Svar på kommentar

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar som ordagrant lydde:

"Skall skitfula bilen Porsche få en gata uppkalld efter sig! blää... som ersätter Ford namnet!!! Makabert!!"

Mitt svar råkade bli så långt att jag istället väljer att publicera det som ett nytt inlägg:

Nu var det egentligen inte det som i mitt tycke var det mest upprörande i denna soppa, men tillåt mig i alla fall kommentera. Visst är det tråkigt att det ursprungliga gatunamnet, vilket kom sig av att Ford hade en stor fabrik på platsen, byts ut. På ett sätt är det ett stycke historia som går förlorad. Å andra sidan kan jag förstå att man som bilfabrikant inte vill ha en adress som namngivits av en konkurrent. Och jag kan också förstå att staden Atlanta inte i onödan vill stöta sig med ett företag som investerar hundra miljoner dollar på sitt huvudkontor, för att inte tala om alla arbetstillfällen som skapas.

Vad gäller Porsches utseende så vill jag påpeka att Porsche är ett bilföretag. Som sådant har de ett antal olika modeller. Bland dessa finns det vissa som är så vackra att jag blir tårögd, sådana som 904 GTS. Det finns även vissa vars utseende (i mina ögon) inte ens en mor kan älska, t.ex. första generationens Cayenne eller Panamera.

På samma sätt finns det i Fords modellflora estetiskt mycket tilltalande modeller (GT40, trettiotalets tvådörrarskupéer) såväl som ett antal mindre lyckade exempel. Taurus, t.ex. Eller 80- och 90-talets Mustanger.

Men åter till min poäng, det makabra i denna historien är enligt mig inte att namnet på en biltillverkare ersätter ett annat namn på en biltillverkare på några gatuskyltar, utan att en av världens mest kända (och beundrade) företagsledare stödde en regim som mördade miljontals kvinnor, barn och män bara för att de råkade vara födda in i en viss religion, råkade älska någon av samma kön eller råkade vara klent begåvade. Listan kan göras lång.

På samma sätt upprörs jag av att man i Sverige talar tyst om "vår" Henry Ford, Ingvar Kamprad, och hans samröre med den svenska nationalsocialistiska rörelsen. Men det lämnar jag därhän, i alla fall tills han ger sig på biltillverkning.

Från Amerrkat...

 ...når nyheten oss att ett planerat byte av gatunamn har stött på patrull. I och med att Porsche skulle bygga sitt nya Nordamerika-kontor i staden Atlanta, Georgia ville man även byta namn på gatan där det skulle byggas, från Henry Ford II avenue till Ferdinand Porsche avenue. Detta föll emellertid inte i god jord, eftersom den gode doktorn var medlem i nazistpartiet under trettio- och fyrtiotalet. En kompromiss tycks nu vara på gång, eftersom man har föreslagit att gatan helt enkelt ska få namnet Porsche avenue. 

En synpunkt som dock inte fått så stort utrymme i medierna är Henry Ford d.ä:s samröre med nazisterna. Gamle gubben Ford var inte bara en stor beundrare av Hitler, han skänkte även 50 000 dollar, en icke oansenlig pengasumma ens idag, i födelsedagspresent till Führern vid ett antal tillfällen under 1930-talet. Dessutom lät han hela vinsten från Fords tyska gren tillfalla nazistpartiet. Som tack för detta omnämns han även i Mein Kampf som "en stor man" och han tilldelades även Verdienstorden vom Deutschen Adler, en medalj instiftad av naziregimen.

Nu påpekar vän av ordning att detta egentligen inte spelar någon roll, eftersom gatan hade fått sitt namn av Henry Ford II, d.v.s. nazigubbens sonson. Och i detta har vän av ordning rätt, men man kan också konstatera att det inte specificeras vilken Ferdinand Porsche som avsågs namnge gatan - Ferdinand Porsche som startade ingenjörsfirman Porsche, hans son Ferdinand "Ferry" Porsche, som designade Porsches första bilmodell, 356:an, eller sonsonen Ferdinand "Butzi" Porsche, som designade den mest legendariska av Porsches alla modeller, 911:an. Man kan till och med föra fram argumentet att de två sistnämnda har gjort mer för bilföretaget Porsche än fars-/farfarsgubben gjorde.

Om levnadsglada raggare och en deprimerande gnällspik

Mittuppslaget i gårdagens DN Stockholm upptogs av ett reportage om den traditionsenliga raggarrundan som sista fredagen varje månad går i centrala stan: 

Några sidor längre fram balanserades detta välskrivna reportage på ett fint sätt upp av följande insändare: 

"Det motorburna buset?" På allvar? Och jag som trodde att det var raggarna som var fast i femtiotalet! Personligen anser jag att om man väljer att bosätta sig mitt i Sveriges största stad så får man finna sig i att dela sitt närområde med andra människor, såväl med liknande intressen som en själv (gnälla på folk, tycka det var bättre förr, skriva ilskna insändare) som andra. Vidare får jag känslan av att herr Lars Anders Karlberg inte nödvändigtvis frågat övriga hyresgäster på Sveavägen 115 om lov innan han skrev under insändaren. Så om du söker medhåll och sympati, herr Karlberg, så får du leta vidare. För mig får du ingetdera av. 

Menar ni verkligen allvar, Porsche?

Jag vittjade just brevlådan på dess innehåll, och fann däri en försändelse från Porsche Sverige. Av framsidan kan man utläsa mitt namn bland en massa andra namn, och avsikten är förstås att få mig att känna mig som en del av en exklusiv skara. En skara där man är du och bror med något slags elit. Så varför fylls jag inte av en oförställd glädje och jubel i mitt bröst? Kanske för att jag inte vill vara del av någon elit, kanske för att just denna samling namn inte är särskilt imponerande. Vem blir stolt över att buntas ihop med ett antal skådespelare vars talang sträcker sig från halvhyfsad, via medioker och usel för att till sist landa i Keanu Reeves liga? Är det meningen att jag ska kunna skryta över att jag råkar köra samma bilmärke som Victoria och Carl Philip? Jag? En övertygad republikan som skäms över att mitt hemland fortfarande krampaktigt håller fast vid ett odemokratiskt och heltigenom förlegat statsskick?
Vilken David som avses i listan är inte helt självklart, men min gissning är att man snarare avser mannen med de många frisyrerna och den anorektiska hustrun snarare än killen som slog ihjäl en jätte för ett par tusen år sedan.

Nej, hörni Porsche, det här får ni allt göra om. Varför inte istället ta namnen på folk som faktiskt gillar eller har gillat sina Porschar? Folk som på riktigt förknippas med märket? Hellre Jerry och Steve än Arnold och Reese. Eller var dessa de enda som ställde upp på att få sina förnamn tryckta i reklamsammanhang?

Vad som var inuti? Reklam för ett kreditkort. Så jag kan köpa saker som jag inte har råd till nu och betala dem i framtiden, när jag fortfarande inte har råd. Tack, men nej tack.

Ingen tävlan på lika villkor

I Dagens Nyheters sportbilaga står det idag om kvinnors vardag inom motorsporten. Föga överraskande berättar de intervjuade historier om de sexuella trakasserier och de kränkningar som de måste stå ut med i jakten på sponsorer. Mest känd är förstås Volkswagens sportchef Kris Nissens trakasserier av Tina Thörner. I artikeln berättar även den svenska motorcyklisten Annie Seel om den "teflonhud" som hon tvingats utveckla som skydd mot gubbsjuka inviter.

Naturligtvis är detta mycket nedslående, men jag känner samtidigt glädje över att man nu tar bladet från munnen och talar om situationen som den faktiskt ser ut. När jag dessutom på nästa uppslag läser att samma Seel anordnat en kartingtävling bara för kvinnor så ställer jag mig upp och applåderar.

Raljant om Bilsport Classic

Härförleden fick jag av en händelse en biltidning tillstucken mig; föregående nummer av Bilsport Classic. Efter min nyvunna självinsikt om att jag faktiskt gillar amerikanska bilar också så kastade jag mig glupskt över den. Språket i de flesta av artiklarna kände jag igen från andra håll; tämligen trevliga redogörelser över amerikanska femtio- och sextiotalsbilar i ny- eller finare-än-nyskick; Ett OK tidsfördriv, men ingenting jag tycker är speciellt intressant.

Dock dök det emellanåt upp en artikel om bilar som är mer i min smak; patinerade, något modifierade och ägda av yngre förmågor. Entusiastiskt började jag läsa dessa artiklar, för att ögonblicket senare inse att de tycks vara skrivna av en glad amatör utan fullständiga kunskaper i svensk meningsbyggnad. Följaktligen är vissa av artiklarna helt obegripliga, medan andra bara är en smula förbryllande.

"[...]en plirande, magerlagd man med bläck i armen och hemmarullad tobak[?] i mungipan."

Men det som irriterar mig mest, det som får det att krypa under skinnet på mig och som får mig att vrida mig av obehag, är det flåshurtiga språket. Artikelförfattaren (en komplimang i sammanhanget) brinner av iver att ge sin text nerv och liv. Tyvärr blir det så uppenbart och rentav övertydligt så han misslyckas i sina försök. Istället blir det ett ganska parodiskt rabblande av slanguttryck som för tankarna till en amatörskådespelare som försöker spela söderkis.

"Vad gör man då om man står med två rätt kassa kärror [...] jo, man drar en redig loska i kardorna och strippar skrotet, samt slår ihop de användbara delarna från två kärror till en någorlunda fungerande automobil."

I grund och botten kanske artiklarnas krystade språk är ett uttryck för skribentens egna tvivel på sin förmåga. Kanske han är osäker på om hans ambitioner att förmedla en känsla i sina texter når fram till läsaren. I sådana fall kan jag bara säga; Det gör de. Men det är inte ambitionen som är huvudsaken utan känslan man önskar förmedla.
Eller så handlar det om att upphovsmannen är så cynisk att han tror att de som läser Bilsport Classic inte kan uppfatta subtiliteter i en text. I sådana fall kan jag bara skratta gott.
Och i vilket fall tänker som helst jag fortsätta att inte köpa tidningen.

Ett erkännande

Det är dags för mig att krypa till korset och erkänna något som jag länge dolt, t.o.m. för mig själv. Jag gillar amerikanska bilar. Så, då var det sagt.

Jag har länge tyckt att amerikanska bilar bara är överlastade pråmar helt utan finess, och i vissa fall tycker jag fortfarande det. Men det är något visst med dem trots allt; de lata, lågvarviga V8:orna, den enkla men hållbara mekaniken, storleken. De är vänliga jättar som står ut med det mesta utan knot. Så vadan min tidigare aversion mot s.k. jänkare?

Kanske har jag gjort misstaget att bara tänka på amerikanska femtiotalare när jag hört orden "amerikansk bil" nämnas. Överlag är jag inte så intresserad av femtiotalets bilar, men inte låter jag det påverka mig i mina åsikter om brittiska eller tyska eller franska bilar. Så varför skulle jag låta det påverka mig ifråga om bilar från det Stora Landet i Väst?

Eller har jag låtit mina egna fördomar om bilägarna påverka min syn på bilarna? Nidbilden av Porscheägare är inte speciellt smickrande heller, men inte rör det mig i ryggen. Så vilken rätt har jag att ogilla Chevrolet bara för att en del av ägarna har brylcreme i håret och lyssnar på Eddie Meduza?

Trogna läsare av denna blogg har kunnat följa denna metamorfos i några av mina inlägg, där tonen gentemot amerikanska bilar har blivit mindre och mindre styvmoderlig:
Från det här, via det här för att sluta här. Men det som slutligen fick mig att ge upp kampen med mig själv var upptäckten av bloggen Bildrömmar och Drömbilar. Helt plötsligt fann jag mig absorberad i en värld av Edelbrockinsug, small block-V8:or och lagom mycket krom. Och som jag trivdes!

Om svenska bilprogram

Jag vet att det har raljerats lite för mycket om kvaliteten på svensk TV kontra säg brittisk och amerikansk. Alltså ska jag i detta inlägg försöka undvika att falla i samma fälla.

Det är bara att inse att svenska TV-program kommer aldrig att bli riktigt så bra som produktioner från t.ex. BBC, och detta är helt förståeligt om man ser till skillnaden i budget. Men nog skulle vissa svenska produktioner kunna bli bättre med mycket små medel. Jag skriver i allmänna ordalag, men tänker förstås närmast på bilrelaterade TV-program.

Det senaste tillskottet till mediebruset är TV8:s satsning Gran Turismo, ett program som i mina ögon är sevärt, men som skulle kunna göras oerhört mycket bättre. Då talar jag inte i första hand om inslagen, vilka är ganska så mysiga, på det där hemsnidade sättet som lätt blir när det handlar om en liten kanal med små medel. Jag talar om programledarna Gunnar Dackevall och Tom Bertling.
Det verkar som att de knappt har en aning om vad de ska säga innan de öppnar munnen, mer än att Bertling ska få in en pik om att Midnattssolsrallyt bara är till för gamla gubbar. Deras samspel hade varit så mycket bättre om de inte pliktmässigt kände ett behov av att tydliggöra generationsklyftan. Less is more, för att låna ett uttryck från Hollywood. Dessutom hade det varit bra om de tilläts göra omtagningar vid felsägningar. För det kan väl inte ha gått någon obemärkt förbi att Bertling i senaste avsnittet sade platina när han egentligen menade patina?

Alla bilprogram av rang behöver ett inslag med exotiska sportbilar. Mannen som ansvarar för provkörningarna i Gran Turismo heter Fredrik Huldt och arbetar till vardags på tidningen Auto Motor & Sport. Jag förstår vad han vill göra. Han vill samma sak som många andra av hans gelikar, d.v.s. vara Jeremy Clarkson. Alltså innehåller provkörningarna skrik och stön varvat med allehanda metaforer. Men metaforerna är lite för ogenomtänkta och lite för grovhuggna för att få mig att dra på smilbanden ("bromsa, och du hänger som en snorloska i bältet", "kön är lika lång som John Holmes [pip]").
Dessutom har Huldt inte ännu förstått en sak som Clarkson insåg för länge sedan; siffror är ointressanta. Tittaren i gemen (d.v.s. jag) bryr sig inte om den exakta litereffekten eller antal hästkrafter per ton. I den senaste provkörningen räknade jag till elva sifferuppgifter.
Nu inser jag att jag står i det berömda glashuset, med tanke dels på ovanstående mening, dels på mängden nördiga data som blandats in i mina tidigare inlägg.

Trots allt detta så gillar jag ändå Gran Turismo. Det är ett mysigt motorprogram och det är långt bättre än det plågsamt dåliga programmet som föregick det, Teknikens Värld-TV. Och vi ska komma ihåg att Top Gear i sin nuvarande form haft nästan tio år på sig att utvecklas till dagens format. Men visst finns det saker för TV8 att förbättra.

Såhär i efterhand kan man nog konstatera att jag misslyckades med planen att inte raljera.

Om en Porsche lika oäkta som en glädjeflickas leende

Här nedan ser ni vid första anblick en bild av en Porsche 911. Titta igen, och ägna lite extra uppmärksamhet åt backspegeln, antalet hjulbultar och den främre hjulhuskantens profil. Detta, mina damer och herrar, är icke någon Porsche. Detta är ett falsarium, en kopia, en fejk. Detta är en kit-car. Tillverkaren heter (eller snarare hette) Covin och bilen är (förstås) baserad på ett VW-chassi.
Ursäkta om jag uppfattas som snobbig, men jag förstår inte poängen här. Kostnaden för ett kit, donatorbil, kringutrustning och inte minst lack måste vara lika hög, om inte högre än vad en solid 911 SC kostar.

Jag läste en kommentar av en Covin-ägare som mot ungefär samma argument som jag just fört fram, replikerade; ”en Covin är lika snabb, mycket billigare att äga och 90 % av de som ser den luras att tro att det är en riktig Porsche”. Det är argument som lika gärna skulle kunna användas för plastblommor i fönstret, våtrumstapet i kakelimitation i badrummet eller Johnny Armani-kostymer. För om man vill ha en billig entusiastbil, vad är det för fel med att låta donator-Bubblan vara just en bubbla? Och om man vill ha en billig, snabb entusiastbil så finns det alternativ från såväl USA som Japan och Europa med för den delen. Och om man nu försöker snika till sig en Porsche så behöver man inte leta längre än 944 för att hitta ett digert utbud till vrakpris.

Försök inte tuta i mig att den genomsnittlige Covinföraren inte känner ett sting av besvikelse varje gång han (för nog är det nästan bara män) drar igen den tunna glasfiberdörren om sig och känner lukten av epoxy i kupén. Och nog blir detta sting lite mera smärtsamt när han vrider om startnyckeln och hör ljudet av en Golf GTI- eller en Escort Turbo-motor snarare än en luftkyld boxersexa. Hur många av de nittio procenten låter sig fortfarande luras?

Förstå mig rätt, vissa replikor tycker jag ändå har ett existensberättigande. Det är de där originalen är så sällsynta och/eller dyra att det bara är fåtalet människor i världen som överhuvudtaget har möjlighet att köpa dem. Exempel på dessa är AC Cobra och Ford GT40. Dessa bilar är i sig så ovanliga att folk som kan någonting om bilar ändå förutsätter att de inte är äkta. Jag vill fortfarande inte äga någon, men jag förstår ändå vitsen. Men en masstillverkad bil? Nog måste det vara så att bland de 90 % som låter sig luras av en Covin så finns det dem som helt enkelt inte tror att någon skulle ge sig på att göra en plastavgjutning av en 911? Gudarna ska veta att jag fram till den 6 oktober i år var en av dessa.

Jag menar inte att låta som en överklasslyngel, billiga saker är förstås inte per automatik sämre. Men billiga saker som försöker framstå som dyrare än vad de är, det är mest tragiskt.

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

Om trycksaker och lågmilare

Jag vill ta tillfället i akt att tipsa om en eminent tidskrift som utkommer fyra gånger per år, och där nummer tre nyligen landat i butik. Dess namn är Classic Porsche och dess innehåll behöver nog inte förklaras närmare. I det aktuella numret berättas bl.a. historien om två lågmilade tidiga nioelvor som befinner sig i Kalifornien. Nu talar vi förstås inte om två Porschar som bara gått tio tusen mil vardera på trettio år. Nejnejnej, det här är Amerika. I Amerika måste allting vara större, bättre och med mera ostsmak, så dessa bilar har bara gått femtonhundra. Miles. Tillsammans. På närmare fyrtio år.

När jag läser om sådana här saker så blir jag förstås imponerad, men också fylld av en känsla av att inte vilja äga någon av dessa bilar. Tänk er själva att äga en bil som rullat i snitt tre mil per år sedan den var ny. Inte fasen kan man då sätta igång att köra en massa med den nu. Eller? Varenda kilometer räknas ju, och alltså är man tvungen att förvara bilen i ett garage och bara ha den som skådebröd. Vilken jobbig situation. Nej, jag föredrar att äga en bil som gått 25 000 mil och som blivit renoverad en eller ett par gånger. Då spelar inte miltalet någon roll längre, det blir nästan bara roligare ju längre den har rullat. Så ska en entusiastbil avnjutas! Kravlöst, utan en gnagande känsla av att man våldför sig på ett föremål av historiskt intresse.

Tidningen återfinns i Press Stops butiker och i välsorterade Pressbyråkiosker.

Entreprenadmaskiner och lyteskomik

Jag har ånyo varit på kvällspromenad, och har således ytterligare ett par guldkorn att bjuda på. Eller nå, kanske ett guldkorn och ett fall av lyteskomik.

Guldkornet i fråga fångades på ett bygge. Det rör sig om en skönt insliten kranbil av märket Faun, gissningsvis från sent sextio- eller tidigt sjuttiotal. En arbetarklasshjälte med många års tjänstgöring i ryggen och förhoppningsvis ett antal år kvar till pensionen.
Lyteskomiken då? Jo, den följer här nedan. Jag vet att jag inte borde bli förvånad, och det blir jag kanske inte heller, men OM du nu prompt vill ha en BMW, och OM du nu inte har råd med en av nyare årgång, och OM du nödvändigtvis ska göra den mer personlig med diverse Biltema-tillbehör, och OM du så himla gärna vill ha något ”fyndigt” skrivet i bakrutan, och OM detta fyndiga nu måste vara på engelska, ta mitt råd och kolla upp hur det stavas innan du gör dig själv till ytterligare åtlöje (ty det är faktiskt möjligt att göra sig till det!).

Om miljömedvetenhet kontra dumhet

Om man letar efter en bil som på allvar slösar på jordens resurser och förpestar vår miljö lite extra så finns det ett alldeles utmärkt alternativ från Toyota; "miljö-" bilen Prius.
För er som inte känner till denna vederstyggliga skapelse så är det i grund och botten en vanlig bil med en vanlig bensinmotor (om än en mikroskopiskt liten sådan). Dock har Toyota valt att i tillägg till denna motor ha en elektrisk dito. För att driva denna var man tvungen att fylla bagageutrymmet med litiumjonbatterier. Under normal körning kan alltså bilen drivas antingen av enbart elmotorn, el- och bensinmotorn i kombination (under acceleration) eller så driver bensinmotorn bilen samtidigt som batterierna laddas. Allt sker automatiskt och hjälper till att hålla nere bränsleförbrukningen. I sanning en miljövänlig bil.
Bortsett från att det inte är en miljövänlig bil.

Alla ni som någon gång lyft en bärbar dator eller en mobiltelefon där batteriet varit urplockat vet att batteriet utgör en betydande del av totalvikten. Inte ens Toyotas team av -i sanning briljanta- ingenjörer har lyckats upphäva fysikens lagar, varför en Prius väger ungefär 200 kg mer än motsvarande VW Golf. Oavsett om du vill göra en bil som är rolig att köra, snabb eller miljövänlig så är det vikt du vill göra dig av med, inte lägga på.
Toyota hävdar att en Prius ska nöja sig med 0,38 liter per mil vid blandad körning, vilket onekligen låter imponerande, men jag har hittills inte sett en enda provkörning där de lyckats komma i närheten av dessa siffror, som då i stället legat kring 0,42-0,44 liter per mil. Den snålaste dieselgolfen har samma angivna förbrukning som en Prius, utan batteridrift.

Att proppa en bil full av batterier innebär också att dessa förr eller senare måste bytas ut mot nya (Toyota lämnar 5 års/10 000 mils garanti för tillverkningsfel, men så vitt jag förstår ingen garanti för livslängden). Litiumet till batterierna utvinns till stor del i Sydamerika, även om Kina anses ha stora resurser av litium, framför allt i området i och kring Tibet (anar vi etiska grubblerier?). De gamla batterierna måste så klart också tas om hand. Inget av detta medför, som vi alla förstår, någon som helst påverkan på naturen.

Så vad ska man då köra, om man vill vara en äkta miljövän? Om man prompt måste ha en ny bil, så är väl egentligen diesel- eller gasdrift att föredra. Dock innebär ju själva tillverkningen av bilen en påfrestan på miljön. Så nedan har jag listat ett antal bilar som gör dig till en äkta miljökämpe:

Mercedes W123
Detta praktexempel på tysk ingenjörskonst tillverkades mellan 1976-85 och var precis så kassaskåpssäker som den ser ut. Inga direkta typfel, inte ens särskilt rostbenägen tack vare sin tjocka plåt.
Volvo 240
Den svenska motsvarigheten till Mercedesen ovan. En evighetsmaskin så länge man håller rosten borta. Kan med lätthet gå över 50 000 mil.
Porsche 924
Om du inte behöver baksäte, varför släpa runt på ett då? Inte den snabbaste Porschen som gjorts, utan snarare en av de långsammare (dock bör det tilläggas att prestanda är i paritet med en Prius). Tack vare att den till stor del består av VW- och Audidelar är denna Porsche t.o.m ekonomisk. Börjar gå upp i värde, en fin kostar mellan 15-30 000. Se upp för rost! De är visserligen helgalvade, men har rosten väl fått fäste knaprar den glatt i sig plåten ändå.

All pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them? Contact me.