För mycket och för lite skämtar allt

I mitt förra inlägg skrev jag att det kommer en tid för cabrioleter, så småningom. Och kanske, kanske börjar den tiden nu att närma sig. Idag har temperaturen stigit till flera plusgrader, solen värmer som aldrig förr och jag har sett såväl Porschar som motorcyklar och en strandad gammal fenmerca på vägarna. Och för att fira vårens ankomst har jag bokat besiktningstid för Porschen till slutet av denna månad.

Idag bjuder jag dock varken på Porschar eller motorcyklar, men väl på ett fynd från april. Närmare bestämt den 27 april i fjol. Och visst kan man även se en cabriolet i vimlet!

Volvo P1800 har förekommit tidigare här på bloggen, då i sin mer praktiska ES-skepnad. Det inlägget avslutades med en teori om varför shooting brake-modellen inte är så populär längre. Denna teori kan vi nu en gång för alla avskriva, eftersom det sedan dess lanserats shooting brake-modeller från såväl Mercedes som Jaguar, och det dessutom viskas om en sådan variant (ursäkta ordvitsandet) av Porsche Panamera.

Nå, åter till dagens subjekt. En P1800, alltså. Exporterad till USA 1964, importerad från samma ställe 2008 och sedan dess inne på sin andra ägare. Fälgarna hoppas jag är något slags försenat aprilskämt, för de var de fulaste jag sett på en bil av denna årgång. Annars är bilen orörd, inte ens ratten är utbytt mot något sportigare.

Om vädret håller i sig så får vi förhoppningsvis se fler liknande bilar på våra vägar, dock helst utan tramsiga eftermarknadsfälgar.

Menar ni verkligen allvar, Volvo?

Så har vi då nåtts av nyheten att våra svenska stoltheter har fått tillökning. Jag talar förstås om nya Volvo V40, vars utseende läckte ut på nätet i veckan. En bekant till mig med inblick i Volvos marknadsföringsstrategi när det gäller denna modell har berättat att man kommer dra stora växlar på det nya glastaket. En detalj som enligt Volvo är såväl unik som nyskapande.

Om man på allvar tror att allmänheten kommer luras av detta prat så tycks man inte hysa alltför höga tankar om sina potentiella kunder. Glastak har ju Peugeot sysslat med i gott och väl tio år, men inte heller de var ju först. Redan i mitten av femtiotalet kunde man njuta av solsken på flinten i Ford Fairlane Crown Victoria (inte ens här slipper man helt undan den rojalistiska uppståndelsen!) Skyliner, vars främre takdel gjordes i genomskinlig plast.

Men om man tänker på det så är ju detta bara en fortsättning på den under tjugo- och trettiotalet populära sedanca-karossen, i Amerika kallad Town Car, där chauffören satt oskyddad i den främre delen av bilen och dess passagerare åtnjöt lyxen att slippa bli regnade på, eftersom den bakre delen var täckt.

Fast å andra sidan, om man tänker på det ett varv till så torde ju idén till denna karossmodell vara tagen från 1800-talets hästvagnar, s.k. Coaches, där kusken satt under bar himmel framför eller ovanpå passagerarutrymmet. Så nej Volvo, ert glastak -som på bilderna dessutom ser löjligt litet ut- är vare sig unikt, nyskapande eller uppfunnet av er. Vi har synat er bluff, redan innan ni har spelat ut er hand.

Pictures taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove to them being published here, please contact me.

Småstadens diskreta charmknuttar del III: Lukes pappas gamla bil

För tredje och sista(?) gången besöker vi så parkeringsplatsen i Hallstahammar för att där studera raggarbilen i dess naturliga miljö. Dagens objekt är verkligen ett praktexemplar där få av de i 140-kretsar populära stilgreppen saknas:

• Demonterad främre kofångare
• Sänkningssats (i sann raggaranda förmodligen bestående av kapade spiralfjädrar)
• Bortplockade lister
• Svartmålat krom
  
• Mattsvart lack
• Extraljus
• Tonade rutor
• Modernare aluminiumfälgar, i detta fall från en 260 från tidigt 80-tal
  
• Extramätare på instrumentpanelen

Det enda jag saknar är ett bakrutejalusi och kanske det för denna modell under 80-talet så populära tilltaget; dubbla bakljus.

Jag har, som ni säkert lagt märke till, svårt för s.k. styling, men jag måste tillstå att denna bil har något visst. Avsaknaden av krom och allt det svarta gör att den ser ganska ondskefull ut. Den har haft totalt arton ägare, så chansen är ju ganska stor att en av dessa var en fjunig Darth Vader, innan han rakade av sig moppemuschen och bytte upp sig till Dödsstjärnan.

Småstadens diskreta charmknuttar del II: Ettförtifemman

Efter mitt lilla utbrott över Porsche Sveriges avsaknad av PR-mässig tajming så återgår härmed verksamheten till det normala. Vi återvänder alltså till parkeringen i Hallstahammar för ännu en raggarbil, denna gång dock en bil som är en något vanligare syn i såväl stadsbilden som på denna blogg; en Volvo 145. Liksom Opeln i det förrförra inlägget så har även denna bil försetts med modernare fälgar och den tycks dessutom ha sänkts ett par centimeter, allt för det rätta raggarstuket.

Årsmodellen har mina Volvokunniga läsare säkert redan luskat ut; 1973. Det första året med den nya fronten och det sista med de smalare kofångarna.
Sedan bilen togs i trafik den 26 juli samma år har den hunnit med inte färre ägare än 22 och inte färre mil än 36 500. Någon gång under sin levnad har den även hunnit med att ha inte färre än fyra extraljus, men dessa lyser nu endast med sin frånvaro(!).

Det är alltid intressant att studera hur bilarnas storlek har förändrats under årtiondena. Att 145:ans barnbarnsbarnbarnsbarn V70 är betydligt större är inte speciellt förvånande, men att en Astra är så stor kom som något av en överraskning.

Expedition tvådörrarssedan del 2: 242+900

I mitt inlägg från den sjunde december figurerade en Volvo 142 som hamnat i händerna på en ungdom. I dagens inlägg figurerar en Volvo 242 som gått samma öde till mötes.

Båda bilarna har begåvats med aluminiumfälgar från en annan bil, i fallet med det äldre exemplaret en Ford Granada/Consul av första generation (tack Bilspanaren för hjälp med identifikation!) och i detta fall en Volvo 740. Märkligt nog passar Fordfälgarna bättre på 140:n än Volvofälgarna på 240:n. Kanske bevisar detta att det inte är fälgens ursprung som är det viktigaste, utan att de tillhör samma tidsålder som bilen vilken de pryder.

Ägaren av denna bil har inte nöjt sig med en uppsättning alltför moderna fälgar, utan han (en ren gissning!) har även låtit montera däck med olika profilhöjd fram och bak. En fiffig lösning för den som inte har råd med hijackers. Jag gissar att varken fram- eller bakaxel har korrekt rullomkrets för bilen då ingen av dem ser ut att ha rätt dimension.

Det sista och mest invasiva "styling"-ingreppet är dock de kromade M3-backspeglarna i äkta plast. Bilens ägare har valt den dyrare varianten med inbyggda blinkers. En riktig vattendelare som skiljer de sunda människorna från de som borde stå under förmyndarskap.

Roligare är då att hitta en bil som är helt orörd. Ännu roligare är det när man upptäcker att den ägs av en bilverkstad. Uppenbarligen finns det företag som har vett att uppskatta äldre ting.

Detta tycks ha varit en äkta gubbil innan ägarbytet. Att det är en tvådörrarssedan är självskrivet då den annars inte hade kvalificerat sig till detta inlägg. Den tycks dessutom vara ganska basutrustad med plåtfälgar och mycket krom (inte nödvändigtvis lyxutrustning under 80-talet), två ägare (innan den nuvarande) och endast 9 000 mil på mätaren. Beteckningen 900 (utan i på slutet) anger dessutom att bilen är bestyckad med enkelförgasare, typiskt för gubbilen.

En smula förbryllande är att årsmodellen anges till 1988 men att bilen fortfarande har den trubbigare nosen, vilken försvann till årsmodellen innan. Måhända är detta en utgående modell? En 900 gubbspecial?

Skarpögda läsare ser dessutom att det i en av bilderna skymtar denna bils totala antites, en gul 900 Turbo S cabriolet vilken jag hoppas kunna återkomma till i ett senare inlägg.

Expedition tvådörrarssedan del 1: 142

Jag har tidigare berört ämnet gubbilar, och kom då fram till att en tvådörrars sedan förmodligen är den biltyp som oftast körs av äldre herrar (d.v.s herrar som tillhör den generationen som ogärna lämnar över ratten till sin fru). I inlägget från i maj fastslog jag att Saab 99 Saab 90 förmodligen var den gubbigaste av bilar, men även att Volvos 142 och 242 inte var långt efter. Och en snabb inventering av mitt bildarkiv avslöjar att jag har ett antal hittills opublicerade bilder av just dessa modeller, varför det nu är dags att på nytt grotta ner oss i bilar som körs av gamla människor.

Det är så här man tänker sig en gubbkörd ettfyrtio; En ägare sedan ny, i sober färg och i samma skick som den lämnade bilhallen, med undantag för tidstypiska gula fjärrljus på kofångaren.
I ärlighetens namn är detta dock ingen enägarbil, utan faktiskt så har två olika stjärtar slitit förarstolens överdragsklädsel.

Vid den senaste besiktningen visade vägmätaren den oerhört symmetriska talföljden 133331 km, vilket betyder att bilen i snitt har rullat 360 mil per år, en för gubbilen typisk siffra.

Faktiskt så är bilen fortfarande påställd, trots att det är risk för snöslask och saltstänk. Även detta är typiskt för biltypen, förmodligen har den även vinterdäck på, trots att den aldrig varit ute i annat än solsken. En gubbil måste nämligen vara rustad för alla eventualiteter.

Samma stad, samma helg, helt andra förutsättningar. Här är 142:an som passerat ur gubbens händer, via ett par mellanhänder för att sedan hamna i ungdomens klor.

Den främre fälgen passar modellen ganska bra, men vilken modell de kommer ifrån ska jag låta vara osagt. Förmodligen sitter någon läsare på svaret och kan upplysa oss okunniga. Den bakre navkapseln kan förstöra utseendet på vilken bil som helst. En imponerande bedrift för en bit grå plast.

Jag har en hang-up på avgasrör och ur denna vinkel syns det för 140 så typiska svängda slutröret. Om man jämför denna -73:a med den mörkröda -74:an här ovanför så verkar det vara just i skarven 1973-74 som modellen ändrades (till det sämre, bör tilläggas).

Jag avslutar med en bil(d) (världens mest slitna ordvits?) som ligger någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. -74 års modell, fyra ägare men inte speciellt välskött och med 23 000 mil på mätaren. Med varsam massage i Camera+ ger bilden ett tidsenligt intryck.

I nästa inlägg dröjer jag mig kvar i såväl gubbarnas som Svea rike, ni får gissa vilka två bilmärken som kommer figurera då. Och nej, Koenigsegg är inte ett av dem.

I'm an alien, I'm a legal alien...

Av alla Volvos modeller är nog den mest intressanta P1800ES. Sällan har väl en bilmodell brutit så med de traditioner som omgivit märket? Men det som är dubbelt intressant är att den trots allt har behållit många av Volvos kärnvärden. De stora glasytorna ger god runtomsikt och bakluckan helt i glas (ett designelement som sedan dess återfunnits på såväl 480 som C30) underlättar backmanövrar. Dessutom ger shooting brake-designen ett relativt rymligt bagageutrymme, men låt oss återkomma till det längre fram.

ES-modellen (ES för Estate, kombi) byggdes endast under två modellår, 1972-73. I Volvos hemstad Göteborg, en stad känd för sina flåshurtiga ordvitsar, fick modellen snabbt smeknamnet fiskbilen. Detta inte på grund av sitt fisklika utseende utan p.g.a. att det ökade bagageutrymmet gjorde det möjligt för fiskhandlarna att använda dem som firmabilar.

Just denna ES stod parkerad utanför hotell-BB i Danderyd. Den var i ett mycket fint skick och stod parkerad på det där sättet som är så typiskt för någon som vårdar sin bil ömt.
Automatlådan gör detta till mindre av en sportbil och mer av en GT-vagn, något som den var redan från början.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja de båda årsmodellerna från varandra. Lyckligtvis kan man här ta registreringsskylten till hjälp. Bilen här är L reg, vilket betyder 1972.

Shooting brake - ett uttryck jag länge undrat över och nu slagit upp. Ursprungligen var detta en typ av hästvagn med plats för ett antal jägare och deras vapen (brake eller break är en typ av ställning som användes vid träning av draghästar, jfr. engelskans break in). Sedermera fick detta ge namn åt en bil med coupékaross men med ett större bagageutrymme, som gjort för jägare även om de flesta som utnyttjade det extra utrymmet var golfspelare.
På franska hette samma typ av hästvagn break de chasse, vilket levde kvar i den franska benämningen för kombi, break, ända fram tills kombibilar slutade kallas kombibilar och istället fick heta Sports Wagons, Sports Tourers och andra saker som reklamskaparna kom på för att få skåpbilar att låta sexigt.

Under 1960- och 70-talen var denna design ganska populär, i synnerhet i Storbritannien och i alla fall om man ser till antalet modeller som tillverkades; Lotus Elite och Reliant Scimitar GTE för att nämna ett par. Lyckligtvis är shooting brake-designen idag ganska ovanlig. Jag tror det beror på att någon som köper en sportcoupé i allmänhet inte vill göra avkall på formgivningen för att få en praktisk bil. Att köpa en sportcoupé är ju att göra avkall på det praktiska för att få en formskön bil. Att köpa en shooting break borde alltså vara att önska sig en opraktisk och snygg men samtidigt en praktisk och ful bil. En Volvo, men ändå inte. En P1800ES.

Den "ironiska" generationen

I ännu ett infall av eskapism så flyr jag till mina drömmars plats; Arninge. Ofta hör man att folk med entusiastbilar gärna parkerar bredvid andra entusiastbilar. "För att undvika dörruppslag från oaktsamma bilister", hävdar säkert de flesta. "Och för att det ser trevligt ut" är jag inte sen att inflika. Objekten för dagen är två sextiotalare, något bedagade men ändå med ägare som uppenbart bryr sig om dem. Varför väljer man annars att utrusta sin Chrysler 300 med breda däck och fälgar? I mina ögon en något missriktad omtanke, men ändå bevis för att detta är ägarens ögonsten.

En Chrysler 300, alltså. Dessa kallas 300 non letter series, för att skilja dem från den lyxigare letter series, som i sin tur fick sitt namn av att varje årsmodell fick en ny bokstav ur alfabetet. Bilen här är av årsmodell 1965. Den kom till Sverige 2009, gissningsvis från USA, och har sedan dess hunnit med hela fem ägare.

Som brukligt är hos amerikanska bilar hittar man under motorhuven en V8, och som brukligt har denna ganska stor cylindervolym. 7,2 liter för att vara exakt.

Amazonen bredvid har råkat ut för s.k. dekaltrimning, ett djärvt tilltag av dess ägare om man betänker vilket fint skick den verkar vara i. Eftermarknadsemblem på bakluckan förfular vilken bil de än sitter på, men i detta fall gränsar det till helgerån. Dock måste jag säga att jag gillar de röda fälgarna med snobbringar. Hade ägaren nöjt sig där, så hade han/hon fått antydan till hot rod-tappning på bilen, men klisterkromet där bak förstör intrycket. Det är som att tillsätta en nypa chili för att få lite lagom sting på fläsket och löksåsen, för att sedan dränka hela anrättningen i ketchup. Det blir liksom för mycket. I och för sig är ju de från sent 60- och tidigt 70-tal kända som den ironiska generationen, så kanske är det det det handlar om?

Lyckligtvis är det ju en smal sak att plocka bort plastkromet, t.o.m. något enklare än att separera ketchup från löksås. Husmansrätten är en -67:a och den klåfingriga/humoristiska ägaren är nummer sex i ordningen.

Guldkant på vardagen

Vi drar till med ett Arninge-fynd till; denna kväll en lyxigare laståsna. Eller vad sägs om solskyddsrand i vindrutan, extrakrom, snobbringar och skyport? Bilen är en Volvo 245 GL från 1980, bilen som signalerade att du lyckats extra bra i ditt jobb som resande säljare i trikå-/rep-/fröbranschen. Och, eftersom du inte var rädd att visa din framgång lite extra så såg du förstås till att betala extra för att få bilen i guldbrunmetallic.

Bilen är inne på ägare nummer sex och har under de tjugonio år som gick fram tills dess senaste besiktning rullat 33 000 mil.
Få bilar är så djupt rotade i den svenska folksjälen som just Volvo 240. Bara genom att titta på dessa bilder så hör jag i mitt huvud det säregna "blåsande" motorljudet från B21-motorn, klangen när förardörren stängs, gnisslet från kopplingspedalen och det hysteriska klickandet från bältesvarnaren. Och då är jag ändå Saabmänniska...

Vid ett par tillfällen (här och här) har jag ondgjort mig över den fula designen av fronten på Volvo 240 från 1979 och -80, men de gäller bara de enklare L- (luxe) och DL- (de luxe) modellerna. GL (grand luxe) fick de bredare, mera flärdfulla strålkastarna som syns här. Sedermera slopades L- och DL-beteckningarna och istället blev GL basmodell och GLT och GLE (touring respektive executive) de mera påkostade, men det är en annan historia.

Ett passande skick i en passande tid

Vi har haft besök i några dagar och således har jag inte haft möjlighet att blogga. För övrigt så har jag semester nu, varför allting tar lite längre tid. Idag ger jag er helt snabbt en duett som jag såg under ett besök i Enköping för några veckor sedan.

Om jag skulle äga en Duett så är detta just det skick jag skulle ha den i. Lagom sliten så att man vågar använda den till det den är ämnad; transporter av skrymmande föremål. Även om takräcket förmodligen aldrig skulle komma till användning så skulle det få vara kvar. Det är kronan på verket för denna den bruksigaste av bruksbilar, vem bryr sig om att den fördärvar den lilla aerodynamiken som fanns?

Nu ett snabbt sammandrag av bilen i siffror:

• 1968
• 7 ägare
• (1? 2? 3?)9600 mil

Eftersom bilen stod i ett tidsmässigt matchande villaområde så kunde jag inte hålla mig från att redigera bilderna i Camera+. Om du har en iPhone så är denna app ett måste, inte minst eftersom denna fokuserar mycket snabbare än den inbyggda kameraappen. Filtret som jag har lagt på heter hipster, om ni undrar.

Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.