Snabba ryck i biltrafiken

Idag är det premiär för en ny kategori här på bloggen; i korthet kallad. Som namnet inte bara antyder, utan formligen basunerar ut, handlar det om korta nedslag i min närhet, detta bilvärldens mikrokosmos. Det kan handla om bilar som är i rörelse och därför inte låter sig fotograferas annat än helt hastigt, korta tankar eller lustifikationer. Eller som här, en parkering som i sig omöjliggör såväl vidare undersökning som sorti från förarsätet.

Fiat 127 Fiorino, 1980, 9500 mil, avställd, senast besiktigad 2000, 5 ägare, svensksåld

Är det bara jag som tycker att denna bild andas barnprogram? Sagan om den lilla röda lastbilen som blir retad av de stora skåpbilarna men som i slutändan räddar dagen?

Drömmar om våren

Detta drömfynd stod lite nonchalant parkerad i utkanten av mitt bostadsområde då jag för en dryg månad sedan råkade gå förbi. Vädret var då varmt och soligt och många två- och fyrhjulsentusiaster, som hela vintern längtat efter torr asfalt, såg till att plocka fram sina sommarfordon ur gömmorna. Vad vi alla misstänkte, men få ville kännas vid och ännu färre ville erkänna, var att det skulle komma ett bakslag i vårvädret, så som det ofta gör efter en period med tio plusgrader i mars månad. Och detta bakslag kom, med besked. Sol och värme förbyttes mot snöslask och kyla, och entusiasterna förpassades ånyo till att sitta inne och drömma om våren. Men om detta visste vi alltså intet då dessa bilder togs. På dagens bilder syns en dammig Fiat 1500 nyvaket kisa mot vårsolen.

Denna bil är av det mer fantasieggande slaget. Den är svensksåld och togs i trafik den 28 maj 1964, men har sedan dess bara haft två ägare. 

Bilen ser fin ut för sin ålder, men är obesiktigad sedan 1988. 

Svensksålda bilar har någonting som en importerad bil aldrig kan få, någonting som inte kan återskapas i efterhand. Som känslan och patinan i ett besiktningskvitto från 1976. 

Det enda som drar ner helhetsintrycket är den krossade bakre sidorutan. Förhoppningsvis är det ägaren eller ägarinnan som råkat ha sönder den, för är det någon som medvetet gjort åverkan så tappar jag tilltron till mänskligheten.

Om man snabbt behöver veta cylindervolymen så står det i allt annat än diskret stil på instrumentpanelen. Femtonhundra låter (som så mycket annat) mer exotiskt på italienska; Millecinquecento. Kontrasten till besiktningslappen på ventilationsrutan kunde inte vara större!

Bilen bär ändå tecken på att ha använts, en liten buckla skvallrar måhända om en vidlyftig parkeringsmanöver utanför EPA i Örebro sensommaren -73, eller vad vet jag? 

 

Gissningsvis hör denna bil hemma i ett av längans garage, och har bara rullats ut för en vårstädning av detsamma. Men om det finns en bil som förtjänar att åter tas i trafik utan att renoveras mer än absolut nödvändigt... Låt oss hoppas att så sker!

Fönsterspotting

För ett par dagar sedan fick jag syn på denna Fiat Regatta Weekend vilken stod parkerad utanför min arbetsplats. Dessvärre var det lite för mycket att göra för att jag skulle kunna smita ut för att ta några bättre bilder, men hade det varit färre kunder inne så hade jag inte tvekat för en sekund att springa ut i tofflorna och med den vita rocken fladdrandes kring benen. Ty en bilspottare drivs av samma kraft som den som driver en åttaåring till att lägga alla sina veckopengar på Pokemon; Gotta catch'em all!

Nå, en Fiat Regatta Weekend alltså. En åttiofemma, i fint, orört skick. Tio tusen mil på mätaren.
Weekend betyder, som en del av er säkert vet och som ni andra säkert gissat, kombi på Fiatspråk. Unikt för denna kombi var att den bakre kofångaren kunde fällas ned för att underlätta in- och urlastning. Varför man valde denna lösning istället för att låta bakluckan gå längre ner (eller låta kofångaren följa med bakluckan upp och därigenom skydda lacken i garage med låg takhöjd) vet jag inte, men någon unique selling point behövde väl bilen, antar jag.

Fiat Regatta var en halvhyfsat populär modell i Sverige, även om de flesta bilarna nog var sedaner. Faktiskt var det bara i Sverige och Latinamerika som den hette Regatta, på övriga marknader hette den Regata.
Två motorer fanns hos oss; en 1,5-liters radfyra med enkel överliggande kamaxel, vilken utvecklade 82 hk, samt en 1,6-liters med dubbla kamaxlar och 99 hk. Denna bil har den svagare motorn och kallas alltså en smula överdrivet för Regatta 85.

Det är märkligt vilken sorts bilar som gör en mest uppspelt. Detta exemplar var riktigt roligt att se. Förhoppningsvis får jag dessutom snart tillfälle att fotografera den Mazda 929 coupe som brukar synas utanför apoteket. Ännu en bortglömd åttiotalare!

Bak lås och bom

En ganska trist dag i slutet av oktober såg jag dessa pärlor stå parkerade på en inhägnad industritomt. Två bilar med sjuttiotalet som enda gemensamma nämnare. En är en stor bruksbil, den andra en liten sportvagn. En är amerikan, en italienare. Och så vidare, och så vidare.

Vi med förmåga att knyta ihop fyra bokstäver till ett ord ser direkt att lastbilen är av märke Ford. Årsmodellen är 1974 och antalet ägare 21. Trots detta, och trots att den haft körförbud sedan 1992 ser den vid en snabb anblick förvånansvärt frisk ut.

Den andra sjuttiotalisten är egentligen ingen sjuttiotalist alls, utan en Fiat av 1980 års modell. Modellbeteckningen doftar av robotar och agentfilmer; X1/9. Att det är en senare modell ses enkelt på de klumpiga stötfångarna som (förstås) skulle se till att modellen kunde säljas på den viktiga USA-marknaden.
X1/9 var som modell långlivad; den tillverkades mellan 1972 och 1989, först av Fiat och sedan av Bertone. Som bil var den dock inte speciellt långlivad då de flesta exemplaren rostade bort redan på vägen från fabriken ut till kund. Bilen här ser emellertid ut att ha klarat sig ganska bra från att oxideras.
Både till form och rostvillighet påminner denna modell om en annan av mina sjuttiotalsfavoriter; VW-Porsche 914. Receptet är detsamma in i minsta detalj; liten tvåsitsig kaross, targatak, mittmotor, låg motorstyrka och god väghållning.

Nya jaktmarker

P.g.a. min flytt till Stockholmstrakten så har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag, och innan min internetuppkoppling är uppe och rullar så kommer uppdateringarna även ett tag framöver ske en smula sporadiskt.
Dagens inlägg är ännu en bilspotting, eller snarare två. Idag bjuder jag på den sista spottningen från Göteborg, och den första från Stockholm. Göteborg får representeras av en bil som inte ser mycket ut för världen, och som just därför är så sällsynt idag. Man har helt enkelt inte tagit hand om dem på det sätt som de förtjänar. Det är en praktisk och ändamålsenligt snygg Fiat 127 från 1974. Jag är -som ni säkert vid det här laget har förstått- barnsligt förtjust i patinerat originalskick. Just därför får denna bil mig att bli alldeles varm inombords. Och färgen sedan! En typisk 70-talsgul som av tidens tand blivit helt matt. Jag behöver bara sluta ögonen så känner jag doften av inredningen, av damm och plast.Ironiskt nog får Stockholms färger försvaras av (som Veiron i ottan skulle sagt); "en renrasig Homo Sapiens, en härförare, en titan! Kort å gott; en göteborgare!" Nu kanske inte just renrasig Homo Sapiens passar så bra här, eftersom det rör sig om en bil, men härförare och titan kan vi nog leva med. Här har vi en tidig Volvo 142, närmare bestämt en -68. Denna stod parkerad utanför mitt nya hem och är även den i ett bruksat originalskick, även om rosten verkar ha fått ett något bättre fäste här än på italienaren.