Ärligheten själv

Denna blocketannons gjorde min dag! Jag undrar just om humorn är avsiktlig.

Klicka på skärmdumpen för att se den i större format.

Trettiofem år senare

För ett drygt år sedan tyckte jag att det ibland var svårt att hitta saker att fylla bloggen med, p.g.a. min höga uppdateringstakt. Ack, hur tiderna förändras! Nu har jag mer opublicerat material än någonsin... 

Ikväll gör jag dock en kraftansträngning för att krympa arkivet och delar med mig av ett fynd som i en och en halv månad legat och bränt i telefonens minne. För inte hör en Opel Kadett City till vanligheterna i stadsbilden av idag?

Mexitegel och Kadett - som om tiden stått still. Svart bakstam är snyggt och sportigt, stänkskydd är bara snyggt.

Torsdagen den 23 juni 1977 var dagen då denna bil hämtades ut av sin, säkerligen stolta, första ägare. Vill man vara snäll så säger man att den byggdes på beprövad teknik; längsmonterad motor (i detta fall en 1,2-litersmaskin på runt 60 hk) och bakhjulsdrift. Vill man vara elak så säger man att denna bil var hopplöst föråldrad redan som ny, eftersom Volkswagen redan tre år tidigare stakat ut vägen till framtiden med sin Golf.

Gissningsvis kryssades ett och annat tillval för på specifikationen; såväl metalliclack som kromlister skänker elegans åt den redan från början ganska snygga vagnen. Vad som däremot inte skänker någon som helst elegans är hjulsidorna. Grå plast är sällan snyggt. Men -och detta är ett viktigt men- de visar på något särskilt; de sitter på av praktiska skäl. Och det i sin tur visar på att bilen fortfarande används som bruksfordon. Och detta bekräftas när man börjar granska ägarlängderna. För när man gör det ser man att den stolta första ägaren -är den nuvarande ägaren! Och han (eller hon, men troligtvis han) har gjort ett bra jobb med att hålla bilen i ordning. Sjuttiotalets Oplar är ju annars kända för att ganska snabbt återgå till elementen, men denna är fortfarande blank och fin i lacken, även om det syns att den använts genom åren. Till saken hör också att dessa bilder togs i Göteborg, en stad som inte är känd för sitt torra klimat eller sin saltfria luft. Vi får hoppas att den nuvarande ägaren får ha bilen ett tag till, och att den därefter går ett värdigare öde till mötes än en tidigare omskriven Opel av samma årsmodell.

Välskött och ompysslad av någon

I inlägget om gubbilar ställde jag bilder av två 142:or mot varandra, båda två tagna i Falköping under samma helg, men där slutade likheterna. Nu är det dags för en repris, i och med att jag idag presenterar bilder av ännu en Opelkombi (Caravan på Opelspråk) tagna i min forna hemstad, men denna gång rör det sig om en Rekord -82 i till synes gott skick. Bilderna togs utanför Falbygdens Ost, ostlagret med specialiteter som Morfars Brännvinsost och 1878, och där jag som sextonåring inledde min bana som förvärvsarbetande.

Åter till bilen. Den har haft fyra ägare och enligt Transportstyrelsen tillryggalagt 5300 mil. Eftersom Opel länge envisades med kort kilometerräknare drar jag slutsatsen att det skall vara en etta eller rentav en tvåa framför. De snygga plåtfälgarna i aluminiumimitation och med snobbringar är original och skänker ekipaget en viss flärd. Överlag så var bildesign lättare innan krocksäkerhet blev ett ledord, i och med att man kunde göra stolparna tunna och glasytorna stora. För visst är den ganska snygg i all sin kantighet?

För den som är hugad spekulant på en Rekord så finns på Blocket en lågmilad -86:a i den där blåa färgen som tycktes pryda nästan alla Rekord, och det till vrakpriset 8500 kr. Annonsen hittar ni här.

Bortglömd och saknad av ingen

Denna Opel Kadett Caravan -80 har stått parkerad på samma ställe i Falköping under lång tid. Senaste godkända besiktning var i september 2000, så kanske har den stått där i mer än tio år. Förmodligen har någon haft för avsikt att laga den eller kanske sälja den, men det har inte blivit av. Någon annan har kanske försökt förmå ägaren att frakta bort den, men till slut givit upp då det ändå aldrig sker.

Så den står kvar, bortglömd, och för varje år som går så smälter den mer och mer in i omgivningen. Några fler flagor av lacken lossnar och sprids för vinden medan den som fortfarande sitter fast på plåten blir lite mattare. Däcken släpper ur lite mera luft och lite mer av metallen rostar. Trots att bilen står parkerad mitt i en stad så har den ännu inte vandaliserats, utan naturens återtagande av sina resurser tillåts ske i ultrarapid. En studie i vackert förfall.

Småstadens diskreta charmknuttar del I: Rekordraggaren

När jag ändå är inne på saker som hände i slutet av förra året, så kan jag lika gärna dela med mig av en bil som jag såg på juldagen.
Jag har länge hävdat att landsbygden är bättre jaktmarker om man tycker om gamla fordon, och för att bevisa detta så kommer dagens bildmaterial från Hallstahammar, den smått deprimerande bruksorten utanför Västerås och tillika min hustrus barndomsbygd. Här hittades denna Opel Rekord kupé -64 i raggarskick. Bland de raggare som inte varit tillräckligt stadda i kassa för en amerikanare har Oplarna ju alltid utgjort billigare substitut, tack vare sin amerikanskinfluerade formgivning. I detta avseende är Rekorden inget undantag, även om jag framförallt kommer att tänka på den Sovjetiska Gaz-24 Volga (som ju säkerligen också sneglat på amerikanerna, även om de nog inte skulle erkänna det själva).

Som de flesta Oplar från den här tiden var Rekorden en stilig vagn, om man bortser från att hjulen tycks vara två nummer för små.

Denna bil är inne på sin elfte ägare och är mörkröd enligt Transportstyrelsen. I sann raggaranda är dock färgschemat mattsvart. Under huven återfinns en motor på1,7 (1,68) liter och 60 hk, vilket ger tillräckliga fartresurser för att i promenadtakt glida längs boulevarderna. Andra raggarepitet är de obligatoriska plyschtärningarna i backspegeln och den samhörighetsmarkerande texten i bakrutan. Den svenska flaggan, stolt släpande i vägdammet efter bilen är en mer avantgardistisk touch.

Parkeringen på vilken denna bil stod kommer jag ha anledning att återkomma till i framtiden. Även temat raggare kommer vara detsamma.

Den bestialiska verkligheten gör sig påmind

Denna Opel Manta i gott bruksskick snubblade jag över dagarna innan lucia. Årsmodell -77, med tidstypiska kantiga lådhögtalare på hatthyllan, som gjorda för att dekapitera förare och passagerare vid en eventuell kollision.

Trots åtta ägare (vid fototillfället, mer om det senare) och att den bevisligen brukats året runt verkade den förvånansvärt frisk. Frisk på ytan, kanske man borde tillägga, för ganska exakt en månad senare, i fredags närmare bestämt, bytte bilen ägare en åttonde gång. De som förvärvade den var Folksam motorskador, vilket inte kan misstolkas.

Jag hoppas innerligt att man har vett att inte låta bilen gå till skroten, för tala om ovärdigt slut. Man kämpar på för att hålla rosten stången (och lyckas ganska väl), för att sedan falla på en skuren motor. Med tanke på att de flesta Oplar (och alla andra märken också för den delen) gått ett diametralt motsatt öde till mötes så torde det finnas ett stort antal motorer sans bil som inget hellre önskar än att ge denna lagom medfarna krigare livet åter.

Den enda trösten i denna historia är att, eftersom bilen nu ägs av ett företag, så har jag inga moraliska dubier inför att publicera dess registreringsnummer, något som jag tycker ger ett helt annat liv åt bilderna.

En mycket exklusiv Club

Det är dags för något exceptionellt ovanligt. Under de arton månader (varav tretton med läsare) som denna blogg har existerat så har jag presenterat såväl italienska fullblod som förädlade tyskar och brittiska adelsmän. Frågan är dock om det jag nu kommer ge er överglänser det mesta i form av exklusivitet. För visst är Ruf RT12 en rar fågel, men den står sig slätt mot detta fenomen i bilvärlden, något som många hört viskas om men få trott på och ännu färre sett i verkligheten. Mina damer och herrar, jag ger er:

En Opel Kadett -88 i det inte alls ovanliga Club-utförandet? Vad nu? Har den gode apotekarn fullkomligt förlorat förståndet? Nej, naturligtvis hade en Kadett E inte varit mycket att skriva hem om, om det inte varit för det faktum att den är helt rostfri. Inte en blemma, inte tillstymmelse till fläck. Inte ens kofångarna, som ju annars alltid är solblekt ljusgrå, har tappat sin ursprungliga lyster.

Förklaringen till detta hittar vi förstås hos Transportstyrelsen. En snabb koll avslöjar att bilen har haft tre ägare och tillryggalagt blott 7400 mil. Visserligen har dessa bilar s.k. kort kilometerräknare (som slår om efter 99 999 km), men det finns inte en chans i världen att denna gått längre än så. Jag hoppas innerligt att bilen även fortsättningsvis kommer att få leva en skyddad tillvaro, långt från vägsalt och långa mil. För så urbota tråkig som denna modellen av Kadett är så är sannolikheten att det finns två lika välskötta exemplar (för att citera vår utrikesminister) "asymptotiskt närmande sig noll". Och för att citera Sofia Arkelsten så kämpade moderaterna för lika rösträtt. Och mot apartheid. Och så ledde de upproret i Libyen. Och det i Ådalen.

På promenad i Norge

Jag har, som ni kanske har märkt, en vad engelsmännen brukar kalla för soft spot för Mercedes W123-serien. Detta kan ha att göra med att den absolut första bilen jag körde var en 200D. Jag var tretton-fjorton år och bilen ifråga hörde hemma på flygklubben jag var medlem i. Den var katastrofalt långsam, infernaliskt rostig och den hade den säreget gungande gången som endast uppkommer hos en bil helt utan bakre stötdämpare. Allt detta till trots lyckades den bibehålla en air av absolut kvalitet.
Jag har en hemlig önskan om att någon gång ha en W123, och helst då en kombi, Touring på Mercedesspråk, som bruksbil. Detta är en önskan som en av mina norska grannar tycks ha förverkligat in absurdum, i och med att denne en dag hade två W123 Touring parkerade utanför. Och inte nog med detta, några dagar senare stod en tredje utanför huset. Jag skulle som sagt ha nöjt mig med en, men alla är vi ju lyckligtvis olika.
Ytterligare en bit från min lägenhet såg jag denna ovanliga gamla Mazda 616. Modellen i fråga är en mk I. Denna tillverkades mellan 1970 och -74 och var en viktig kugge för Mazdas expansion på den amerikanska marknaden, där den såldes under namnet Capella. Sedermera byttes ettan ut mot en tvåa, och den i Mazdasammanhang mer välkända beteckningen 626 var född.
Ytterligare lite senare ramlade jag över ett annat av sjuttiotalets barn i samma kulör som den tidigare; sjuttiotalsbrun. Daf 66 blev senare en Volvo, även om varken modellbeteckningen eller den variomatiska transmissionen ändrades. Detta exemplar har den större 1300-kubiks Renaultmotorn som även återfanns i Volvo 340 (då kallad B14).
Intressant med den steglösa variomatic-växellådan var att backväxel utgjordes av ett enkelt backslag, varför bilens toppfart var i stort sett oberoende av om man körde framåt eller bakåt.
Nästgårds till Daf:en spottades även en Opel Manta A i en annan trevlig sjuttiotalsfärg; orange. Notera de vrålsnygga eftermarknadsfälgarna. Det ser ut att handla om samma fälgar som återfanns på diverse engelska bilar under sjuttiotalet, bl.a. LE-modellerna av MGB och diverse Triumphmodeller.
Just när jag trodde dagen inte kunde bli mer givande , så hör jag ett vackert motorljud från en rondell. Ur densamma accelererar just då en BMW CS. Att ägaren valt att sätta på BBS kryssekerfälgar som är minst tio år nyare än bilen får jag försöka att ha överseende med, även om det emellanåt är svårt. Dessvärre var jag och BMW:n åtskilda av ett mycket snårigt norskt buskage, varför detta är allt som syntes av skönsjungaren. Nå, you can’t win them all!