An offer I couldn't refuse

Får man ett erbjudande om att låna en ny Alfa Romeo Giulietta under ett helt dygn, så tackar man ja. Det var just det som hände mig för någon vecka sedan. Om man sedan råkar ha en blogg där man skriver om bilar så tar man tillfället i akt att leka Christer Glenning*. Det är just det som händer nu.

Den slogan som används för att sälja denna bil är, som ni kanske känner till, Jag är Giulietta. Och jag är sådant som drömmar är gjorda av. Innan jag försöker utreda sanningshalten i detta ganska djärva påstående vill jag dröja mig kvar vid själva ordvalet. Förstås är det en direkt översättning från engelskan; I am Giulietta. And I am such stuff as dreams are made on. Detta är i sin tur en parafras på Shakespeares pjäs Stormen, men det hör inte hit. Nej, det som fångar min uppmärksamhet är hur klumpig meningen låter på svenska. Hade jag fått råda, hade den istället lytt Jag är Giulietta. Och jag är sådant drömmar vävs av.

Nå, åter till bilen. Till skillnad från dess lillasyster MiTo, som är en ganska ful skapelse, är Giuliettan harmonisk i linjeföringen, och som modet föreskriver pryds såväl front som akter av lysdioder.

Snyggheten fortsätter på insidan, även om all mörkgrå och svart plast gör miljön lite väl dyster. Hastighetsmätare och varvräknare sitter, som brukligt är hos Alfa, monterade djupt i instrumenthusen, en blinkning åt gamla tiders Bertonekupéer. Tydliga och lättavlästa, men med ett typsnitt som känns sådär fräscht 2011. Materialvalen är ojämna med fin kvalitetskänsla i vissa reglage och halvtaskig i andra.

Bilen som jag fick låna var utrustad med Fiatkoncernens 1,4-liters MultiAir-motor. Den har turbo och utvecklar 170 hk. Motorn ger bilen bra skjuts och är förhållandevis snål (0,58 l/mil enligt Alfa själva), men är för övrigt en ganska trist historia med ett ljud som snarare påminde om plågad japansk småbil än det "skönsjungande italienska fullblodet" som vi biltestare vill ha. Genom att slå om strömbrytaren framför växelspaken från Normal till Dynamic skärps gasresponsen upp märkbart och bilen känns mer "on edge", men motorljudet är fortfarande dötrist.

"Min" bil hade den sexväxlade manuella växellådan som jag däremot gillade skarpt. Korta slag och exakta lägen är två saker som jag inte är bortskämd med i min vanliga Saab 9-5.

Vägkänslan är fin, med lagom fast chassisättning och stolarna är bekväma. Dock var bilen utrustad med dubbfria vinterdäck vilka gav ett ganska högt vägbrus.

Är Giuliettan då sådant som drömmar vävs av? Nä. Vill jag ha en? Ja. Vill jag köpa en? Nä. Det är ju fortfarande en Alfa, så den kommer ju tappa hela sitt värde så snart underskriften landat på köpekontraktet. Så jag väntar tills de första begagnade exemplaren kommer ut på marknaden. Då kanske jag slår till. För även om den är långt ifrån perfekt så är det ju fortfarande en Alfa, och dessutom en mycket snygg sådan. Det är en bil som, även om man bara betalat en spottstyver för den, ser ut att vara dyr. Det är glamour till lågpris.

*Not till yngre läsare: Christer Glenning var en mycket tjock man med stora glasögon som under sjuttio-, åttio- och en bit in på nittiotalet testade bilar i tidningen Teknikens Värld och TV-programmet trafikmagasinet.

Här fanns den tid som flytt

Under en djupdykning i historiens annaler hittade jag följande guldkorn från den 23 augusti 2009. Under den tiden bodde vi fortfarande i Göteborg, men bilderna är från ett besök i Den Kungliga Hufvudstaden.

Först ut är en BMW 2000 Touring från 1973. Detta är en s.k. livsstilskombi från trettiotalet år innan begreppet livsstilskombi blev ett vedertaget begrepp. Dessa bilar var aldrig speciellt vanliga, och med tanke på hur snabbt de rostade så är det ett under att detta exemplar fortfarande är med oss. Men som bilderna avslöjar så har inte heller denna helt sluppit undan korrosionens glupska käftar.

Nästa glimmande partikel att vaskas fram är denna Lada Niva från 1996. Jag vet att den egentligen är alldeles för ny för att platsa här på bloggen, men det skulle lika gärna kunnat vara en -86:a eller en -77:a. Och med tanke på med vilken fart Nivornas plåt oxideras så är 13 år (som bilen var vid fototillfället) en ansenlig ålder.
Dessutom har den så snygg dekor, vars färgschema inte heller direkt skriker sent nittiotal. Och så är det den första Ladan här på bloggen. Anledningarna till publicering är många!

Nästa bil att fastna på film -nåja, minneskort- är en Dodge Dart -64. Bilen är den s.k. 270-modellen, vilken var rikligare utrustad än den enklare 170. Bilen här importerades 2000 och har den större 3,7-liters raka sexan på 145 hk.

Sist och kanske inte minst, men i alla fall med sämst bild, har vi en bil som övertrumfar BMW:n vad gäller ovanlighet: Alfa Romeo SZ. Denna smått mytiska bil tillverkades mellan år 1989-91 i endast 1036 exemplar, varav ca 100 exporterades till Japan. Tekniskt sett baserades den på den mycket mindre upphetsande Alfa 75. Framdrivningen sköttes av Alfas skönsjungande 3-liters V6.

En alfahanne

Av de sjuttiotalsmodeller som överlevt in i åttiotalet så är nog Alfa GTV, tillsammans med Lamborghini Countach de som bäst bär upp det senare årtiondets plastprål. För ett par veckor sedan passerade jag denna åttiotrea, vilken stod parkerad i motljuset utanför min arbetsplats.
Bilen här är den fyrcylindriga versionen, på två liter och 130 hk.

GT:n lanserades 1974 som en karossvariant på Alfettan, då med Alfas 1,8-liters raka fyra. 1976 ersatte Alfetta GT den s.k. Bertonecoupén, varvid antalet motoralternativ ökade till att omfatta 1,6- och 2-litersmotorer, vid sidan av den tidigare 1,8:an. Från början kallades endast tvålitersversionen GTV, de andra kallades Alfetta GT. 1981 försvann de mindre motoralternativen, och Alfetta GTV döptes om till GTV 2,0. Senare samma år lanserades även GTV6, med en 2,5 liter stor V6 under huven.

Som varandes barn under 80-talet så minns jag tydligt när GTV:erna inte var en helt ovanlig syn i stadsbilden. Jag tyckte redan då att det var en av de tuffaste bilarna jag sett, och det är en åsikt jag har kvar än idag.
Framförallt gillar jag att man, på typiskt Alfamanér, har satt formgivningen i absolut främsta rummet. Se till exempel de bakre öppningsbara rutorna, vilkas form och diminutiva storlek är uppenbara offer på linjeföringens altare.

I islossningens spår II: Den döende dandyn

Min odyssé bland vårtecknen fortsätter med en extra formskön snöhög: En Alfa Bertonecoupe. Den har troligen stått där ett tag, kanske i egenskap av reservdelslager eftersom grill och andra kromdetaljer försvunnit.

Många gånger i samband med att jag publicerar sådana här bilder så uttrycker jag en önskan om att någon ska rädda bilen och få ut den i trafik igen, men inte i detta fall. Till och med jag, trots min romantiska föreställning om att alla bilar går att rädda, inser att den här förmodligen är för långt gången för att vara någon idé att renovera. För om det är något italienarna kan så är det att göra vackra bilar, men om det är något de inte kan så är det att rostskydda dem.

Trots allt så känns det på något vis ganska bra att den står där den står. Den utstrålar ett lugn som tilltalar mig; lugnet hos den som har förlikat sig med sitt öde.

Här tycker jag det är på sin plats med en rekommendation att klicka på bilden för att se den i större format. Den mindre versionen gör inte riktigt bilen rättvisa.

En sista bilspotting

Jag är medveten om att mina norska bilspottningars dagar torde vara räknade, men en sista dödsryckning får vi allt tillåta oss. Denna gång är objektet fångat i flykten under vår sista tur hem från Norge. Bilen är en linjeskön italienska; en Alfa Romeo Giulia Spider Duetto av tidig årsmodell. Den har det tyskarna, detta poetiskt lagda folk, brukar benämna rundheck, vilket översättes till ungefär samma sak på svenska.