The french connection

När jag gjorde i ordning Porschen för vinterförvaringen fick den under tiden sällskap av en mycket avlägsen släkting. Släkting är nog till och med att ta i, det enda de har gemensamt är att båda drivs av luftkylda boxermotorer.
(De minst sagt mediokra) bilderna avslöjar att kusinen från utlandet är en Citroën GS. Årsmodellen är 1979 och när dessa bilder togs hade den just väckts ur en längre tids dvala, besiktigats och tagits ut på sin jungfruresa till en Citroënträff i närheten. En trilskande bensinpump tvingade dock fram ett depåstopp i OK:s gör det själv-hall och det var där jag sprang på den.

I det senaste numret av tidningen Klassiker finns ett jämförande reportage mellan lyxcoupén SM och mellanklassmodellen GS. Jag får här bita mig i tungan för att inte skriva "halvkombi", för trots sitt typiska halvkombiutseende är det endast den nedersta delen av bakluckan som öppnas.

Som så många andra franska bilar från den här tiden tillverkades GS och den efterföljande GSA i enorma antal (1,9 miljoner respektive knappt 600 000 exemplar), men få finns idag kvar i svensk trafik. Detta tack vare ett i bästa fall uselt rostskydd och, på klassiskt franskt manér, tekniskt avancerade lösningar på problem som inte krävde det.
Bilen här kan, förutom en tidstypisk färg, tidstypisk dekor längs sidorna och tidstypisk brun velour invändigt, stoltsera med en 1220-kubik stor motor vars layout redan tidigare diskuterats. Effekt knappt 60 hk.

Hur den fortsatta premiärturen fortlöpte för våra tappra frankofiler vet jag inte, men de fick i alla fall ordning på bränsletillförseln och förhoppningsvis klarade de sig både till träffen och hem igen.

Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.

Montering i nivå med instrumentpanelen, montering i nivå med kabeldragningen

Igår spenderade jag ytterligare en stund tillsammans med min nygamla stereo. På inrådan av en av mina läsare (Tack Johan!) plockade jag bort monteringsramen, för att radion skulle hamna i nivå med instrumentpanelen i övrigt. Dessvärre fanns inget bra sätt att fästa den på baksidan, varför jag har blivit tvungen att göra en liten abrovinsch där, medelst en möbelvinkel och ett buntband. Crude but effective, som engelsmännen säger. Eftersom framtiden i sitt sköte ändå håller allmän uppsnyggning av elarbetet medelst lödkolv och krympslang, så får det duga för stunden.

Stereon före ingreppet, hängandes halvt utanför instrumentpanelen

Monterad som Gud och Porsches ingenjörer avsåg.
Kan tas för fabriksmonterat, om man inte studerar fästmetoden.

Vad gäller lösningen på kodproblemet så har jag gjort saker och ting värre genom att slå in fel kod tre gånger, och härigenom låst hela stereon. Efter vad jag har läst mig till så kan man nollställa en gammal Blaupunkt genom att låta den stå på i någon timme. Förhoppningsvis får jag igång den innan helgen efter nästa, då det återigen är dags för Porscheträff i Habo, vilket betyder att knappa åttio mil ska avverkas på en dag. I värsta fall får jag väl montera den gamla stereon igen, för visst blir en resa bättre med ett bra soundtrack!

Ett litet elsicke

Eftersom vädret idag bjöd på ömsom regn, ömsom hagel och ömsom snö(!) så fick Porschen stå kvar i garaget, min lediga dag till trots. Jag ägnade mig dock ändå åt Porscherelaterade göromål, eftersom jag kopplade in min nygamla, upputsade Blaupunktstereo. Dessvärre saknades en kod till stöldskyddet, så än så länge inskränker sig dess roll till skådebröd. Här nedan återfinns de obligatoriska före- och efterbilderna:

När jag ändå var under instrumentbrädan och rotade, passade jag på att inspektera kabeldragningen. Gamla bilar har ju en förmåga att få fler och fler elektriska attiraljer tillkopplade, och i fallet med min bil kan jag säga att installationen av dessa attiraljer inte håller Porschestandard.
I mittkonsollen framför växelspaken verkar någon ha försökt koppla in en huvudströmbrytare. Om man tittar närmare så ser man att det inte verkar ha gått så bra:

Brännmärken och rester av svedd kabelisolering talar sitt tydliga språk; Här har det brunnit.
Kort sagt så har jag en del bilel att ta tag i och en del kabeldragningar att snygga upp. När jag sedan är klar med det så finns ju alltid larmet kvar att demontera:

Jag får be om ursäkt för bildernas dåliga kvalitet. Kameran i mobiltelefonen som pryds av en viss frukt lämnar en del övrigt att önska.

Klar för tjänstgöring igen

Idag har jag ägnat hela dagen åt att göra Porschen redo för vårvägarna. Jag fick ju ingen besiktningstid förrän den tredje maj, men tack vare att man kan ställa sig i en kölista för återbud hos Bilprovningen så lyckades jag få en tid redan idag.

15:20 var T=0, så redan strax efter tio var jag i garaget för att förbereda bilen. Då jag skulle backa in bilen i garaget efter provstarten förra veckan så råkade jag slå i vänster backspegel så att glaset lossnade från sina infästningspunkter. Alltså var min första uppgift att limma fast fästena till spegelglaset igen. Problemet var att epoxylim inte härdar vid temperaturer under 15 grader, varför lite uppfinningsrikedom tarvades:

En hemmagjord solvägg säkerställde korrekt härdningstemperatur.
Jag upptäckte även att härdningstiden varierar med något som man ofta förbiser:

Efter att backspegeln gjorts fuktionsduglig igen så var det dags för att åtgärda förra årets tvåa; trasig positionslykta höger fram. Eftersom man på 911:orna måste plocka bort hela lampinsatsen för att komma åt glödlamporna så var detta ett utmärkt tillfälle att inspektera den s.k. lyktpottan, vilken är en klassisk rostfälla. På min bil var i alla fall höger sida i gott skick. Vänster sida lät jag vara, enligt devisen "väck inte den björn som sover".

Innan besiktningen passade jag även på att ta en lång provtur för att värma upp bromsar och olja. Och mitt arbete gav resultat; blankt papper och beröm från besiktningsmännen. Nu är den redo för ännu en säsong på vägarna.

Ett smått ångestladdat vårtecken

I morse föll det några centimeter snö, men den blev inte långvarig i den allt mer värmande vårsolen. Framåt eftermiddagen gick jag till garaget för att se om Porschen ville starta efter ganska exakt fem månader i vinteride. Hur det gick? Se själva:



På första försöket! Det är tysk kvalitet, det!
P.g.a. att bilen fortfarande är avställd så inskränkte sig premiärturen till tjugo meters krypkörning på ettan och några minuters tomgångskörning för att bränna bort oljan ur avgassystemet. Det är en sysselsättning som passar bra att ägna sig åt när de flesta är på jobbet och inte märker hur man sveper in närområdet i vit rök.
Jag bör förklara att den romantiska stämningen i filmen inte kommer sig av vaselin på linsen, utan gammal hederlig imma. När imman ersatts av oljerök och bilen stod i solskenet plockade jag ånyo fram kameran:



Under tomgångskörningen hade jag gott om tid på mig att gå runt och lyssna efter missljud. Naturligtvis hörde jag en uppsjö sådana, det ena lät dyrare än det andra. Till slut lyckades jag dock (nästan) övertyga mig själv att motorn lät precis likadant som när jag ställde undan den och att jag bara har vant mig av med luftkylningens små egenheter. Jag antar att det är sådan ångest som alla entusiastbilsägare kämpar mot när bilen plockas fram på vårkanten. Eller?

Honk in the name of love

Igår monterade jag min nya, med Porschevapnet prydda, tutknapp. Tillhörande före- och efterbilder nedan:Och nej, rattnavet har inte växt tack vare min nya tutknapp. Det är en optisk illusion eftersom bilderna är tagna på olika avstånd. Förstås.

In med det gamla, ut med det nya

Jag var en sväng i garaget igår och fick där se min garagegrannes nya projekt, en 911T från 1969 som förhoppningsvis sakta kommer återfödas under ett par-tre år framöver. En snabb titt (kanske för snabb) avslöjade en del rosthål, men inte så illa som dessa gamla bilar kan vara.

Den första ägaren hade onekligen en säregen smak, då han/hon specificerade bilen till att vara Bahamagelb (se första bilden) med vit skinninredning. Fördelen med det är att man inte lockas till att vara originalet alltför troget under renoveringen.

Hursomhelst hoppas jag på att slutresultatet blir bra och att renoveringen inte avslöjar allt för många hemskheter. Vi önskar den nye ägaren lycka till!

Mer engelska

Idag var det min gamla Saab som behövde lite ompyssling i form av nya gasdämpare till bakluckan. Således styrdes kosan till Garaget för lite inspiration och för att hämta lite verktyg. Bytet gick smidigt och jag passade även på att lufta Porschen en smula i det vackra sommarvädret.

Jag huserar, som tidigare nämnts, i en garagelänga som delas av andra motorintresserade. Således finns ofta nya intressanta bilar att studera. Denna gång stod denna gamla E-type serie 2 FHC parkerad. Att beskriva dess skick som "patinerat" hade varit en underdrift, slitet är nog en mer träffande beskrivning. Den är importerad från Texas (och borde egentligen på amerikanskt vis benämnas XKE).
Trots att den ser ut att ha levt ett hårt liv verkade den komplett och renoveringsbar. Låt oss hoppas att den så småningom kommer ut i trafik igen, antingen helrenoverad eller -ännu häftigare- i samma yttre skick som nu. Jaguar-rat rods hör ju inte direkt till vanligheterna.