vid vägs ände

Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.

Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.

Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.

Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.

Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.

Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.

För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.

Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.

Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!

En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.

Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.