Vulgärt, men snabbt avklarat

Idag lovar jag att inte ta för mycket av er tid i anspråk. Därför bjuder jag på tre och en halv snabb bilspottning, och en lite långsammare. De snabba är förresten det i dubbel bemärkelse, eftersom bilderna är tagna i fart på motorvägen. Nå, låtom oss börja från början.

Snabb bilspottning nummer ett av tre: Gemballa Biturbo GT550. För den som tycker att en vanlig Porsche Cayenne Turbo inte är tillräckligt snabb, törstig, dyr, ful eller vulgär. Får vem som helst som kör den att se ut som en rysk massmördare. Endast med i detta inlägg för att jag ska kunna raljera.

Snabb bilspottning nummer två av tre: MGA -59. Svensksåld och med endast sju ägare. Får vem som helst som kör den att se ut som en femtiofemårig skäggig gubbe. Långt framför MGA:n syns den halva bilspottningen: en Sunbeam Alpine.

Snabb bilspottning nummer tre av tre (men vit Porsche nummer två): 911 Targa -77. Får vem som helst som kör den att se ut som jag. Stackare.

Långsam bilspottning nummer ett av ett: Cadillac Eldorado -73. Inte svensksåld, men har varit i svensk trafik sedan 1978. Nu inne på sin 26:e ägare, men jag undrar just vem den första var. Den som i slutet av sjuttiotalet importerade 5,7 meter röd cabriolet med 8,2 liter motor kan inte ha varit rädd för att sticka ut en smula från mängden.

Numera ser den lite bedagad ut, med illasittande sufflett, rost och med de (säkerligen mycket tunga) dörrarna dåligt inpassade mot karossen.

Den är ändå anmärkningsvärt original, bortsett från en fruktansvärd kedjeratt som lyckligtvis bara skymtar på dessa bilder.

Storleken ställer bevisligen till problem ibland, som på parkeringar. Och överallt annars.

Sådär, nu var jag klar för den här gången, trevlig helg! Ut och grilla med er nu!

En ljusglimt i tillvaron

Arninge är en märkligt utformad handelsplats vilken i mitten av nittiotalet blev riksbekant, tack vare att Killinggänget valde att förlägga ett avsnitt av Nile City 105,6 till B&W:s parkering i just Arninge. Detta ställe har visat sig vara bra för den bilintresserade att hitta fordon som på ett eller annat sätt sticker ut från den grå massan. Och sällan blir det mer påtagligt än vid detta tillfälle, då jag fick syn på en varmt orange MGB Tourer i ett hav av gråa och vita europeiska mellanklassbilar.

Årsmodellen är 1970, och bilen togs först i trafik i Sverige 1971. Den har förmodligen renoverats vid något tillfälle, eftersom den är i ett mycket gott skick. Värt att nämna är att den har det amerikanska torkararrangemanget med tre mindre vindrutetorkare. Teoretiskt sett skulle detta alltså kunna handla om en amerikansk bil som efter bara ett år importerats till Sverige. Detta motsägs dock av avsaknaden av sidomarkörer på karossen och alltså är det troligare att man vid renoveringen valde att montera USA-torkare.

Efter att ha kört ett par olika MGB:er så har jag också full förståelse för placeringen av höger backspegel. I vanliga fall tvingas man nämligen vrida huvudet halvt ur led för att titta i spegeln på passagerarsidan.

En grand gå-på-tur-er

Idag firar vi jubileum. Detta inlägg är nämligen det hundrade sedan denna blogg startade, en torsdag i april förra året. Och som en hommage till... ja, det blir väl till mig själv, så ödmjukt av mig! tar vi oss idag tillbaks till stället där allting startade, min norska dåvarande hemstad. Där såg jag en dag denna MGA stå parkerad, glänsande i julisolen.

Brittiska bilar är inte lätta att datera alla gånger. Britterna hade, på den tiden de hade en bilindustri att tala om, för vana att inte ändra någonting förrän dalande försäljningssiffror eller amerikanska krocksäkerhetskrav tvingade dem. Följaktligen var skillnaderna mellan årsmodellerna i bästa fall små, men oftast obefintliga. Hursomhelst ser vi att bilen här är av årsmodell 1959 eller nyare. Detta eftersom -59 var ett sådant där år som man ändrade lite på MGA:n. Då fick den en ny 1600-kubiks motor, nytt utseende på de främre blinkersen, samt separata bakblinkers. Små förändringar var det ja!
Skarpsynta läsare har säkert redan lagt märke till backspegeln, som inte är original utan från en senare MGB.

Det tycks som att ägaren har valt att göra sin MGA till en grand tourer, med bagageräcke, vita däckssidor och cremefärgad skinninredning. Han har ju onekligen lyckats med helhetsintrycket, men jag ställer mig ändå tveksam. Fast mest undrar jag varför vissa människor vill ha bilar som ser ut som yrkesmilitärer, med grillen överbelamrad med medaljer och dekorationer.
Men skydden till extraljusen är ju läckra, förstås!