Återbesöket del 1: Mek- och tvätthallen

När jag, inför mitt återinträde i bloggosfären, började föra över och kategorisera bilderna på gatufynd från min telefon så slog det mig att ganska många av dem var tagna på samma ställen där jag tidigare hittat andra intressanta bilar. Alltså är det nu dags för en ny följetong här på bloggen; Återbesöket. Helt enkelt går det ut på att jag presenterar en bilspotting från ett ställe som tidigare har figurerat här. Vi kickar igång med ett ställe som är på gränsen till fusk, men som ändå är ganska trivsamt; Gör Det Själv-hallen på min favoritmack. Denna mack har jag tidigare lovsjungit då de även inhyser en regelrätt bilverkstad, men nu är det som sagt mek- och tvätthallen som är scen för händelserna.

Första gången den figurerade här var i november 2011. Då berättade jag om tillfället då min bil mötte en boxermotoriserad, luftkyld själsfrände i form av en fantastisk Citroën GS. Denna gång handlar det om mer klassiska linjer och drömmar om wind-in-the-hair motoring och the open road.

Tanken var att jag bara skulle smita in, så snabbt som möjligt blaska av Saaben och sedan ge mig hemåt igen när jag svängde in på en ledig tvättplats. Det var dock innan jag höjde blicken och fick syn på vad som stod på de båda lyftarna:

Inte en, utan två klassiska roadsters: en Chevrolet Corvette och en Morgan. Med dessa i bakgrunden tog biltvätten betydligt längre tid än planerat. Att Morgan:en (vad blir egentligen Morgan i bestämd form?) åkte efter en stund snabbade bara marginellt upp rengörandet, och mitt långsamma arbete avstannade helt då jag och Corvetteägaren hamnade i samspråk.

De som kan sina Corvetter, och även en del som inte gör det, känner igen denna kaross som en C2:a. I mina ögon är detta den mest lyckade designen, men en vit C2 roadster som leksaksbil i barndomen kanske har gjort mig partisk.

Detta exemplar är av den första årsmodellen, 1963 och importerades till Sverige 1986. Den har även viss proveniens, då den förra ägaren var en känd svensk riskkapitalist med smak för att rädda Saabmuseum.

Motorn var bytt till en 350 kubiktum (5,7 liter) stor V8. Intressant var att den inte mullrade så mycket som man kunde förvänta sig, tvärt om var ljudet ganska väl dämpat. Åtminstone på tomgång, kanske jag skall tillägga eftersom jag inte hade nöjet att höra den i rörelse. Något säger mig att senare årsmodeller med tillvalen big block-motor (6,5 och senare 7,0 liter) och side-pipes inte var fullt så tystlåtna.

Det är inte så konstigt att detta är min favoritmack - en känsla av nostalgi tack vare en ganska stor reservdelsavdelning och egen verkstad och med kunder med bilar som dessa!

Sittandes på huk, snett framför eller snett bakom så förstår man var namnet Sting Ray kom ifrån. Eller?

Klassiska American Racing-fälgar är snygga, men de ursprungliga turbinfälgarna är nog ändå strået vassare enligt mig.

Vilket av fynden som är min favorit? Det avslöjar jag längre fram, fast jag tror nog att trogna läsare kan gissa sig till svaret. Tills dess får ni gärna skriva i kommentarsfältet vilket ni själva föredrar - franskt sjuttiotal eller amerikanskt sextiotal?

Pråligt tanklock.

 Favoritmack eller ej så finns det vissa saker som aldrig kommer ändras - som att en tvätthall är immig och har dålig belysning vilket gör att bilder som tas med mobiltelefon där inne inte blir bra.

Blazin' through winter

Jag tror inte jag är ensam om att, vid varje omslag i vädret börja kolla på Blocket efter en bil som bättre lämpar sig för uppgiften att agera transport under rådande väglag. Är det sommar så letas det billig cabriolet, är det halt så letas det fyrhjulsdrift och så vidare. I mitt fall handlar det aldrig om en allvarligt menad ansats att byta bil, utan endast om tankeexperiment och tidsfördriv. Oavsett anledning så händer samma sak förstås också under vintern, och det kan knappast ha undgått någon att vintern i södra Sverige hittills har varit extra vintrig. Alltså har de senaste månaderna blocketannons efter blocketannons plöjts på jakt efter en slitstark bil med fyrhjulsdrift, bra värme och gärna lite högre markfrigång. Helst också en som inte är så fin att man måste vara rädd om den. En Subaru Outback till exempel? Eller en Lada Niva? Eller varför inte en Audi Quattro? Vilken är egentligen den bästa vinterbilen?

Så en dag, på väg med sonen på den vanliga turen till köpcentret, dök den upp. Eller dyka upp räcker inte riktigt till, uppenbarade sig är nog mer passande. Vinterbilen. Bakom en ganska stor snödriva syntes den. En Chevrolet Blazer från 1988, en s.k. K5. Upphissad högt i skyn och på monstruöst stora hjul påminde den inte så lite om en av min barndoms leksaksbilar; Majorettes "Gator Baiter".

Med få ändringar under skalet och några fler utanpå, tillverkades denna modell av Blazer mellan åren 1973-91. Motoralternativen varierade något under åren, men det vanligaste torde vara den 5,7 liter stora V8:an och det är även den motor som återfinns under huven, långt där uppe, på detta exemplar.

Faktiskt så var just denna bil till salu strax efter det att bilderna tagits, men nu är annonsen borta. Måhända har någon gjort slag i saken och skaffat en lämplig vinterbil till nästa säsong. Priset som begärdes var om jag inte missminner mig 70 eller 80 000 kr, vilket ändå måste betyda ett skäligt kilopris.

I jämförelse med Passaten blir storleken tydlig.

Denna bild togs stående upprätt med kameran i "normal" position. Om man ska bli påkörd så finns det nog bättre bilar att rekommendera.

Namnet Blazer har använts på ett antal olika SUV:ar från GM genom åren, inte sällan på flera olika samtidigt. Detta är dock den s.k. full size-Blazern och i mitt tycke den enda som är värd att ha. Ska de' va så ska de' va, om man säger. Personligen hade jag dock föredragit en i fint originalskick med 6,2-litersdieseln, men då hade ju ett av mina egna kriterier, dessutom kanske det viktigaste, för en bra vinterbil inte varit uppfyllt, det att en vinterbil inte skall vara så fin att man inte vågar riskera den på saltade vägar. Aldrig får man vara nöjd, inte ens när man dagdrömmer!

Flyttexpressen

De flesta Corvetter som säljs är sparsamt använda sommarnöjen. På Blocket ligger dock just nu ett exemplar med högre bruksvärde än alla andra. En -90:a som har gått nästan 25 000 mil och är utrustad med dragkrok!

Visst låter det ganska lustigt, men ju mer jag tänker på det desto mer logiskt framstår det. En bra dragbil ska ju helst ha en stark motor, automatlåda och väga lagom mycket, så att man får lasta en del även om man bara råkar ha B-körkort. Corvetten här uppfyller alla kriterier; Den har (förstås) en V8 på 5,7 liter, 250 hk och med rejält vridmoment, den är automatväxlad och har en tjänstevikt på 1600 kg.
Om jag skulle dra ett flyttlass på sommaren så är nog detta bilen jag hade valt att göra det med, med bortplockat targatak och vinden i håret. Om du har sjuttiofem tusen över och behöver en bra flyttbil; slå till! Klicka här för att komma till annonsen.

Trogna läsare kanske även minns att jag redan i höstas hade med en likvärdigt duglig Chevrolet; en Camaro med dragkrok. Om inte, klicka här för att friska upp minnet.

Bilder tagna från Blocket. Om du har upphovsrätten till dessa och motsätter dig publicering, kontakta mig.

Senaste nytt från 1979

Det vanliga förfarandet när det kommer till mina bilspottingar är att jag tar en bild med min mobiltelefon, glömmer bort den, hittar den tre månader senare och att den efter ytterligare några dagar dyker upp här. Så icke idag, ty idag ger jag er en spotting som gjordes för inte fullt tre timmar sedan. Rykande färsk alltså, vilket är mer än man kan säga om objektet i fråga.

Chevrolet Caprice, från och med årsmodell 1977 kallad Caprice Classic, var en lyxigare version av Chevrolet Impala. I USA var denna en mycket vanlig polis- och taxibil, men den var faktiskt inte helt ovanlig här hemma i Sverige heller, där den såldes som sedan och som kombi. Den sistnämnda utrustades inte sällan med äkta plastträdekor på karossen.
Bilen som nätt och jämnt syns här är en Caprice Classic -79. Man skulle kunna föranledas att tro att det är en gammal amerikansk polisbil, men eftersom den är svensksåld så låter detta inte helt troligt.

Under sjuttio- och början av åttiotalet ansågs amerikanska bilar tillhöra det som idag kallas premiumsegmentet. De erbjöd överdådiga utrymmen, mjuk fjädring, hög utrustningsnivå och V8-motorer, allt fodrat med galon och krossad plysch. Som brukligt är med amerikanska bilar så fanns en uppsjö motoralternativ (bl.a. en diesel), men vanligast i Sverige var 5,7-litersåttan på ca 170 hk, och det är just denna motor som bilen här är bestyckad med. Dessvärre har den lyxiga fasaden krackelerat betänkligt under årens lopp. Bilen är avställd, men har så bara varit sedan i november, och alltså är det möjligt att det rör sig om en sommarbil som till våren kommer skottas fram ur sitt vintriga garage. Jag hoppas.

Bilspotting på ny hemmaplan

Jag börjar så sakteliga känna mig hemmastadd i min nya hemstad. Så pass att jag faktiskt vågat mig utanför dörren på små eskapader i närområdet. Detta har visat sig givande, eftersom jag under dessa stött på två intressanta bilar. I och med fyndet av den första, finner vi oss ånyo på japansk mark. Det handlar om en Toyota Crown mk II av årsmodell 1973. Denna bil har passerat stadiet som jag är så förtjust i; ”använt bruksskick” och kan nu bäst beskriva som risig. När den var ny drevs den av en tvåliters radfyra på 105 hk. De är idag väldigt ovanliga, inte minst eftersom rostskyddet var av typiskt japanskt sjuttiotalssnitt.

Fynd nummer två är en Chevrolet Camaro sjuttiofemma. Just en halvt-om-halvt mattsvart Camaro som står på en parkering, till synes nästan övergiven, hör till de bilar som jag alltid är lite nervös över att fotografera. Det känns som om ägaren när som helst kan dyka upp med ett basebollträ och två rottweilrar och artigt undra vad i helvete jag gör med hans bil. Inte kan man genom att ta bilden vid elvatiden på förmiddagen heller vara förvissad om att ägaren är på jobbet, i och med att han förmodligen arbetar skift eller är sjukskriven (för ryggen) eller båda delar. Nå, jag fick både ta mina bilder och behålla mina framtänder intakta, så dessa snapshots får ändå rubriceras som lyckade.

Under sjuttiotalet såldes dessa bilar nya i Sverige, och bilen på bilden är faktiskt svensksåld, inregistrerad i april 1976. Notera även det ökade bruksvärdet i och med att den är utrustad med dragkrok!