Hej Matematik!

När jag häromdagen gick igenom några av de av den tidigare husägaren kvarlämnade artefakter som ligger i garaget, hittade jag denna snygga gamla burk med Turtle Wax-rubbing. Personen som en gång i tiden hade planer på att förnya lacken på sin bil verkar inte ha gjort detta mer än en gång, eftersom burken fortfarande är nästan full men innehållet har med åren hårdnat betydligt. Jag har ägnat en stund åt att i Antikrundans anda försöka datera burken, vars bild jag tycker andas åttiotal, i all sin solnedgångsprakt och med lila förgrund. Dock är bilen på framsidan en Citroën DS, av modellen som tillverkades 1968-75. Så vilket är rätt?

För att få klarhet har jag lyckats uttyda att burken en gång i tiden kostade runt 16 kr. En snabb googling avslöjar att 300 ml flytande Turtle Wax-rubbing idag kostar 95 kr, d.v.s. 5,9375 gånger mer. En KPI-tabell med år 1949 som baslinje (=100) ger oss att KPI i maj i år relativt 1949 års priser är 1782. Dagens KPI dividerat med faktorn 5,9375 ger ett värde på ganska exakt 300. Detta betyder att burken, under förutsättning att prisutvecklingen på rubbing exakt följt konsumentprisindex, är från årsskiftet 1973-74. Tänk vad roligt man kan ha med matte! Eller, för att uttrycka sig på ett sätt som bättre matchar burkens tidsålder, Hej Matematik!

Här kan ni, kära läsare, tänka ut valfritt skämt på temat hur rubbad måste man vara för att räkna ut detta? Men håll gärna era alster för er själva, tack.

På spaning efter den tid som flytt

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag idag varit ledig. Eftersom vädret visade sig från sin bästa sida beslutade jag mig för att ta en liten tur med Porschen. Jag valde att styra kosan norrut, längs den s.k. kustvägen (vilken visserligen går längs med kusten, men inte så nära att man ser havet någonstans). Roslagen visade sig från sin bästa sida; strålande sol, lagom varmt och denna tårdrypande vackra väg.

Jag gjorde ett stopp vid Wira bruk, en alldeles sagolikt idyllisk plats. Strax bredvid bruket låg något som såg ut att ha varit en bilverkstad.

Den var sedan länge igenbommad, men en dörr på kortsidan var det inte. Min nyfikenhet och fascination för sådana här ställen drev mig till att titta in. Rummet till vänster innanför dörren upptogs av en stor oljetank och dito panna, men rummet till höger var desto mer intressant.

Det var inte särskilt stort, ca. 20 kvadratmeter. I hörnet hängde ett antal gamla elektriska installationer. På väggen såg det ut att en gång ha hängt en anslags- eller griffeltavla vilket gav rummet en känsla av klassrum.

Hörnet var avdelat till förråd, i vilket det stod tre gamla Nilfisk-dammsugare. Sådana fynd kittlar mig lite extra, eftersom det vittnar om att de sista personerna som lämnade huset räknade med att återvända. På golvet utanför stod ett gammalt Electrolux-kylskåp och på detta en kartong som en gång i tiden innehållit borsyra, bäst före november -73. Vad den nu innehöll undersökte jag inte närmare.

För den som, liksom jag, fascineras av denna typ av övergivna miljöer rekommenderar jag varmt ekonomie doktor Jan Jörnmarks hemsida.

Väl hemma så hittade jag i närheten av garaget ett annat utrangerat föremål; en gammal sidventilsmotor. Hur den hamnat där kan man bara spekulera i, men den låg utanför en halvt förfallen gammal stuga, så förmodligen har den någon gång legat där inne. Det kanske är dags för en ny etikett här på bloggen; sparespotting. Denna kan användas när jag hittar reservdelar, snarare än bilar. Dit hör förstås även Hundkojan som jag hittade i november.

För att visa att jag inte har glömt att denna blogg i huvudsak handlar om bilar, bjuder jag på tre bilder från parkeringen vid Wira bruk, som idag fick celebert besök:

Barndom i Technicolor

När jag var liten hade vi en röd Passat -76, av den märkliga modellen som såg ut att vara en tredörrars halvkombi men i själva verket var en tvådörrars sedan. Den gjorde mig gruvligt åksjuk, denna Passat. Jag slår vad om att om jag någon gång skulle känna lukten av svart, solvarm Volkswagengalon så skulle jag förflyttas några och tjugo år tillbaks i tiden och bli lätt illamående.
Men trots dessa traumatiska minnen av att tvinga pappa att stanna för att jag ville ut och kräkas, följt av våndan när det var dags att stiga in i den högsommarsvettiga bilen igen, så ligger denna modell mig fortfarande varmt om hjärtat. För så är det väl alltid? Oavsett hur dåligt man mått, hur mycket man har svettats och hur mycket man har gråtit över att vara tvungen att trots detta ändå sätta sig i baksätet, så är ens barndomsminnen alltid ljusa.

I veckan bjöds jag på en nostalgitripp, då jag fick syn på just en sådan Passat som vi hade. Inte i rött, men väl i en annan av sjuttiotalets färger; grön.
Jag har tidigare konstaterat att den återhållna, strikta designen som är så representativ för detta årtionde på ett bra sätt balanseras upp av den allt annat än återhållna färgskalan som samtidigt var på modet. Det här är ett lysande exempel. Ett annat lysande exempel var när vår Passat, efter närkontakt med en lyktstolpe, fick två varmt solgula framskärmar.

Om fördelarna med att bo i ett ordningsamt land

När jag köpte Porschen fick jag med en pärm innehållande den historik som fanns. Denna sträckte sig inte mycket längre bakåt än 1997, och bilens första tolv år i Sverige var således höljda i dunkel. Lyckligtvis bor vi ju i ett av världens mest välstrukturerade länder, där ingenting slängs utan allting arkiveras för framtiden. Detta faktum utnyttjade jag i förra veckan, då jag fick ett plötsligt infall att leka detektiv. Beväpnad endast med penna, papper och telefonlur började jag min undersökning. Första samtalet ställdes till Bilprovningen, som omgående sammanställde de papper de hade i sitt arkiv och skickade via e-mail till mig. Från samtalet tills jag hade skrivit ut papperen tog det inte tio minuter! Vilken tjänstvillighet!

Nu var bollen i rullning och jag telefonerade Transportstyrelsen för att få ett utdrag ur ägarregistret, vilket kom till mig med vändande post. Dessa utdrag går dock inte så långt bakåt i tiden, varför ytterligare ett samtal var av nöden. Detta gick till Svensk arkivservice, vilka har hand om arkiven från 1972 och framåt. Här finns allting lagrat på -och det är här allting börjar kännas som en spionfilm- mikrofilm. Den sparsamme kan notera att allting upp till denna punkt varit kostnadsfritt, men nu tas en administrativ kostnad à 10 kr per dokument ut.

Jag kanske har sett för mycket James Bond-filmer från 60-talet, men jag blir sällsamt uppspelt av min inre vision av långa Sovjetgrå korridorer där arkivarier arbetar med att plocka fram gamla dokument. Och i mitt fall bar det frukt. 29 dokument som sträcker sig ända bak till den 22 April 1985 då bilen först registrerades i Sverige, till en kvinna i Mölndal.

Om man vill ha ut dokument från innan 1972 så vänder man sig till länsstyrelsen. Det var nämligen de som hade hand om registreringsärendena då, på den tiden då registreringsskyltarna fortfarande hade länsbokstav.

Traderafynd I

Jag är en frekvent besökare av auktionssajten Tradera och idag damp mitt senaste inköp ned i brevlådan, en katalog från 1978, med samtliga Porschemodeller. År 1978 var dock de huvudsakliga Porschemodellerna endast tre till antalet. Det är alltså ingen bibel det rör sig om, men väl en åttasidig tidsresa i fyrfärgstryck.

Denna katalog utgavs i en tid då förändringens vindar blåste starka över Porscheverken i Stuttgart. Ett par år tidigare hade puristerna satt kaffet i vrångstrupen då den första vattenkylda Porschen, 924:an, lanserats. Denna modell ersatte den tidigare VW-Porsche 914-4 som instegsmodell. I katalogen beskrivs 924:an som "arvtagaren efter 356:an (...) som använder vissa komponenter från större tillverkare för att hålla priset på en rimlig nivå". Dessa större tillverkare var Volkswagen och Audi, där även motorn hämtades ifrån. Folk som inte begriper bättre säger ofta att motorn plockades från den lätta lastbilen VW LT31, men endast blocket hämtades därifrån (även Audi 100 hade detta block). Ur denna motor lyckades Porsches ingenjörer plocka ut 125 hk ur två liters cylindervolym, en litereffekt motsvarande den i trelitersmotorn i 911 SC. Bilarna i katalogen är (förstås) finfina exempel på hur de tidiga 924:orna såg ut; mindre backspeglar (senare modeller har de större elefantöronen) och bakluckan utan gummispoiler. På insidan återfinns en idag mycket ovanlig tvåekrad ratt som åtminstone jag tycker påminner rejält om Peugeotrattar från första halvan av åttiotalet. Katalogen bjuder på ett riktigt guldkorn (fritt översatt); "0-100: 9,9 sek (ca)". Det gäller minsann att fila på formuleringarna för att få en bil att låta snabbare än vad den är.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där? Jo, 911 SC och Turbo. När denna trycksak lämnade pressarna hade Porsche ånyo, efter ett par års tvekan som kan läsas om här, beslutat satsa på det ursprungliga receptet; luftkyld motor bakom bakaxeln. Även här finns en ovanlig ratt med, nämligen den s.k. säkerhetsratten som satt standardmonterad i SC:n.

En av de idag billigaste prestandaporscharna, 928:an, var flång ny 1978, vilket även var året då modellen, något oväntat, valdes till årets bil. Ett par år efter bränslekrisen väljer årets bil-juryn, i ett infall av politisk inkorrekthet av episka mått, att rösta fram en 240 hästkrafter stark GT-vagn med en 4,5-liters V8 i nosen. Detta var bilen som från början var tänkt att ersätta 911:an, men som aldrig på samma sätt accepterades som en "riktig" Porsche. Trots detta tillverkades den i inte mindre än sjutton år.

Som liten samlade jag frenetiskt på mig bilkataloger av alla slag; Nissan Micra blandades med BMW 5-serien och VW Passat. Alltså blir jag fortfarande lite uppspelt av att läsa de av reklamskaparna noggrant utvalda fraseringarna.

Biltrafik – nästan fast i 80-talet

Varje år sedan jag fick nys om detta evenemang har jag haft för avsikt att åka till Träffpunkt 80, och varje gång har dessa planer gått i stöpet. Så dock inte i år! Ironiskt nog var det nära att jag inte skulle komma hem när det var dags att ge sig av, men mer om detta senare.
I förhand såg uppslutningen ut att bli en smula skral, dels med tanke på vädret, vilket spåddes bli ostadigt, dels med tanke på att träffen hölls på självaste valdagen. Bättre förutsättningar kan ett utomhusarrangemang ha. Men pessimisterna fick fel, antalet besökare såväl som utställare var stort och vädret förbättrades stadigt.

Här nedan har jag samlat ett antal bilder som får representera träffen så väl som åttiotalet i sin helhet. Träffens (och även årtiondets) pièce de résistance var utan tvekan de två vitlackerade italienska fullbloden; Ferrari Testarossa och Lamborghini Countach. Längst ner i detta inlägg återfinns en video som visar denna dynamiska duos hemfärd.

Annars var det variationen som var det roligaste med denna tilldragelse. Att bredvid dessa exotiska maskiner få se bilar som en gång för inte så värst länge sedan tillhörde stadsbilden, men som nu är borta och i allt för få fall saknade.

Och anledningen till att jag (och många med mig) höll på att få stanna kvar? Jo, nybilsparkeringens infart var förlagd högst upp i en gräsbevuxen backe som i och med de senaste dagarnas fuktiga väderlek blivit svår att ta sig upp för i någonting mindre kapabelt än en Range Rover. Lyckligtvis var utfarten belägen längst ner i backen varför min sorti, delvis med gravitationens hjälp, skedde smärtfritt. Jag är dock inte säker på att den modiga själ som parkerade sin Ferrari 365 i denna veritabla lerpöl hade samma tur med framkomligheten.

Den andliga anfadern till den fullkomligt bindgalna Clio V6; Renault 5 Turbo 2.

Tillbaka till framtiden med Citroën CX.

Tillbaka till forntiden med Trabant.

Lada i finare-än-nyskick, vilket på Ladaspråk betyder att dörrarna sitter fast ordenligt.

Allt blir bättre med turbo! Även en Mitsubishi Colt.

Modigt parkerat, får man säga.

Indiskret ankomst.

Citroën Visa - inte vacker när den kom och fortfarande inte vacker. Men numera gammelbilscharmig.

Porsche 911 Turbo LE. Högglanspolerade fuchsfälgar och testarossagälar i bakskärmarna får en att dra en lättnadens suck över att åttiotalet är slut.

Det enda däcksmönster som passar på en Countach; Pirelli Asimmetrico.

Golf I GTI med frontläpp som får den att se ut som en labrador en varm sommardag.

I jämförelse med dess granne så framstår Testarossans formspråk som tillbakahållet och förståndigt.

När tyskarna lossar på slipsen och gör något tokigt så blir resultatet detta; en fyrhjulsdriven bil i silver som pratar tyska när man slår till tändningen; Bitte die Bremse prüfen!

Svensk-italienska hemslöjdscoupéer med amerikansk garnityr; Volvo 780 och 262C Bertone.

Att åttiotalet var överflödet och överdrifternas årtionde har aldrig varit tydligare. Mer röd plysch än i en lyxbordell.

Något överflöd eller någon överdrift är det emellertid inte fråga om här. Fransk funkis. Smala däck är snyggt, och hör sen!

Kit-car? Icke; Lamborghiniinredning anno 1979.

Indiskret sorti. (Om du klickar på videon så har du minsann möjlighet att se den i såväl obeskuret som i högupplöst format.)

En lyckad helg

Denna helg har Porschen fått röra på sig; trettiofem mil närmare bestämt. Den har tillryggalagt hela sträckan utan minsta knot. Dessutom fann jag på en loppis någonting som kommer rädda mången regnig kväll; Formel 1-brädspelet, välsignat av Ronnie Peterson i egen hög person!
40 kronor måste betraktas som ett mycket humant pris för denna rejäla skiva sjuttiotal.