Samma gamla ljud i nyputsad skälla

Arbetet med elsystemet går vidare. Idag riktades uppmärksamheten mot kablarna till stereon. Arbetet med dessa skulle kunna ha varit utfört av mig vid arton års ålder, med fullt fokus på funktion och inget alls på utseende. Sockelbitar fungerar till det mesta och går fort att jobba med!

Så här såg kablarna ut komna direkt ur bilen:

Och efter en timmes jobb med lödtång och krympslang:

Snyggare än någonsin och jag har lärt mig att löda... hjälpligt. Turligt nog döljer krympslangen mitt suboptimala handarbete.

Alarmerande fakta och lysande utsikter

I mina försök att åtgärda det på bilen som inte riktigt fungerar som det skall så har jag det senaste fokuserat på elen. Eftersom mina erfarenheter på området är något begränsade så valde jag något lagom svårt; handskfacksbelysningen. Denna var lätt att få liv i, all som behövdes var att rengöra lamphållaren med en avpolletterad tandborste, putsa upp kontaktytorna i hållaren och kontakten med smärgelduk och avslutningsvis ge allting en dusch 5-56. Och nog var hållaren i behov av att dammas alltid:

Efter rengöring per ovan:

Härförleden landade senaste numret av tidningen Klassiker i brevlådan. I månadens nummer finns en mycket informativ artikel om demontering av billarm. Eftersom jag nu var varm i kläderna och dessutom under lång tid hade tänkt ta ur det eftermonterade larmet ur bilen, så såg jag detta som ett tecken på att det nu var dags.
 

Således gav jag mig i kast med larmet som, varje gång jag öppnat bagagerummet, hånflinande tyckts väsa "du vet inte när jag börjar strula, när du inte kan starta bilen, när du får konstiga elfel, du vet bara att det kommer någon gång!".

Beväpnad med avbitare och elschema till bil och larm skred jag till verket. När jag började reda i denna milt uttryckt amatörmässiga installation så upptäckte jag att en redig själ redan kopplat ur startspärren, så någon egentlig risk för startproblem p.g.a. larmet förelåg inte. Däremot tycktes det föreligga en viss brandrisk, eftersom all ström från nyckel till startmotor gick genom en ganska tunn och mycket lång kabel från tändningslåset (nästan) fram till larmet och tillbaka till kabelstammen igen.

Kabel, ja. Det där med färgkodning tycks inte ha varit installatörens huvudsakliga intresse. Strömkabeln som försörjde alarmet bytte helt plötsligt färg, från röd till gul.

Strömsladden hann faktiskt med ett färgbyte till, ehuru oönskat, innan den fortsatte in i säkringsboxen.

Den gode larmmontören verkar också ha varit sponsrad av en strömtjuvstillverkare. Varför väljer man annars denna lösning för signalkretsen till bagagerumshuven? Varför kunde han inte bara dra en kabelsko till lamphållaren snarare än att hacka sönder isoleringen till elsystemet med (ännu) en strömtjuv?

Mitt under arbetet med larmet så upptäckte jag ännu en intressant koppling på golvet under mattan. Närmare granskning avslöjade att detta är kabeln som går från innertemperatursensorn till hjärnan i det automatiska värmepaketet. Behöver jag tillägga att det autovärmen inte verkar få någon signal från denna sensor? Det enda raka är nog att byta hela kabeln, men det blir ett senare projekt.

Slutligen såg arbetsbänken ut så här...

 
...och bagagerummet så här, en klar förbättring för alla som inte har något slags sladdfetisch. Och som en bonus håller sig kupébelysningen numera släckt och den väsande rösten tyst när jag öppnar bagagerummet.

Från Amerrkat...

 ...når nyheten oss att ett planerat byte av gatunamn har stött på patrull. I och med att Porsche skulle bygga sitt nya Nordamerika-kontor i staden Atlanta, Georgia ville man även byta namn på gatan där det skulle byggas, från Henry Ford II avenue till Ferdinand Porsche avenue. Detta föll emellertid inte i god jord, eftersom den gode doktorn var medlem i nazistpartiet under trettio- och fyrtiotalet. En kompromiss tycks nu vara på gång, eftersom man har föreslagit att gatan helt enkelt ska få namnet Porsche avenue. 

En synpunkt som dock inte fått så stort utrymme i medierna är Henry Ford d.ä:s samröre med nazisterna. Gamle gubben Ford var inte bara en stor beundrare av Hitler, han skänkte även 50 000 dollar, en icke oansenlig pengasumma ens idag, i födelsedagspresent till Führern vid ett antal tillfällen under 1930-talet. Dessutom lät han hela vinsten från Fords tyska gren tillfalla nazistpartiet. Som tack för detta omnämns han även i Mein Kampf som "en stor man" och han tilldelades även Verdienstorden vom Deutschen Adler, en medalj instiftad av naziregimen.

Nu påpekar vän av ordning att detta egentligen inte spelar någon roll, eftersom gatan hade fått sitt namn av Henry Ford II, d.v.s. nazigubbens sonson. Och i detta har vän av ordning rätt, men man kan också konstatera att det inte specificeras vilken Ferdinand Porsche som avsågs namnge gatan - Ferdinand Porsche som startade ingenjörsfirman Porsche, hans son Ferdinand "Ferry" Porsche, som designade Porsches första bilmodell, 356:an, eller sonsonen Ferdinand "Butzi" Porsche, som designade den mest legendariska av Porsches alla modeller, 911:an. Man kan till och med föra fram argumentet att de två sistnämnda har gjort mer för bilföretaget Porsche än fars-/farfarsgubben gjorde.

En tryggad ålderdom

I denna bloggs barndom så skrev jag ett inlägg om bilar som skulle vara bra att köpa ur ren investeringssynpunkt, och nu tänker jag återkomma till det. För på Blocket ligger just nu en bil vars värde, märkligt nog, ännu inte riktigt nått de där riktiga höjdarnivåerna.

Egentligen är det mer än en bil, det är ett begrepp. Det är något som sedan denna modell för evigt förknippas med detta bilmärke, och det är något som både kittlar och inger respekt hos bilfantaster i alla åldrar. 

Och detta är alltså modellen som startade allting. Detta är fröet som allting sprungit ur. Detta är Porsche 911 Turbo 3,0.

Denna, den ursprungliga Turbon tillverkades mellan år 1975 och -77 i endast 2880 exemplar. Om man inte räknar med bilar ägnade för den nordamerikanska marknaden är vi nere i 1623 exemplar. Som jämförelse kan nämnas att 1580 stycken av den idag så omsvärmade, eftertraktade och därför löjligt dyra (räkna med två miljoner för ett bra exemplar) Carrera 2,7 RS från 1973 byggdes.

De två första modellerna av Turbon; 3,0- och 3,3-litersversionerna är måhända lika på ytan, men undertill är skillnaderna större, inte minst när det kommer till mängden underhudsfett. För när en 3,3-litersturbo av första årsmodellen, 1978, väger in på 1300 kg torr, så är en 3,0 från året innan mer än 100 kg lättare. Som en följd av detta är en 3,3 endast 0,1 sekund snabbare till 100, fyrtio extra hästkrafter till trots. När vi ändå är inne på acceleration så kan man konstatera att  en tidig Turbo inte har oävna prestanda ens med dagens mått mätt; ovan nämnda sprint klarar trelitaren av på fem och en halv sekund och toppfarten ligger på 250 km/tim.

Och här har vi alltså en Turbo 3,0 kupé av sista årsmodellen. En av 695 icke-USA-bilar från detta år. Svensksåld, relativt lågmilad, i originalutförande och med närapå all utrustning från fabrik, t.o.m. luftkonditionering. Kanske inte i den mest tilltalande färgkombinationen, men man kan åtminstone hävda att den är tidstypisk. Och detta för 300 000 kr. Det är visserligen mycket pengar för de flesta av oss, men jag kan garantera att den om några få år kommer vara värd det tredubbla, i alla fall så länge rosten inte har fått fäste. I annonsen förklaras att bilen har en del stenskott efter att ha körts på grusvägar (hur kittlande är inte den tanken!), och det skulle ju kunna innebära att den inte skötts om på det sätt som en bil av denna kaliber förtjänar. Å andra sidan vittnar mätarställningen -11 500 mil vid senaste besiktning- om sparsamt användande, så kanske ändå...

Nuvarande ägare verkar dock vara av det noggranna slaget; en bild på ett rent och prydligt motorrum, och på en en komplett verktygssats, ett original spacesaver-reservhjul och den ursprungliga lådan till kompressorn (låt oss förutsätta att den innehåller en originalkompressor) vittnar om insikt i klassiskt bilägande. 

Insidan kräver kanske en smula tillvänjning, men i mina ögon är det som stör mest avsaknaden av en originalratt. Detta är emellertid ett mindre problem, eftersom den treekrade sportratt som satt originalmonterad användes från 1974 och fram till mitten av åttiotalet och därför är vare sig svår eller speciellt dyr att få tag på.

1977 var första året för Fuchsfälgar i 16 tum, vilka (förstås) satt standardmonterade på Turbon och lyckligtvis är dessa också bevarade med bilen.

Man kanske inte kan tala om fynd, när det rör sig om en gammal bil för mer än en kvarts miljon, men det är ändå ganska nära. En liten reservation för rost dock, dessa bilar är inte billiga att rostlaga, och Turbospecifika plåtdetaljer är ännu mindre billiga. Men om du är, eller har blivit efter att ha läst detta blogginlägg, på jakt efter en Turbo 3,0 så är den nog värd att titta närmare på, inte minst med tanke på hur sällan tidiga Turbo är till salu. Annonsen hittar du här.

Slut på ledigheten

Inför min föräldraledighet i somras tänkte jag "nu får jag mer tid att blogga". Och det fick jag nog i viss mån, men dessvärre sammanföll (eller kanske var det som en följd av) detta med en massiv ovilja att skriva något alls. Så jag har under de senaste månaderna tagit ledigt även från skrivandet. Jag hoppas dock att min bortavaro inte renderat mig läsarlös, utan att några av mina trogna följare ännu finns kvar.
Men från och med idag blåses författarledigheten av, och från imorgon även föräldraledigheten. Det är dags att ånyo äntra ekorrhjulet.

Nå, så vad har då hänt sedan sist? Jag kan börja med att följa upp mitt senaste inlägg och konstatera att jag både hunnit laga takluckan och renovera växellänkaget. Här nedan ser ni en liten film på hur slitna dessa bussningar var. Tyvärr har jag ingen "efter"-film, men det skall inte vara något spel i dessa över huvud taget.

Dessutom har jag kurerat en annan liten skavank som tidigare irriterat mig; vindrutetorkarna parkerade inte på rätt ställe utan varhelst man stängde av dem, där stannade de. På en gammal 911 kan det bero på ett par olika saker, det kan t.ex. vara brytaren i torkarmekanismen eller så är det dålig kontakt i torkarspaken på rattstången. Dessa två anledningar lät dock inte helt troliga, eftersom intervalltorkaren fungerade och torkarna då stannade på rätt ställe. Dessa symptom pekade mot ett defekt intervalltorkarrelä, vilket passade mig utmärkt då ett sådant är betydligt billigare än en ny torkarspak. Problemet är att detta relä sitter monterat under friskluftsfläkten i bagagerummet, vilket innebär att hela ventilationspaketet måste ut inför ett byte. Jag lät dock inte detta avskräcka mig, utan tog istället tillfället i akt att smörja upp fläktmotorn, vilken tidigare låtit som ett tröskverk. Nu har jag både en tyst fläkt och vindrutetorkare som parkerar där de ska.

Nästa projekt inom fläktområdet kommer beröra det automatiska värmesystemet, men när jag får tid till det återstår att se.

Jag har även monterat en födelsedagspresent från min fru (OK, jag KAN ha haft ett finger med i spelet när den beställdes) på motorluckan. Då min motorlucka är från en tidigare modell (troligtvis -72 eller -73) så finns det en platta på gallret för ett emblem som visar motorstorleken. Nu sitter ett sådant även på min bil, även om det från fabriken inte gjorde det. Något 3.0-emblem har Porsche aldrig gjort, utan detta är en eftermarknadsprodukt. Dock gjord helt enligt originalet (undantaget motorvolymen alltså) och i en underbart hög kvalitet. Något det måste vara med tanke på hur hiskeligt dyrt det var...

 

Slutligen, för att detta mitt första inlägg på drygt ett kvarts år inte bara ska vara en uppvisning i navelskådning(!) så kastar jag in en snabb bilspotting också. Denna Renault 4 -73 fotade jag när den med sina 34 hk tappert kämpade i snömodden på E18, strax utanför Bålsta. Det är alltid roligt att se veteranbilar, men att se dem vintertid skänker en extra dimension åt hela upplevelsen. För en sekund förflyttas man 40 år tillbaka i tiden, till när dessa bilar inte var omhuldade samlarobjekt utan helt enkelt ett transportmedel, ett sätt att förflytta sig från punkt A till punkt B.

I och med denna bild säger jag tack för nu, och hoppas att håller min skrivlust nu i sig ett tag! Väl mött nästa gång.

Avrundat!

Nu är så säsongen 2012 avslutad. Jag gillar tanken på att förbereda bilen för våren redan nu, så startsträckan blir så kort som möjligt när permafrosten ger sig av, alltså såg jag till att byta motorolja och -filter, växellådsolja, rostskydda tröskellådorna och tvätta bilen innan den rullades in i garaget. Naturligtvis tog jag även en tur längs de höstliga vägarna, delvis för att värma upp alla vätskor innan de kommande transfusionerna, delvis för mitt eget höga nöjes skull. Med lite filter på verkligheten såg det så här dramatiskt ut:

Nu tar den s.k. meksäsongen vid och vinterns att göra-lista lyder som följer:

• Byta takluckevajer
• Renovera växellänkaget
• Renovera pedalstället

Låt oss hoppas att jag hinner alla tre, annars nöjer jag mig med de två översta. I vår får vi veta svaret.

Dags att avrunda...

Som jag tidigare berättat om så brukar körsäsongen här i Stockholm avslutas med en nattlig eskapad, det s.k. Midnight Run. För ett par veckor sedan var det dags för årets upplaga. Sammanlagt tretton ekipage samlades på Söder, där förarna tankades med kaffe och pratade om gamla bilar med luftkyld motor i fel ände. Därefter var det dags för uppsittning och avfärd. till den samlade åskådarskarans förtjusning. Rutten sträckte sig genom tunnlar och över broar för att avslutas på slottsbacken. Jag är barnsligt förtjust i att köra i kolonn tillsammans med ett antal andra högljudda bilar och av åskådarnas glada tillrop var det en uppskattad tillställning. Hade vi i stället kommit i tretton fabriksnya Porschar så hade nog mottagandet varit mera blandat.

Till helgen är det dags för säsongsavslutning på allvar, då byts olja och filter och bilen tvättas inför vintervilan.

Tips till den modemedvetne motoristen

För att upprätthålla illusionen av liv här på bloggen så lägger jag upp en bild från dagens hösttur. Det bästa med att sommarvärmen har lämnat oss (om den alls var här) är att man får dra på sig bilhandskarna. Om någon vill hålla sig varm på samma moderiktiga sätt så kan jag avslöja att just detta par kommer från H&M, är i mjukt skinn och kostar knappt tre hundralappar. En spottstyver om du frågar mig.

Sommarminne

Tre dagar efter det att mitt senaste inlägg publicerades var det dags för en av årets höjdpunkter; forumträff för medlemmarna av early911.se. Det är då alla sliter sig från datorn, sätter sig i Porschen och beger sig till en förutbestämd plats för samtal, s.k. däcksparkande och erfarenhetsutbyte. Tidigare har den naturliga mötesplatsen varit Habo (se reportage från tidigare träffar här och här), men i år förlades den i stället till Tidö slott utanför Västerås.

Den som intresserar sig för motorsport känner förmodligen igen namnet Tidö. Här återfinns nämligen ett av Sveriges trevligaste racingteam, Team Tidö, vilka tävlar i såväl historiskt rally som TTA och historisk racing. Till sig har man knutit förare som Björn Waldegård och Stig Blomqvist. Kort sagt var detta en idealisk plats att mötas på. 

Vi som kom från Stockholmshållet strålade samman utanför Bålsta för kolonnkörning längs de med brun blomma utmärkta småvägarna västerut.

Uppslutningen var god.

Som sagt...

Teamchef/slottsherre/förare David von Schinkel talade om teamet och förevisade ett par av bilarna.

Den Tuthill-byggda Turbo som von Schinkel körde i årets midnattsolsrally.

Även om herrar Waldegård och Blomqvist börjar bli till åren gångna, så är det fortfarande krut i dem, något Blomqvists bil bittert fick erfara.

Ett par framtida projekt stod parkerade utanför garaget.

Stilstudie av två av besökarna; 911T -69 och 356SC -65

Som biltokig behöver man åtminstone ett sådant här tillfälle per säsong, för att ha något att minnas tillbaka till när kung Bore håller landet i ett järngrepp och vinden ylar kring stugknuten.

En katt på Ulva

För lite drygt en vecka sedan bestämde jag mig för att besöka Ulva kvarn, nordost om Uppsala. Där anordnas varje tisdag under sommarhalvåret träffar för motorburna unga och inte längre så unga, så jag satte mig i Porschen och styrde kosan norrut. Dessutom gav denna utflykt mig tillfälle att känna på hur växellådan fungerade med ny olja. Eftersom tiden var en smula knapp företogs uppfärden i lagom autobahntempo längs E4:an.

Vid ankomsten blev jag ombedd att parkera på den nedre av de två uppställningsplatserna, eftersom en karavan Mercedes just gjorde sig klara för avfärd från den övre. Jag accepterade, och undrade samtidigt varför funktionären hade ställt frågan på ett så försynt sätt. När jag rullade ner mot min anvisade plats klarnade bilden. Överallt stod amerikanare. Jag hade helt enkelt blivit hänvisad till raggarparkeringen. Sällan har väl uttrycket "en katt bland hermeliner" tett sig mer passande.

Jag tröstade mig med att min bil i varje fall skulle komma att tilldra sig en del uppmärksamhet bara genom att sticka ut från mängden och parkerade på lämplig plats. Därefter lämnade jag de nedre regionerna för att istället beskåda bilar av sådant slag som ligger mer i mitt intresse.

P.g.a. avståndet mellan hemmet och Uppsala anlände jag litet för sent, såtillvida att folk redan hade börjat lämna området. Men jag fick i alla fall taget några bilder med min mobilkamera, frukterna av vilket finns att beskåda här nedan:

Ett och annat guldkorn fanns det även bland amerikanarna - som denna Chevrolet Apache -58. Fantastiskt fin, även om jag ställer mig tveksam till att de var så här fina ens som nya.

En bil som verkligen inte uppvisade något insmickrande finputs var denna Fiat 124 Abarth. Äkta Abarth eller ej, den formligen osade racing.

Peugeot 304 -75, Fiat 1100 -60 och i bakgrunden Peugeot 404 Familiale. Alla goda ting är tre.

En 38 år gammal Fiat 127 i detta skick borde inte ens finnas, så undermåligt rostskyddade som de var.

Blått eller rött? MGA eller MGB? Svulstiga linjer eller stramt återhållna? Om du kan övertala båda ägarna att sälja så är valet ditt.

Volvo 144 i taximundering. P.g.a. suboptimal kamerautrustning är det svårt att tyda skylten på taket, men det är i alla fall reklam för Domus som säljer hushållsrullar för 3:95. Bara att sätta sig i bilen och dra iväg till 1971, med andra ord.

Ett annat, om möjligt än mer övertydligt fall av katt bland hermeliner.

Vy över "min" parkeringsplats. Min bil syns till höger i bild, delvis skymd av några blad. En Ford Mustang notchback såg minst skräckinjagande ut att parkera bredvid.

Överlag var Porschebeståndet ganska magert. Jag stod för en tredjedel och på denna bild syns övriga två. Ärtiga färger!

På hemvägen fick jag ett infall och svängde av motorvägen, för att istället ta mig hem längs kurviga, mindre vägar. Kvällen var liksom för perfekt för att inte avslutas med det.

Hur den nya växellådsoljan verkade? Utflykten om totalt tjugo mil gjorde att allting fick en chans att "sätta sig" och när jag var hemma igen så skrapade det inte ens vid nedväxling till tvåan. Som sagt, en perfekt kväll.

Åter hoppfull

Nu är så ordningen återställd, i och med att den lokala bilverkstaden lyckades med det jag misslyckades med - ett vanligt enkelt byte av växellådsolja. Och det var inte en dag för tidigt, oljan som (knappt) rann ur avtappningshålet kunde närmast liknas vid en gråbrun sirapsliknande sörja. Förmodligen kommer jag byta olja ganska snart igen för att få bort alla rester av den gamla.

Jag har inte hunnit köra bilen längre än ett par kilometer, så jag kan inte riktigt uttala mig om hur lådan känns, men jag kan i alla fall konstatera att växlingarna till tvåan, vilka tidigare fick göras mycket försiktigt för att undvika skrap, nu kunde göras snabbare.

Som seden föreskriver presenterar jag nu en bild på den runddragna oljepluggen.

Nu slog det mig att verkstaden som utförde arbetet är av en sådan sort som egentligen inte borde finnas nuförtiden; den är nämligen inhyst i en bensinstation. Tänk Roy och Rogers mack så förstår ni. På samma sätt borde inte apoteket där jag nu arbetar finnas nuförtiden; det är nämligen helgstängt. Måhända är Åkersberga ett ställe som tiden sprungit ifrån - sådana ställen är sympatiska.

Hopp och förtvivlan

Igår tog jag mig tid att byta växellådsolja och montera hasplåten som skyddar styrväxeln och bensinpumpen. Eller åtminstone var detta planen. Dessvärre visade sig oljepåfyllningspluggen alldeles ha rostat fast och mina försök att få väck den resulterade bara i runddragning (känns det igen?). Problemet är att, till skillnad från motorpluggen, så är pluggarna till växellådan av typen insexskalle, varför en rörtång inte kan rädda mig. Tro mig, jag har prövat! Så mitt hopp står nu till att lämna in bilen till en verkstad som förhoppningsvis, med hjälp av acetylenlåga och/eller en påsvetsad mutter, kan besegra fanskapet.

Positivt var i alla fall att fästanordningarna som håller hasplåten lossnade utan problem. Jag gissar att föregående ägare varit förutseende och bytt dessa mot rostfria vid ett tidigare tillfälle. Vis av tidigare erfarenheter tog jag dock det säkra före det osäkra och fäste plåten med nya rostfria skruvar och muttrar.

Nå, inom en snar framtid hoppas jag i alla fall kunna återkomma med positiva nyheter i oljepluggsfrågan.

Jag avslutar med en bild av mitt senaste Traderafynd - jag har äntligen fått tag på en originalbroschyr! 36 sidor fyrfärgstryck och tysk text, och fyra sidor särtryckt teknisk specifikation i svartvitt - manna för en stressad själ!

Den är dock inte för precis rätt årsmodell, utan från 1981, men ingenting skiljer mellan 1981 och -82 års modeller (jag är t.o.m. osäker på om det fanns en sådan broschyr för -82:orna).

Lock, stock and barrel

Jag önskar bara helt snabbt dela med mig av en bild som visar hur mitt oljepåfyllningslock såg ut innan det byttes. Efter många års trogen tjänst i ett utrymme som utsätts för mycket kondens såg det ut som bilden visar. Jämför med det nya locket så förstår ni hur illa det var ställt. Eftersom oljefiltret på 911:an sitter på retursidan betyder detta att oljan filtreras först när den gått igenom motorn. Detta är bra såtillvida att metallspån och annat som fångas upp av oljan inne i motorn fastnar i filtret, men dåligt såtillvida att smuts och bôs som ramlat ner i oljan via påfyllningen, som t.ex. flagor från ett rostigt lock, riskerar att transporteras in i motorn med ökat slitage och elände som följd. Nu hade jag innan bytet gått över det gamla lockets insida med stålborste, för att få bort eventuella rostflagor, men det känns ändå mycket bättre nu när jag vet att lockets insida är lika skinande blankt som utsidan. Billigt var det också, knappt hundra bagis.

Vulgärt, men snabbt avklarat

Idag lovar jag att inte ta för mycket av er tid i anspråk. Därför bjuder jag på tre och en halv snabb bilspottning, och en lite långsammare. De snabba är förresten det i dubbel bemärkelse, eftersom bilderna är tagna i fart på motorvägen. Nå, låtom oss börja från början.

Snabb bilspottning nummer ett av tre: Gemballa Biturbo GT550. För den som tycker att en vanlig Porsche Cayenne Turbo inte är tillräckligt snabb, törstig, dyr, ful eller vulgär. Får vem som helst som kör den att se ut som en rysk massmördare. Endast med i detta inlägg för att jag ska kunna raljera.

Snabb bilspottning nummer två av tre: MGA -59. Svensksåld och med endast sju ägare. Får vem som helst som kör den att se ut som en femtiofemårig skäggig gubbe. Långt framför MGA:n syns den halva bilspottningen: en Sunbeam Alpine.

Snabb bilspottning nummer tre av tre (men vit Porsche nummer två): 911 Targa -77. Får vem som helst som kör den att se ut som jag. Stackare.

Långsam bilspottning nummer ett av ett: Cadillac Eldorado -73. Inte svensksåld, men har varit i svensk trafik sedan 1978. Nu inne på sin 26:e ägare, men jag undrar just vem den första var. Den som i slutet av sjuttiotalet importerade 5,7 meter röd cabriolet med 8,2 liter motor kan inte ha varit rädd för att sticka ut en smula från mängden.

Numera ser den lite bedagad ut, med illasittande sufflett, rost och med de (säkerligen mycket tunga) dörrarna dåligt inpassade mot karossen.

Den är ändå anmärkningsvärt original, bortsett från en fruktansvärd kedjeratt som lyckligtvis bara skymtar på dessa bilder.

Storleken ställer bevisligen till problem ibland, som på parkeringar. Och överallt annars.

Sådär, nu var jag klar för den här gången, trevlig helg! Ut och grilla med er nu!