Utan brådska

På samma parkering som jag hittade Fiat femtonhundran hittade jag ett par veckor senare denna välanvända Toyota Corolla. Trogna läsare av denna blogg kanske minns att jag under min Norgeperiod, d.v.s. för två år sedan, hittade en likadan bil i vad som skulle kunna vara samma färg som denna. Den norska Corollan var dock en sedan och i betydligt bättre skick än denna kombi.

Årsmodellen är 1976 vilket betyder att det är en tredje generationens Corolla vi ser här, eller på Toyotaspråk E30. Fast om vi ska vara riktigt petnoga så gör kombikarossen att det blir en E36. Den är svensksåld, med sju ägare och faktiskt är det på två dagar när 36-årsdagen för dess första registrering.

Denna parkeringsplats ligger mycket nära mitt hem, så jag passerar ofta denna bil. Den tycks användas, men jag är ganska säker på att jag inte såg den i vintras. Kanske har ägaren insett att den passar bäst som sommarbil, långt från saltade vägar och andra hemskheter.

Framdrivningen sköts av en 53 hästkrafter stark radfyra på 1,2 liter, vilket faktiskt var det enda motoralternativet som den Europeiska marknaden erbjöds. Som jämförelse finns den senaste Aurisen i två bensin-, två diesel- och en hybridversion. Frågan om valfrihet alltid är av godo eller bara skapar onödig ångest låter jag någon annan grubbla över. Och tid att grubbla lär man få här, för fort går det nog inte.

Muskelbil i miniformat, blogginlägg i miniformat

Som ni märker har småbarnslivet inverkat menligt på bloggens uppdateringsfrekvens. I ett försök att råda bot på detta kommer framtida inlägg vara betydligt mera "quick and to the pointless", för att travestera mina husgudar Queens of the Stone Age. Nå, så låt oss då alltså komma till sak:

På samma parkering som tidigare gett oss såväl en Mini Cooper som en mycket välvårdad Opel Kadett hittade jag denna Toyota Corolla -78. Bilen har haft nio ägare och är lite extra rolig eftersom den dessutom har ett par tidsenliga eftermarknadstillbehör; slotmagsfälgar och dubbla radioantenner (även om det sistnämnda andas mera åttio- än sjuttiotal).

Vid sidan om fälgarna gör den svarta motorhuven sitt till för att ge ett intryck av en muskelbil i miniatyr. Fast utan muskler då, eftersom radfyran endast lämnar 53 hk.

Det fåtal läsare som följt denna blogg sedan starten kanske kommer ihåg att en likadan Corolla figurerat här tidigare. Det var tider det, när bilarna var i bättre skick och inläggen var längre!

En åttiotalist som vill vara alla till lags

Efter mitt sista, något osammanhängande inlägg återgår jag nu till vältrampad mark med ännu en bilspottning. Ännu en gång presenterar jag en bil som har blivit ganska ovanlig på våra vägar, även om den är så oförarglig så man inte har märkt det. Ett oberoende schweiziskt forskningsinstitut har nämligen räknat ut att den fjärde minst yttrade meningen i det svenska språket är "det var länge sedan man såg en Toyota Camry". Men just denna mening yttrade jag för ett par månader sedan när vi passerade en parkering utanför Karolinska sjukhuset. Detta är en -87:a och den sista årsmodellen för denna generation. För ett antal veckor sedan redogjorde jag för ett par riktigt gubbiga bilmodeller, och denna är även den ett lysande exempel på en sådan. Enligt transportstyrelsen har den bara haft två ägare och gått mindre än 15 000 mil vilket ytterligare späder på misstankarna att ägaren, vare det den nuvarande eller den första, är en äldre herre.

Denna första generation av Toyota Camry kallas V10 och tillverkades mellan 1982 och -86, så egentligen borde denna s.k. -87:a rubriceras som årsmodell 1986. Spontant känns det som att de flesta Camrys av denna generation i Sverige var halvkombimodellen, så denna sedan är t.o.m. ovanlig (och gubbig) för att vara en Camry!

Designen är typiskt japanskt åttiotal; till synes ritad med linjal och med detaljerna accentuerade av kromad plast. Dock inte för mycket, utan bara tillräckligt för att den ska bli utslätad. GLi-modellen som bilderna föreställer var den lyxigare, med en tvåliters radfyra på 105 riviga hästkrafter. Dessutom har den lyxats till ytterligare med hjälp av ett klassiskt åttiotalstillbehör: lådhögtalare på hatthyllan.

Bilen är i ett skick som man normalt sett inte hittar en Camry i, om man alls hittar någon. Helt i nyskick är den emellertid inte, rosten har så sakteliga börjat krypa på sina ställen och den främre registreringsskylten har fått sig en smäll. Ett skick som alltså matchar bilen i övrigt: fin, men inte så att det stör någon. Men en oförarglig ankomst till Träffpunkt 80 är ju en ankomst så god som någon.

Kulturell ödmjukhet. Och jubileum.

Idag firar bloggen Biltrafik 1-årsjubileum. Då, den första april 2010, handlade inlägget om åttiotalsbilar på gatan i den norska staden där jag då bodde. Idag, den första april 2011, handlar inlägget om en åttiotalsbil på gatan i den svenska staden där jag då bodde. Intet nytt under solen, således.

Denna Toyota Corolla kombi från 1984 stod parkerad strax bredvid en av Göteborgs spårvägars vagnhallar. Här ser man tydligt hur mycket bilarna har växt under de senaste decennierna, när man jämför med den Yaris av första generation som står bredvid. Corollans litenhet är påtaglig i jämförelse med "små"-bilen Yaris.

Under lång tid tyckte jag japanska bilar var ointressanta och själlösa, byggda helt utan känsla. Detta synsätt kom dock att ändras hösten 2009, i och med en resa till landet i fråga. Där slog det mig att jag helt enkelt inte förstått filosofin bakom. Det japanska samhället präglas som ni säkert vet av effektivitet. Dock är det inte vilken effektivitet som helst, utan en mycket effektiv effektivitet. Låt mig utveckla; Den japanska effektiviteten är inte som den tyska, där allting är kraftigt överdimensionerat för att klara av oändligt lång tids användning. Japanerna har dragit det hela ett varv till. De vet att ett föremål, t.ex. en bil, inte används oändligt lång tid. Alltså har man fastställt hur lång tid en bil normalt sett brukas, för att sedan dimensionera de ingående komponenterna utifrån detta. Således är inte japanska bilar -i brist på bättre svenskt uttryck- overengineered, utan snarare adequately engineered.
Härigenom reflekterar japanska bilar en nationell filosofi lika mycket som tyska, franska eller brittiska bilar gör. Det var bara jag som inte förstått vadi den filosofin bestod, och det var en mycket intressant lärdom att dra.

Det kanske också är på sin plats med en länk till det första inlägg som publicerades på biltrafik.blogspot.com för exakt ett år sedan: Den återfinns här.

Dessutom råkade ettårsjubileet sammanfalla med att den femtusende besökaren hittade in hit. Double whammy!

Bilspotting på ny hemmaplan

Jag börjar så sakteliga känna mig hemmastadd i min nya hemstad. Så pass att jag faktiskt vågat mig utanför dörren på små eskapader i närområdet. Detta har visat sig givande, eftersom jag under dessa stött på två intressanta bilar. I och med fyndet av den första, finner vi oss ånyo på japansk mark. Det handlar om en Toyota Crown mk II av årsmodell 1973. Denna bil har passerat stadiet som jag är så förtjust i; ”använt bruksskick” och kan nu bäst beskriva som risig. När den var ny drevs den av en tvåliters radfyra på 105 hk. De är idag väldigt ovanliga, inte minst eftersom rostskyddet var av typiskt japanskt sjuttiotalssnitt.

Fynd nummer två är en Chevrolet Camaro sjuttiofemma. Just en halvt-om-halvt mattsvart Camaro som står på en parkering, till synes nästan övergiven, hör till de bilar som jag alltid är lite nervös över att fotografera. Det känns som om ägaren när som helst kan dyka upp med ett basebollträ och två rottweilrar och artigt undra vad i helvete jag gör med hans bil. Inte kan man genom att ta bilden vid elvatiden på förmiddagen heller vara förvissad om att ägaren är på jobbet, i och med att han förmodligen arbetar skift eller är sjukskriven (för ryggen) eller båda delar. Nå, jag fick både ta mina bilder och behålla mina framtänder intakta, så dessa snapshots får ändå rubriceras som lyckade.

Under sjuttiotalet såldes dessa bilar nya i Sverige, och bilen på bilden är faktiskt svensksåld, inregistrerad i april 1976. Notera även det ökade bruksvärdet i och med att den är utrustad med dragkrok!

Japaner, japaner, japaner...

Bilbeståndet i den norska stad där jag för tillfället är bosatt kan närmast liknas vid en sengångare. Många av bilarna som rullar där borde för länge sedan vara utrotade, men p.g.a. avsaknad av naturliga fiender (d.v.s. vägsalt) lever de och har hälsan än idag, till stor glädje för oss bilfanatiker.
Idag bjuder jag på två av Toyotas modeller, den ena tämligen bortglömd, den andra inte det minsta.
Den bortglömda modellen är en Cressida coupe av första generation (tillverkad mellan 1977 och -80). Cressida var en lyxig mellanklassvagn med alla moderna bekvämligheter och en, i sann tidstypisk anda, mycket USA-inspirerad design. Just USA-marknaden var också "hemmamarknad" för såväl alla generationer av denna modell såväl som det efterföljande märket som denna bil indirekt var med och startade; Lexus.
Den inte-det-minsta bortglömda modellen kräver egentligen ingen introduktion. Tillverkad i över 40 år och i över 35 miljoner exemplar är det en sann ikon; Corollan.
Bilen på bilderna är av generation 3, vilken tillverkades 1974-79. Jag ber om ursäkt för den usla kvaliteten på bilderna, då de togs med en risig mobilkamera i mörker. Dessvärre återges inte heller den typiska sjuttiotalsfärgen vilken pryder bilen; varmt gul. Bilderna gör det också lätt att missa de oerhört eleganta navkapslarna!