För mycket och för lite skämtar allt

I mitt förra inlägg skrev jag att det kommer en tid för cabrioleter, så småningom. Och kanske, kanske börjar den tiden nu att närma sig. Idag har temperaturen stigit till flera plusgrader, solen värmer som aldrig förr och jag har sett såväl Porschar som motorcyklar och en strandad gammal fenmerca på vägarna. Och för att fira vårens ankomst har jag bokat besiktningstid för Porschen till slutet av denna månad.

Idag bjuder jag dock varken på Porschar eller motorcyklar, men väl på ett fynd från april. Närmare bestämt den 27 april i fjol. Och visst kan man även se en cabriolet i vimlet!

Volvo P1800 har förekommit tidigare här på bloggen, då i sin mer praktiska ES-skepnad. Det inlägget avslutades med en teori om varför shooting brake-modellen inte är så populär längre. Denna teori kan vi nu en gång för alla avskriva, eftersom det sedan dess lanserats shooting brake-modeller från såväl Mercedes som Jaguar, och det dessutom viskas om en sådan variant (ursäkta ordvitsandet) av Porsche Panamera.

Nå, åter till dagens subjekt. En P1800, alltså. Exporterad till USA 1964, importerad från samma ställe 2008 och sedan dess inne på sin andra ägare. Fälgarna hoppas jag är något slags försenat aprilskämt, för de var de fulaste jag sett på en bil av denna årgång. Annars är bilen orörd, inte ens ratten är utbytt mot något sportigare.

Om vädret håller i sig så får vi förhoppningsvis se fler liknande bilar på våra vägar, dock helst utan tramsiga eftermarknadsfälgar.

Lite välbehövlig peppning

När vädret har gått från kallt och djävligt till snöigt, kallt och djävligt så kan det vara bra att påminna sig om att cabrioleternas tid kommer, tids nog:

Återbesöket del 3: Kooperativa Förbundet

Idag handlar det inte om något återbesök i egentlig mening, ty dessa bilder togs vid samma tillfälle som de på den vita valen, men eftersom jag har varit på Coops parkering både före och efter detta tillfälle så får det ändå falla under rubriken "återbesök".

Dagens spottning är i viss mån Saabens absoluta antites; en Mercedes 560 SEC från 1990. Importerad till Sverige 1999 och med två ägare sedan dess, knappt inkörd med 40 000 mil på mätaren.

W126 var Mercedes flaggskepp under hela 80-talet och 560 var crème de la crème. Denna beteckning betydde, med Mercedes märkligt otyska logik, drygt 5,5 liters slagvolym och ca 280 hk. Inte tillräckligt för att göra en racer, men för att möjliggöra en värdig, men rask sorti för 2 ton lyxkupé. Observera att detta var innan det kontinentala hästkraftskriget på allvar brutit ut. Mercedes moderna motsvarighet, CL, kan som mest fås med en dubbelturbomatad V12 på 629 hk. Med det effektuttaget omöjliggörs all form av värdig sorti, kvar blir bara däckrök och föraktfulla blickar.

Mercedes modeller från den här tiden är, om än inte spännande, så i alla fall imponerande. Detta var tiden då ingenjörerna inte stördes i onödan av kostnadsbesparande revisorer, och man ostört kunde fokusera på att bygga världens bästa bilar. Förvisso tunga och törstiga, men med en känsla av absolut kvalitet. Hur många bilar skulle se så här vitala ut efter tio varv runt jorden? Dessutom skulle en SEC av denna ålder inte se helt malplacerad ut utanför ett kasino i Monte Carlo. Detsamma kommer nog inte kunna sägas om en CL om tjugofem år.

Den strandade valens svanesång

Det är inte alltid man får tillfälle att ta en bild när en intressant bil uppenbarar sig. Har man tur så kanske man får syn på den igen, förhoppningsvis då vid en tidpunkt när fotografering lämpar sig bättre. Ganska snart efter det att jag och min sambo (och sedermera fru) flyttat hit till Åkersberga så skymtade jag en tidig Saab 900 vilken under lång tid skulle komma att gäcka mig. Den stod aldrig parkerad, utan passerade alltid en bit bort. Ibland mötte jag den när jag själv var ute och körde. För min del kom den att bli något av en vit val, något som inte lämnade mig någon ro utan som, så fort jag närmade mig området där jag misstänkte att den hörde hemma, gjorde att jag var på helspänn. Men alla mina ansträngningar och alla mina promenader som av en händelse kom att föra mig till detta område, var förgäves.

Så småningom flyttade vi till ett annat område och minnet av min Saaby Dick började så sakteliga att blekna. 

Ni vet vad de säger, att man hittar kärleken först när man slutar leta efter den? Det visar sig att samma sak gäller för gamla Saabar. För plötsligt en dag, på parkeringen till den nybyggda handelsplatsen i Åkersberga, ett stenkast från vår gamla lägenhet, stod den där. Niohundran. Sliten och matt i lacken, men ändå rakryggad och, viktigast av allt, med alla tidiga attribut på plats. Såväl backspeglar som grill och de enkla bakljusen som endast fanns på 1979 års modell satt ungefär där de skulle.

Modellen visade sig vara en GL, basmodellen med 100 hk. De som läser denna blogg regelbundet vet att jag har en speciell fascination för just basmodeller och i detta fall var jag om möjligt ännu gladare över att det visade sig vara en sådan. Det kändes liksom så rätt att en brun Saab 900 med femdörrarskaross också hade det förnuftigaste valet av motor.

Vid fototillfället var den inne på sin sjätte ägare, inte våldsamt många för att ha varit i trafik i 33 år. Styvt 18 000 mil har den tillryggalagt, återigen ganska lite. Utslaget motsvarar det en årlig körsträcka på runt 550 mil.

När jag nu gör en sökning på bilnumret så ser jag att jag lyckades fånga min vita val i sista stund. Sedan i februari ägs den nämligen av Folksam, vilket förmodligen tyvärr betyder att dess saga är all. Likheten med förra vinterns Opelfynd är slående. Försäkringsbolag har föga förståelse för hur ett högt kulturhistoriskt värde kan kompensera för ett lågt monetärt sådant. Låt oss hoppas att en vänlig själ vill förbarma sig över denna klenod. Hur många Saab 900 av första årsmodellen har egentligen överlevt tills idag? Vill vi att våra barn skall växa upp utan att veta hur den åttkantiga grillen såg ut? Jag vill det då rakt inte.

Återbesöket del 2: Mercadoktorn

Det är ganska sällan som mina gatufynd publiceras i kronologisk ordning, ofta väljer jag att låta vissa bilder "ligga till sig" ett tag, antingen för att de är värda att hålla på till ett speciellt tillfälle, för att de är för dåliga att publiceras just då och därför får avvakta en period av nyhetstorka, eller för att jämnt fördela vår-, sommar-, höst- och vinterbilder över året. Varför just dessa bilder inte har visats förrän nu beror nog på en blandning av anledningarna ett och tre.

Hur som helst så är det nu dags för ett återbesök på stället där jag hittade vinterbilsdrömmen som jag skrev om häromveckan. Eller ja, egentligen så såg jag den här bilen redan i höstas, så något återbesök är det ju inte frågan om. Nå, låt oss lämna hårklyverierna därhän och ägna oss åt väsentligheterna!

Jag tjatar alltid om den där brukspatinan, om magin hos de där bilarna som är jämnt inslitna och som är välvårdade utan att bli alltför ompysslade. De som när man ser dem gör att man förflyttas till tiden inte då bilen i fråga var splitter ny, utan när den var kanske fyra-fem år gammal och ganska ny. Och det är en tid till vilken vi förflyttas idag.

Eftersom Mercedesen vi ser här är av årsmodell 1967 så hamnar vi någonstans runt 1971-72. Bilen har vid det här laget hunnit avverka två tidigare ägare och har hamnat hos en som troget sköter om den, men som för den skull inte är rädd att använda den. "Vad gör väl en repa här eller en avskavd, inte helt matchande navkapsel där? Bilar är till för att användas." Så kanske ägaren tänkte för sisådär 40 år sedan. Det intressanta är att år 2013 så är situationen densamma, fortfarande tre ägare och fortfarande i ett magiskt, till synes orenoverat, skick. Den stod parkerad utanför en Mercedesverkstad, och nog är tanken på att den nuvarande ägaren lämnar in sin bil för rundsmörjning kittlande (även om det förmodligen egentligen handlar om en anställds hobbybil).

Karossmodellen heter på Mercedesspråk W110, vilken tillverkades mellan 1961 och -68. W110 var den enklare fyr- (och senare även sex-) cylindriga lillasystern till den mer luxuösa W111 (vilken jag skrivit om här). Årsmodellerna 1961-65 fanns med en bensin- och en dieselmotor, båda raka fyrcylindriga med 1,9 liters slagvolym. Till 1966 års modell flyttade blinkersen ned från framskärmarnas ovansidor till positionen vi ser här på bilderna. Motoralternativen reviderades också i och med att bensinmotorn fick ökad borrning från 85 till 87 mm, vilket gav knappt två liters cylindervolym. Dessutom bestyckades den med dubbla förgasare vilket resulterade i 95 hk. I och med detta bytte modellen också namn till 200. Dessutom introducerades den större 2,3-liters raka sexan i modellen, vilken med tysk logik fick det sexiga namnet 230. Dieselmotorn fick i och med namnbytet till 200D en femlagrad vevaxel mot tidigare tre, men var i övrigt identisk med 190D.

Bilen här är måhända "bara" en 200, men detta är en Mercedes från en tid då man inte försökte imponera på grannen med en massa sportiga attribut, "Avantgarde"-paket och fler hästkrafter än en Findus färdiglasagne, utan då stjärnan i fronten räckte. En tid då skillnaden mellan den enklare 200 och den dyrare 230 bestod i, förutom motorn under huven och emblemet på bakluckan, var att den senare hade armstöd för baksätespassagerarna som standard. Det räckte. Man köpte inte en Mercedes för utrustningens utan för kvalitetens skull. Beprövad teknik utan modenycker och ingenjörskonst som säkerställer god funktionalitet även efter 45 år. Motsatsen till avantgardism, med andra ord. Antivantgarde-paket till er nya E-klass, någon?

Återbesöket del 1: Mek- och tvätthallen

När jag, inför mitt återinträde i bloggosfären, började föra över och kategorisera bilderna på gatufynd från min telefon så slog det mig att ganska många av dem var tagna på samma ställen där jag tidigare hittat andra intressanta bilar. Alltså är det nu dags för en ny följetong här på bloggen; Återbesöket. Helt enkelt går det ut på att jag presenterar en bilspotting från ett ställe som tidigare har figurerat här. Vi kickar igång med ett ställe som är på gränsen till fusk, men som ändå är ganska trivsamt; Gör Det Själv-hallen på min favoritmack. Denna mack har jag tidigare lovsjungit då de även inhyser en regelrätt bilverkstad, men nu är det som sagt mek- och tvätthallen som är scen för händelserna.

Första gången den figurerade här var i november 2011. Då berättade jag om tillfället då min bil mötte en boxermotoriserad, luftkyld själsfrände i form av en fantastisk Citroën GS. Denna gång handlar det om mer klassiska linjer och drömmar om wind-in-the-hair motoring och the open road.

Tanken var att jag bara skulle smita in, så snabbt som möjligt blaska av Saaben och sedan ge mig hemåt igen när jag svängde in på en ledig tvättplats. Det var dock innan jag höjde blicken och fick syn på vad som stod på de båda lyftarna:

Inte en, utan två klassiska roadsters: en Chevrolet Corvette och en Morgan. Med dessa i bakgrunden tog biltvätten betydligt längre tid än planerat. Att Morgan:en (vad blir egentligen Morgan i bestämd form?) åkte efter en stund snabbade bara marginellt upp rengörandet, och mitt långsamma arbete avstannade helt då jag och Corvetteägaren hamnade i samspråk.

De som kan sina Corvetter, och även en del som inte gör det, känner igen denna kaross som en C2:a. I mina ögon är detta den mest lyckade designen, men en vit C2 roadster som leksaksbil i barndomen kanske har gjort mig partisk.

Detta exemplar är av den första årsmodellen, 1963 och importerades till Sverige 1986. Den har även viss proveniens, då den förra ägaren var en känd svensk riskkapitalist med smak för att rädda Saabmuseum.

Motorn var bytt till en 350 kubiktum (5,7 liter) stor V8. Intressant var att den inte mullrade så mycket som man kunde förvänta sig, tvärt om var ljudet ganska väl dämpat. Åtminstone på tomgång, kanske jag skall tillägga eftersom jag inte hade nöjet att höra den i rörelse. Något säger mig att senare årsmodeller med tillvalen big block-motor (6,5 och senare 7,0 liter) och side-pipes inte var fullt så tystlåtna.

Det är inte så konstigt att detta är min favoritmack - en känsla av nostalgi tack vare en ganska stor reservdelsavdelning och egen verkstad och med kunder med bilar som dessa!

Sittandes på huk, snett framför eller snett bakom så förstår man var namnet Sting Ray kom ifrån. Eller?

Klassiska American Racing-fälgar är snygga, men de ursprungliga turbinfälgarna är nog ändå strået vassare enligt mig.

Vilket av fynden som är min favorit? Det avslöjar jag längre fram, fast jag tror nog att trogna läsare kan gissa sig till svaret. Tills dess får ni gärna skriva i kommentarsfältet vilket ni själva föredrar - franskt sjuttiotal eller amerikanskt sextiotal?

Pråligt tanklock.

 Favoritmack eller ej så finns det vissa saker som aldrig kommer ändras - som att en tvätthall är immig och har dålig belysning vilket gör att bilder som tas med mobiltelefon där inne inte blir bra.

Blazin' through winter

Jag tror inte jag är ensam om att, vid varje omslag i vädret börja kolla på Blocket efter en bil som bättre lämpar sig för uppgiften att agera transport under rådande väglag. Är det sommar så letas det billig cabriolet, är det halt så letas det fyrhjulsdrift och så vidare. I mitt fall handlar det aldrig om en allvarligt menad ansats att byta bil, utan endast om tankeexperiment och tidsfördriv. Oavsett anledning så händer samma sak förstås också under vintern, och det kan knappast ha undgått någon att vintern i södra Sverige hittills har varit extra vintrig. Alltså har de senaste månaderna blocketannons efter blocketannons plöjts på jakt efter en slitstark bil med fyrhjulsdrift, bra värme och gärna lite högre markfrigång. Helst också en som inte är så fin att man måste vara rädd om den. En Subaru Outback till exempel? Eller en Lada Niva? Eller varför inte en Audi Quattro? Vilken är egentligen den bästa vinterbilen?

Så en dag, på väg med sonen på den vanliga turen till köpcentret, dök den upp. Eller dyka upp räcker inte riktigt till, uppenbarade sig är nog mer passande. Vinterbilen. Bakom en ganska stor snödriva syntes den. En Chevrolet Blazer från 1988, en s.k. K5. Upphissad högt i skyn och på monstruöst stora hjul påminde den inte så lite om en av min barndoms leksaksbilar; Majorettes "Gator Baiter".

Med få ändringar under skalet och några fler utanpå, tillverkades denna modell av Blazer mellan åren 1973-91. Motoralternativen varierade något under åren, men det vanligaste torde vara den 5,7 liter stora V8:an och det är även den motor som återfinns under huven, långt där uppe, på detta exemplar.

Faktiskt så var just denna bil till salu strax efter det att bilderna tagits, men nu är annonsen borta. Måhända har någon gjort slag i saken och skaffat en lämplig vinterbil till nästa säsong. Priset som begärdes var om jag inte missminner mig 70 eller 80 000 kr, vilket ändå måste betyda ett skäligt kilopris.

I jämförelse med Passaten blir storleken tydlig.

Denna bild togs stående upprätt med kameran i "normal" position. Om man ska bli påkörd så finns det nog bättre bilar att rekommendera.

Namnet Blazer har använts på ett antal olika SUV:ar från GM genom åren, inte sällan på flera olika samtidigt. Detta är dock den s.k. full size-Blazern och i mitt tycke den enda som är värd att ha. Ska de' va så ska de' va, om man säger. Personligen hade jag dock föredragit en i fint originalskick med 6,2-litersdieseln, men då hade ju ett av mina egna kriterier, dessutom kanske det viktigaste, för en bra vinterbil inte varit uppfyllt, det att en vinterbil inte skall vara så fin att man inte vågar riskera den på saltade vägar. Aldrig får man vara nöjd, inte ens när man dagdrömmer!

Slut på ledigheten

Inför min föräldraledighet i somras tänkte jag "nu får jag mer tid att blogga". Och det fick jag nog i viss mån, men dessvärre sammanföll (eller kanske var det som en följd av) detta med en massiv ovilja att skriva något alls. Så jag har under de senaste månaderna tagit ledigt även från skrivandet. Jag hoppas dock att min bortavaro inte renderat mig läsarlös, utan att några av mina trogna följare ännu finns kvar.
Men från och med idag blåses författarledigheten av, och från imorgon även föräldraledigheten. Det är dags att ånyo äntra ekorrhjulet.

Nå, så vad har då hänt sedan sist? Jag kan börja med att följa upp mitt senaste inlägg och konstatera att jag både hunnit laga takluckan och renovera växellänkaget. Här nedan ser ni en liten film på hur slitna dessa bussningar var. Tyvärr har jag ingen "efter"-film, men det skall inte vara något spel i dessa över huvud taget.

Dessutom har jag kurerat en annan liten skavank som tidigare irriterat mig; vindrutetorkarna parkerade inte på rätt ställe utan varhelst man stängde av dem, där stannade de. På en gammal 911 kan det bero på ett par olika saker, det kan t.ex. vara brytaren i torkarmekanismen eller så är det dålig kontakt i torkarspaken på rattstången. Dessa två anledningar lät dock inte helt troliga, eftersom intervalltorkaren fungerade och torkarna då stannade på rätt ställe. Dessa symptom pekade mot ett defekt intervalltorkarrelä, vilket passade mig utmärkt då ett sådant är betydligt billigare än en ny torkarspak. Problemet är att detta relä sitter monterat under friskluftsfläkten i bagagerummet, vilket innebär att hela ventilationspaketet måste ut inför ett byte. Jag lät dock inte detta avskräcka mig, utan tog istället tillfället i akt att smörja upp fläktmotorn, vilken tidigare låtit som ett tröskverk. Nu har jag både en tyst fläkt och vindrutetorkare som parkerar där de ska.

Nästa projekt inom fläktområdet kommer beröra det automatiska värmesystemet, men när jag får tid till det återstår att se.

Jag har även monterat en födelsedagspresent från min fru (OK, jag KAN ha haft ett finger med i spelet när den beställdes) på motorluckan. Då min motorlucka är från en tidigare modell (troligtvis -72 eller -73) så finns det en platta på gallret för ett emblem som visar motorstorleken. Nu sitter ett sådant även på min bil, även om det från fabriken inte gjorde det. Något 3.0-emblem har Porsche aldrig gjort, utan detta är en eftermarknadsprodukt. Dock gjord helt enligt originalet (undantaget motorvolymen alltså) och i en underbart hög kvalitet. Något det måste vara med tanke på hur hiskeligt dyrt det var...

 

Slutligen, för att detta mitt första inlägg på drygt ett kvarts år inte bara ska vara en uppvisning i navelskådning(!) så kastar jag in en snabb bilspotting också. Denna Renault 4 -73 fotade jag när den med sina 34 hk tappert kämpade i snömodden på E18, strax utanför Bålsta. Det är alltid roligt att se veteranbilar, men att se dem vintertid skänker en extra dimension åt hela upplevelsen. För en sekund förflyttas man 40 år tillbaka i tiden, till när dessa bilar inte var omhuldade samlarobjekt utan helt enkelt ett transportmedel, ett sätt att förflytta sig från punkt A till punkt B.

I och med denna bild säger jag tack för nu, och hoppas att håller min skrivlust nu i sig ett tag! Väl mött nästa gång.

Snabba ryck i biltrafiken

Idag är det premiär för en ny kategori här på bloggen; i korthet kallad. Som namnet inte bara antyder, utan formligen basunerar ut, handlar det om korta nedslag i min närhet, detta bilvärldens mikrokosmos. Det kan handla om bilar som är i rörelse och därför inte låter sig fotograferas annat än helt hastigt, korta tankar eller lustifikationer. Eller som här, en parkering som i sig omöjliggör såväl vidare undersökning som sorti från förarsätet.

Fiat 127 Fiorino, 1980, 9500 mil, avställd, senast besiktigad 2000, 5 ägare, svensksåld

Är det bara jag som tycker att denna bild andas barnprogram? Sagan om den lilla röda lastbilen som blir retad av de stora skåpbilarna men som i slutändan räddar dagen?

Trettiofem år senare

För ett drygt år sedan tyckte jag att det ibland var svårt att hitta saker att fylla bloggen med, p.g.a. min höga uppdateringstakt. Ack, hur tiderna förändras! Nu har jag mer opublicerat material än någonsin... 

Ikväll gör jag dock en kraftansträngning för att krympa arkivet och delar med mig av ett fynd som i en och en halv månad legat och bränt i telefonens minne. För inte hör en Opel Kadett City till vanligheterna i stadsbilden av idag?

Mexitegel och Kadett - som om tiden stått still. Svart bakstam är snyggt och sportigt, stänkskydd är bara snyggt.

Torsdagen den 23 juni 1977 var dagen då denna bil hämtades ut av sin, säkerligen stolta, första ägare. Vill man vara snäll så säger man att den byggdes på beprövad teknik; längsmonterad motor (i detta fall en 1,2-litersmaskin på runt 60 hk) och bakhjulsdrift. Vill man vara elak så säger man att denna bil var hopplöst föråldrad redan som ny, eftersom Volkswagen redan tre år tidigare stakat ut vägen till framtiden med sin Golf.

Gissningsvis kryssades ett och annat tillval för på specifikationen; såväl metalliclack som kromlister skänker elegans åt den redan från början ganska snygga vagnen. Vad som däremot inte skänker någon som helst elegans är hjulsidorna. Grå plast är sällan snyggt. Men -och detta är ett viktigt men- de visar på något särskilt; de sitter på av praktiska skäl. Och det i sin tur visar på att bilen fortfarande används som bruksfordon. Och detta bekräftas när man börjar granska ägarlängderna. För när man gör det ser man att den stolta första ägaren -är den nuvarande ägaren! Och han (eller hon, men troligtvis han) har gjort ett bra jobb med att hålla bilen i ordning. Sjuttiotalets Oplar är ju annars kända för att ganska snabbt återgå till elementen, men denna är fortfarande blank och fin i lacken, även om det syns att den använts genom åren. Till saken hör också att dessa bilder togs i Göteborg, en stad som inte är känd för sitt torra klimat eller sin saltfria luft. Vi får hoppas att den nuvarande ägaren får ha bilen ett tag till, och att den därefter går ett värdigare öde till mötes än en tidigare omskriven Opel av samma årsmodell.

Italiensk plåtschlagare*

De gånger som ett blogginlägg har handlat om en amerikansk bil så är den inte sällan av märke Plymouth. Idag är det dags för ännu en: Denna Volare -77 stod (lämpligt nog) parkerad utanför en hamburgerrestaurang ett stenkast från mitt pörte. Normalt sett brukar den här typen av bilar inte väcka mitt intresse nämnvärt, men något hos just detta exemplar talade till mig. 

Först trodde jag att det var vardagligheten hos bilen som gjorde att min blick drogs till den, men med tanke på hur mycket krom och prål som pryder den så är jag tveksam. Sedan tänkte jag att det kanske har att göra med att den påminner om civilbilen alla poliser åker omkring i i samtliga åttiotalsfilmer (men kanske framförallt dödligt vapen). Och så småningom undrade jag om det inte var p.g.a. att bilen, ehuru inte vardaglig, ändå är i originalutförande. Och nog kan det te sig så, vid en snabb anblick. Men om man skärskådar bilderna något så börjar man upptäcka detaljer som plyschtärningarna i backspegeln, dekalen på bakrutan och de mycket fula eftermarknads-V8-emblemen på framskärmarna. Så frågan kvarstår; vad i hela friden var det jag såg (och ser) hos denna lätt bedagade USA-pråm? Som så ofta så misstänker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan. I denna miljö så är det lätt att få på sig amerikanska glasögon, och med sådana sett så är den lika uppseendeväckande som en Volvo 745. Just därför passade den för 25-30 år sedan utmärkt som civilpolisbil. Och kisar man så ser man inte ens eftermarknadstillbehören. 

Plymouth Volare och dess syskon Dodge Aspen lanserades 1975 som -76 års modeller. De ersatte då Dodge Dart, Plymouth Valiant och Plymouth Duster, även om dessa tillverkades parallellt under det första året. Karossalternativen bestod av en tvådörrars kupé, en fyrdörrars sedan och även en stationsvagn. Framdrivning sköttes av antingen en 3,7-liters rak sexa eller en av två V8-alternativ på antingen 5,2 eller 5,9 liter. Vi får hoppas att bilen på bilderna har något av de sistnämnda alternativen under huven, annars blir V8-emblemen inte bara fula utan även löjeväckande. 

*Nej, denna bil har ingenting med Italien att göra. Dock betyder namnet, Volare, ungefär "att sväva" på italienska, och som av en händelse är Volare även titeln på en gammal schlager. Och bilar är oftast i plåt. Många bäckar små och långsökt var ordet!

Utan brådska

På samma parkering som jag hittade Fiat femtonhundran hittade jag ett par veckor senare denna välanvända Toyota Corolla. Trogna läsare av denna blogg kanske minns att jag under min Norgeperiod, d.v.s. för två år sedan, hittade en likadan bil i vad som skulle kunna vara samma färg som denna. Den norska Corollan var dock en sedan och i betydligt bättre skick än denna kombi.

Årsmodellen är 1976 vilket betyder att det är en tredje generationens Corolla vi ser här, eller på Toyotaspråk E30. Fast om vi ska vara riktigt petnoga så gör kombikarossen att det blir en E36. Den är svensksåld, med sju ägare och faktiskt är det på två dagar när 36-årsdagen för dess första registrering.

Denna parkeringsplats ligger mycket nära mitt hem, så jag passerar ofta denna bil. Den tycks användas, men jag är ganska säker på att jag inte såg den i vintras. Kanske har ägaren insett att den passar bäst som sommarbil, långt från saltade vägar och andra hemskheter.

Framdrivningen sköts av en 53 hästkrafter stark radfyra på 1,2 liter, vilket faktiskt var det enda motoralternativet som den Europeiska marknaden erbjöds. Som jämförelse finns den senaste Aurisen i två bensin-, två diesel- och en hybridversion. Frågan om valfrihet alltid är av godo eller bara skapar onödig ångest låter jag någon annan grubbla över. Och tid att grubbla lär man få här, för fort går det nog inte.

Vulgärt, men snabbt avklarat

Idag lovar jag att inte ta för mycket av er tid i anspråk. Därför bjuder jag på tre och en halv snabb bilspottning, och en lite långsammare. De snabba är förresten det i dubbel bemärkelse, eftersom bilderna är tagna i fart på motorvägen. Nå, låtom oss börja från början.

Snabb bilspottning nummer ett av tre: Gemballa Biturbo GT550. För den som tycker att en vanlig Porsche Cayenne Turbo inte är tillräckligt snabb, törstig, dyr, ful eller vulgär. Får vem som helst som kör den att se ut som en rysk massmördare. Endast med i detta inlägg för att jag ska kunna raljera.

Snabb bilspottning nummer två av tre: MGA -59. Svensksåld och med endast sju ägare. Får vem som helst som kör den att se ut som en femtiofemårig skäggig gubbe. Långt framför MGA:n syns den halva bilspottningen: en Sunbeam Alpine.

Snabb bilspottning nummer tre av tre (men vit Porsche nummer två): 911 Targa -77. Får vem som helst som kör den att se ut som jag. Stackare.

Långsam bilspottning nummer ett av ett: Cadillac Eldorado -73. Inte svensksåld, men har varit i svensk trafik sedan 1978. Nu inne på sin 26:e ägare, men jag undrar just vem den första var. Den som i slutet av sjuttiotalet importerade 5,7 meter röd cabriolet med 8,2 liter motor kan inte ha varit rädd för att sticka ut en smula från mängden.

Numera ser den lite bedagad ut, med illasittande sufflett, rost och med de (säkerligen mycket tunga) dörrarna dåligt inpassade mot karossen.

Den är ändå anmärkningsvärt original, bortsett från en fruktansvärd kedjeratt som lyckligtvis bara skymtar på dessa bilder.

Storleken ställer bevisligen till problem ibland, som på parkeringar. Och överallt annars.

Sådär, nu var jag klar för den här gången, trevlig helg! Ut och grilla med er nu!