Den strandade valens svanesång

Det är inte alltid man får tillfälle att ta en bild när en intressant bil uppenbarar sig. Har man tur så kanske man får syn på den igen, förhoppningsvis då vid en tidpunkt när fotografering lämpar sig bättre. Ganska snart efter det att jag och min sambo (och sedermera fru) flyttat hit till Åkersberga så skymtade jag en tidig Saab 900 vilken under lång tid skulle komma att gäcka mig. Den stod aldrig parkerad, utan passerade alltid en bit bort. Ibland mötte jag den när jag själv var ute och körde. För min del kom den att bli något av en vit val, något som inte lämnade mig någon ro utan som, så fort jag närmade mig området där jag misstänkte att den hörde hemma, gjorde att jag var på helspänn. Men alla mina ansträngningar och alla mina promenader som av en händelse kom att föra mig till detta område, var förgäves.

Så småningom flyttade vi till ett annat område och minnet av min Saaby Dick började så sakteliga att blekna. 

Ni vet vad de säger, att man hittar kärleken först när man slutar leta efter den? Det visar sig att samma sak gäller för gamla Saabar. För plötsligt en dag, på parkeringen till den nybyggda handelsplatsen i Åkersberga, ett stenkast från vår gamla lägenhet, stod den där. Niohundran. Sliten och matt i lacken, men ändå rakryggad och, viktigast av allt, med alla tidiga attribut på plats. Såväl backspeglar som grill och de enkla bakljusen som endast fanns på 1979 års modell satt ungefär där de skulle.

Modellen visade sig vara en GL, basmodellen med 100 hk. De som läser denna blogg regelbundet vet att jag har en speciell fascination för just basmodeller och i detta fall var jag om möjligt ännu gladare över att det visade sig vara en sådan. Det kändes liksom så rätt att en brun Saab 900 med femdörrarskaross också hade det förnuftigaste valet av motor.

Vid fototillfället var den inne på sin sjätte ägare, inte våldsamt många för att ha varit i trafik i 33 år. Styvt 18 000 mil har den tillryggalagt, återigen ganska lite. Utslaget motsvarar det en årlig körsträcka på runt 550 mil.

När jag nu gör en sökning på bilnumret så ser jag att jag lyckades fånga min vita val i sista stund. Sedan i februari ägs den nämligen av Folksam, vilket förmodligen tyvärr betyder att dess saga är all. Likheten med förra vinterns Opelfynd är slående. Försäkringsbolag har föga förståelse för hur ett högt kulturhistoriskt värde kan kompensera för ett lågt monetärt sådant. Låt oss hoppas att en vänlig själ vill förbarma sig över denna klenod. Hur många Saab 900 av första årsmodellen har egentligen överlevt tills idag? Vill vi att våra barn skall växa upp utan att veta hur den åttkantiga grillen såg ut? Jag vill det då rakt inte.

Nostalgihem och -hemsidor

Egentligen skulle dagens inlägg handla om kupébelysning och kabeldragning, men eftersom jag nyligen snubblade över något mera intressant på Blocket får detta spännande kapitel stryka på foten ett litet tag. För just nu kan den som har tjugo tusenlappar över lägga dem på en Saab 900 -92, komplett med Toppola-husbilspåbyggnad, och därigenom bli ägare till inte en, utan två bitar svensk industrihistoria. 

1992 var näst sista året för första generationens Saab 900, vilken började tillverkas redan 1979. Egentligen var det inte någon ny modell ens då, utan en vidareutveckling av 99:an som ju lanserades 1968. Ingen dålig bedrift att låta en bilmodell, under successiv utveckling, tillverkas under tjugofem år!

Historien om Toppola börjar i början av 80-talet och följer mer eller mindre parallellt den om Saab 99 och 900 Combi coupé, i och med att exilfinnen Arwo Pullola konstruerade en campingpåbyggnad för Saabs halvkombimodeller. 1982 togs projektet över av två båtbyggare och tillverkning startades i skånska Kågeröd.

Senare samma år blev även Saab själva involverade i projektet, och under några år var en Toppola det dyraste originaltillbehöret man kunde utrusta sin Saab 900 eller 9000 med. Toppolan har tillverkats ända fram till idag, men inte i några större antal. De har dock en hemsida där man kan läsa mer om denna genväg till husbilsägandet. Om man vill ha en ännu större nostalgitripp så finns det en hemsida på Passagen(!) som inte uppdaterats sedan 1998(!!) och som bjuder på några bilder men som framför allt på ett smärtsamt tydligt sätt visar hur en typisk hemsida såg ut för femton år sedan, komplett med jobbig bakgrund och allt.

Även denna blogg har bjudit på ett par Toppola-godbitar genom åren, som här vid Brahehus sommaren 2010:

Eller som här i bakgrunden på Träffpunkt 80 i september samma år:

På något vis känns det som om Saab och Toppola passade väldigt bra ihop. Båda tycks ha kännetecknats av fiffiga lösningar, långsam evolution snarare än snabba modellskiften och en air av hemmasnickeri. Men för tio år sedan skulle jag nog inte kunnat gissa vilket av företagen som skulle gå i konken först.

Bekräftelse i biltrafiken

I slutet av förra året publicerade jag en spottad Saab 900 från -88, som verkade en smula underlig då den trots årsmodellen hade den tidigare, upprätta, fronten. Nu har jag fått klarhet i frågan, från läsaren Mattias Johansson. Han skriver:

"Teorierna stämmer. 1988 såldes en modell som bara hette "900", med förgasarmotor, fyrväxlat, och gamla fronten, som ett prisbilligt alternativ som fyllde luckan efter Saab 90. Nästa steg hette "900c" och innebar fem växlar och nya fronten."

Jag tackar så mycket för informationen, och illustrerar dagens inlägg med en bild som jag tog på hemväg från jobbet, bakom ratten på min Saab av nyare årsmodell:

Vackert så det förslår!

Glädjande nyheter

De senaste dagarna har vi Saabfrälsta lidit alla helvetets kval, eftersom det fram tills för några timmar sedan såg ut som att Saabmuseets inventarier skulle komma att spridas för vinden. Men så ikväll kom glädjebeskedet att Trollhättans kommun tillsammans med (flygplanstillverkaren) Saab och familjen Wallenberg vann konkursförvaltarens budgivning. Museet är därigenom räddat och vi kan alla andas ut!

In memoriam

Vi dröjer oss kvar i Falköping för en kort hyllning till Saab - bilmärket som nu för alltid tycks ha lämnat oss. Det lämnar ett tomrum, inte bara hos oss frälsta utan även, inbillar jag mig, hos folk i allmänhet. Saab var en biltillverkare som alltid befann sig i ekonomiskt trångmål, vilket tvingade dem att hålla fast vid modellerna under lång tid. Detta resulterade i bilar som ofta var en smula gammalmodiga, men alltid egensinniga och aldrig någonsin tråkiga.
Jag tror att vetskapen om att man inte hade pengar nog att ta fram nya pressverktyg gjorde att man redan från början gav bilarna en formgivning som inte nödvändigtvis följde modets nycker, men som därigenom höll sig modern under längre tid. Att kalla förra generationens 9-3 en tidlös klassiker är måhända att ta i en smula, men jämför en tio år gammal 9-5 med en lika gammal V70 och se vilken som åldrats med störst värdighet.

Här ser vi ett praktexempel på en Saab av den gamla skolan; En 96 tvåtakt från 1962. Denna form är den ursprungliga, med trubbig nos och stående grill. Den är inte speciellt rostig, men matt och flammig i lacken. Hade det rört sig om en Volkswagen hade den nog kallats rat-looker, men på Saabspråk finns inget motsvarande ord, möjligtvis då rallystukad och i detta fall även dekaltrimmad. Bloggkollegan Bilspanaren har i sitt senaste inlägg även han med en Saab 96 prydd med allehanda sportiga dekaler.

Förr om åren var ett enkelt sätt att få sin bil att ge ett tuffare intryck, oavsett om det rörde sig om en Amazon, en Folkvagn eller, som här, en Saab, att plocka bort kofångarna. Varför man här har nöjt sig med att bara plocka bort den bakre har jag ingen aning om, men resultatet är ändå lyckat.
Jag är osäker på om fälgarna är rätt för årsmodellen, om jag skulle våga mig på en gissning skulle jag nog säga att de är från en senare modell. Kort sagt styling helt i linje med Saabs filosofi; Ändra så lite som möjligt och med så liten budget som möjligt.

Ironiskt nog var det alltså Saabs armod som i viss mån gav märket dess själ men som i slutändan även orsakade dess frånfälle. Vila i frid Saab, vi kommer sakna dig.

Expedition tvådörrarssedan del 2: 242+900

I mitt inlägg från den sjunde december figurerade en Volvo 142 som hamnat i händerna på en ungdom. I dagens inlägg figurerar en Volvo 242 som gått samma öde till mötes.

Båda bilarna har begåvats med aluminiumfälgar från en annan bil, i fallet med det äldre exemplaret en Ford Granada/Consul av första generation (tack Bilspanaren för hjälp med identifikation!) och i detta fall en Volvo 740. Märkligt nog passar Fordfälgarna bättre på 140:n än Volvofälgarna på 240:n. Kanske bevisar detta att det inte är fälgens ursprung som är det viktigaste, utan att de tillhör samma tidsålder som bilen vilken de pryder.

Ägaren av denna bil har inte nöjt sig med en uppsättning alltför moderna fälgar, utan han (en ren gissning!) har även låtit montera däck med olika profilhöjd fram och bak. En fiffig lösning för den som inte har råd med hijackers. Jag gissar att varken fram- eller bakaxel har korrekt rullomkrets för bilen då ingen av dem ser ut att ha rätt dimension.

Det sista och mest invasiva "styling"-ingreppet är dock de kromade M3-backspeglarna i äkta plast. Bilens ägare har valt den dyrare varianten med inbyggda blinkers. En riktig vattendelare som skiljer de sunda människorna från de som borde stå under förmyndarskap.

Roligare är då att hitta en bil som är helt orörd. Ännu roligare är det när man upptäcker att den ägs av en bilverkstad. Uppenbarligen finns det företag som har vett att uppskatta äldre ting.

Detta tycks ha varit en äkta gubbil innan ägarbytet. Att det är en tvådörrarssedan är självskrivet då den annars inte hade kvalificerat sig till detta inlägg. Den tycks dessutom vara ganska basutrustad med plåtfälgar och mycket krom (inte nödvändigtvis lyxutrustning under 80-talet), två ägare (innan den nuvarande) och endast 9 000 mil på mätaren. Beteckningen 900 (utan i på slutet) anger dessutom att bilen är bestyckad med enkelförgasare, typiskt för gubbilen.

En smula förbryllande är att årsmodellen anges till 1988 men att bilen fortfarande har den trubbigare nosen, vilken försvann till årsmodellen innan. Måhända är detta en utgående modell? En 900 gubbspecial?

Skarpögda läsare ser dessutom att det i en av bilderna skymtar denna bils totala antites, en gul 900 Turbo S cabriolet vilken jag hoppas kunna återkomma till i ett senare inlägg.

Några sista minuten-köptips

Det börjar dra ihop sig till den årliga Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i natursköna Sörmland. Förra året bjöd på vackert väder och god uppslutning, trots att träffen var förlagd till valdagen. Som den sanna demokrat och tillika bilnörd jag är såg jag förstås till att förtidsrösta för att kunna deltaga. Ett referat från i fjol återfinns här.

Nå, åter till nutiden. Om man vill deltaga men saknar lämpligt färdmedel så börjar det alltså brinna i knutarna, men misströsta inte ty jag har samlat några säljesannonser för fordon som pryder sin plats på gräsmattorna! Årets tema är eftermarknadstillbehör, men det struntar jag fullkomligt i och presenterar ett antal bilar i lagom originalskick. Helt utan inbördes ordning presenterar jag listan:

1. Saab 900 GL

Om man vill ha en fin Saab 900 är det hög tid att slå till nu. De pensionärskörda enägarbilarna börjar sina, men här har vi en fin -84 med den trubbiga nosen. Dessutom utrustad med 5-växlad låda vilken gör landsvägskörningen behagligare. Blå exteriör, blå plysch, originalstereo och sommardäck på original aluminiumfälgar i minilite-design. Får man dessutom med navkapslarna till plåtfälgarna så är det inget att orda om!

2. Peugeot 505 GTI

Jag vet inte varför, men det är tunnsått med Peugeot 505 på Blocket. Kanske detta beror på att ägarna inte vill göra sig av med bilarna, kanske är det för att det finns så få kvar. Här har vi i alla fall ett exemplar, dessutom ett välutrustat sådant med såväl automatlåda som AC (vilket dock inte fungerar). Den är långmilad, men verkar ändå vara i ett prydligt skick och den har liksom Saaben de ursprungliga aluminiumfälgarna.

3. Mercedes E200

En modell som är lite för ny för att ännu ha fått klassikerstatus, men här har vi ett exemplar som har alla förutsättningar för att bli ett ompysslat entusiastfordon; gubbgrå, relativt lågmilad och ännu en gång med de ursprungliga navkapslarna.

4. Citroën CX 25 TRI

En modell som är ännu ovanligare än Peugeoten; Citroën CX Break (vars etymologi vi tidigare utrett). Vit och med vita navkapslar så kommer denna smälta in finfint på finbilsparkeringen.

5. Jaguar XJS

Tillhör du dem som tycker att en hobbybil ska ha två dörrar och sportiga ambitioner? Tillåt mig presentera Jaguar XJS, dessutom till ett ganska förmånligt pris. Detta p.g.a. att bilen är högerstyrd, vilket av vissa anses vara fel sida medan andra, främst anglofiler och lantbrevbärare föredrar. Denna saknar dessutom den lynniga 5,3-liters V12:an och har istället den betydligt lättare (och snålare) 3,6-liters raka sexan.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

Tillbaks i en ny verklighet

I lördags så anlände då tingesten som föranlett såväl flytt till kedjehus som inköp av kombi: vår förstfödde son. Dock har vi p.g.a. en enveten gulsot inte fått komma hem från sjukhuset förrän idag. Hans nedkomst och vår hemkomst firas lämpligast med bilspotting. Förstås.

Saab 96 -69 är fortfarande inte helt ovanlig som bruksbil och jag misstänker att denna är just en sådan, även om den kanske inte körs vintertid.

1969 var det första året för de rektangulära strålkastarna vilka ersatte den runda varianten och som följde med modellen ända fram till nedläggningen (och som återfanns på modellerna 99 och 90 ända fram till 1987). Den har dock kvar de eleganta kromlisterna på skärmarna, vilka inte försvann förrän 1971. Sammantaget gör detta bilen till en av de snyggaste 96:orna i mitt tycke, även om jag personligen hade valt en av årsmodell 1970. Detta för att man till detta år valde att koppla strålkastarna över tändningslåset för att man på så vis inte kan glömma ljuset på. Att inte flera biltillverkare gör på detta vis!

Bilen är inne på ägare nummer tio, och skicket vittnar om många års hård och trogen tjänst. Den var dock inte så rostig som man skulle kunna tro, men den hade däremot en ganska bucklig bakskärm.

Bilen och miljön uppmuntrar till fotomanipulativa eskapader. Det jag har gjort är att lägga på filtret 70's i Camera+.

Dags för mig att samla krafter inför nattens och morgondagens ljuva stunder av familjeliv; Amning (sköts av min fru), rapning (sköts av vår son) och blöjbyte (sköts av mig). Dessa ljuva stunder hade dock varit ännu ljuvare om de inte inträffade med fullt så korta mellanrum, men detta är ju svårt att påverka. Alltså, kära läsare, godnatt.

Nya tider

Idag hämtades det senaste tillskottet till den Petterssonska bilparken; en Saab 9-5 2,3t BioPower SportCombi från 2008. Just under 4000 mil på mätaren och välutrustad med såväl ljus skinnklädsel som elstolar och xenonljus. Den ersätter den 9-3 2,0i SE från 1999 som under de senaste tre åren tjänat oss väl. Välkommen till familjen!

Spotting in the rain

Igår var det så äntligen dags att flytta min sista -och måhända käraste- ägodel till det nya huset; Det var alltså dags för Porschen att byta hemvist. Från början var tanken att min fru skulle köra mig till dess gamla boning och att jag därefter skulle köra hem den, men då hon inte kände sig riktigt kry så fick jag finna mig i en promenad. Efter ett par hundra meter började ett lätt sommarregn strila över mig, och efter ytterligare ett hundratal meter övergick det lätta sommarregnet till ett mer höstlikt ihållande sådant. Detta bekom mig dock föga, eftersom jag i samma stund som regnet tilltog fick syn på två Fordar av det mer intressanta slaget:

Den vänstra bilen är en Fairlane 500 av 1963 års modell. Den är svensksåld och är inne på sin femtonde ägare. Eftersom parkeringsplatsen var inhägnad och låst och vädret som sagt inte heller var speciellt inbjudande så kan jag inte uttala mig om bilens skick, mer än att den ser ut att vara lätt customiserad med bredare bakdäck.Bilen bredvid är en Mustang från 1994. Förmodligen hade den inte fått utrymme här på bloggen om den stått parkerad för sig själv, men eftersom den fastnade på bilden så kan jag nämna att den importerades hit 2003 och att den sedan dess har haft fyra ägare. De dubbla avgasrören (och transportstyrelsens uppgift om motoreffekt) avslöjar att det under huven vilar en klassisk V8.

I andra änden av samma parkering hittade jag denna Toyota Hiace -82. Egentligen är hittade fel ord, jag har haft den under uppsikt ett tag men utan att fota den. Faktiskt så är även detta en privatimporterad bil, som kom till vårt land så sent som 2002. Vem som plockar in en tjugo år gammal husbil övergår mitt förstånd, men ingen skugga skall falla på Skärgårdsmäklaren, eftersom han eller hon är den fjärde ägaren i Sverige.

Efter ytterligare några minuters promenad kom jag in i ett midsommardagsöde industriområde. Där hittade jag en Saab 96 -65 i ett till synes utmärkt skick. Även denna har haft fyra ägare, men denna bil är förstås svensksåld (jag har svårt att tänka mig att någon skulle vilja privatimportera en tvåtaktssaab till Sverige, landet där det går tretton tvåtaktssaabar på dussinet).

1965 var året då nittiosexan fick den förlängda, något säregna fronten. Följaktligen kallas Saab 96 av årsmodell -65 och senare långnos, till skillnad från den tidigare kortnosen. För ett drygt år sedan hade jag med en likadan bil fast grön här på bloggen.

Ett stenkast från den ovannämnda Saaben hittade jag en ganska sorglig duo som en gång i tiden skänkt deras respektive ägare status och flärd. Bilen till vänster är som ni ser en Volvo 264 -81 och den högra är en Jaguar XJ6 från 1988.
För trettio år sedan var 264:an den dyraste Volvo man kunde köpa, och det syns. Maken till krombemängd folkhemsbil har sällan skådats! Dessvärre har detta exemplar, trots endast 7 ägare och drygt 13 000 mil, inte fått den omvårdnad den förtjänar och 2003 ställdes den av.
När jag fotade dessa hade regnet upphört, men himlen såg fortfarande hotfull ut varför jag inte ansåg mig ha tid att inspektera bilen allt för ingående. Vid en snabb anblick såg den dock ganska bra ut, på intet sätt omöjlig att rädda. En vanlig 240 brukar ju köras tills den faller isär av rost, men denna kanske har sin mindre driftsäkra motor att tacka för att den inte gått detta öde till mötes.

På tal om driftsäkerhet så var det aldrig något som Jaguarföraren behövde bry sig om. Under åttiotalet, liksom under sjuttiotalet så skämtades det friskt om att han behövde två Jaggor: en att åka med medan den andra stod på verkstad. Å ena sidan är detta ett skämt som belyser berättarens totala avsaknad av humor, men å andra sidan fyller skämtet ändå en funktion: att visa på hur illa ställt det var med pålitligheten hos Jaguar. Det är synd, eftersom XJ40-karossen (som denna kallas) i mina ögon är en av de vackraste fyradörrarsbilar som byggts.

Den är återhållen men ändå kraftfull i sitt uttryck, och parkerad sida vid sida med 264:an, med dess upprätta hållning, framgår det hur låg XJ6:ans taklinje är. Dessutom var den så sportig att de första årsmodellerna utrustades med de vid denna tidpunkt mycket fräcka däcket Michelin TRX. Dess diameter mättes inte i tum, utan i millimeter, vilket av någon anledning ansågs bättre. Nuförtiden anses det dock inte bättre, allra minst av de som har en bil med TRX-däck och som därför måste belåna huset varje gång det är dags för en ny uppsättning. Det är anledningen till att man ser många äldre Jaguarer med moderna aluminiumfälgar. Denna bil har dock originalfälgar, i alla fall höger fram.

Jaguaren har, inte olikt Volvon, avverkat 7 ägare och 15 000 mil men det är ganska uppenbart vilken av bilarna som klarat uppgiften bäst. Jaguaren ser väldigt deprimerande ut, med skärmkanter helt uppätna av rost och radioantennen krökt bortom räddning. Volvon ser däremot ut att vara helt redo för tjänstgöring.

Efter denna glamourösa duo var det slut på fynden för dagen, så jag fortsatte till garaget där jag passade på att tvätta av ladudammet innan jag lät Porschen komma till sitt nya hem:

Där ser man; Om jag hade fått skjuts till garaget så hade jag med största sannolikhet missat dessa fynd och denna blogg hade blivit lite torftigare. Om man tänker på det så är några regnstänk i sammanhanget ett mycket lågt pris att behöva betala.

Om ett hafsjobb är värt att göra, så är det värt att göra ordentligt

De senaste veckorna har varit ganska stressande, vilket har medfört att det inte funnits tid över till att spana efter bilar. Trodde ni ja! När tiden är knapp får man i stället se till att effektivisera bilspottandet, och se det har jag gjort genom att bedriva spaning från förarsätet. Det ger visserligen inte några vidare bra bilder, men det är o så tidsbesparande! Först ett par fynd från Norrtälje, staden som visat sig vara ett regelrätt mecka för oss med smak för gamla fordon.

Denna Saab 99 av 1980 års modell korsade min väg vid en -passande nog- korsning. Det går inte att utläsa så mycket om skicket från denna enda bild, men jag tvivlar på att den är en omhuldad entusiastbil. Dels för att den saknar navkapslarna, dels för att 99:orna ännu inte riktigt fått den där klassikerstatusen (de första årsmodellerna undantaget).

Bild nummer två är även den tagen i Norrtälje, och föreställer en 1978 års Ford Thunderbird. Enligt transportstyrelsen togs den i trafik i Sverige första gången i maj i år, men det emotsägs av den gamla typen av registreringsskylt fram. Förmodligen har den stått avställd så länge att den fallit ur registret, innan den ännu en gång (kanske efter omfattande renovering, vad vet jag?) kom ut i trafiken. Precis som Cadillacen härförleden så är detta en uppvisning i vräkig smaklöshet, eller vad sägs om gräddvit och mörkröd tvåtonslack, takprofil i faux landaulet-stil och helkromade stötfångare? Återhållsamhetens antites!

Vi avslutar detta inlägg, som hittills hållit ganska låg kvalitet, med en nästan kriminellt dålig bild. Även detta är en Ford, men av äldre årgång. Närmare bestämt 1931. Bilen (tror jag) är en Model A. Historien om denna bil är något höljd i dunkel, eftersom den enligt transportstyrelsen togs i trafik först 1992, och sedan dess har haft 3 ägare. Dock är den inte privatimporterad, så en gissning är väl att även denna bil renoverats någon gång.

Jag inser att ett sådant här hafsjobb till blogginlägg kommer man bara undan med en gång (om ens det), så jag lovar att nästa gång anstränga mig för att ge er mer högkvalitativt innehåll! Tills dess, adjö.

Den gamle och navet

Den nyss avslutade helgen spenderade jag i mina barndoms trakter, där min sambo och jag i lördags knöt äktenskapens band, så nu är min ungdom över och jag har blivit ärbar!

Eftersom dagens inlägg kommer handla om gubbilar så är min ungdoms avslutande en alldeles utmärkt plats att göra avstamp i. För säkert har ni, liksom jag, många gånger undrat vad det är som gör att vissa bilmodeller i (mycket) större utsträckning än andra förknippas med grånade herrar i keps och beige sportjacka.
Mycket handlar förstås om färg på bilen, en nyans som matchar nämnda sportjacka kommer ju aldrig att bli populär bland yngre bilister. En annan typisk gubbmarkör är att bilarna ofta är påvert utrustade basmodeller.

Men detta ger oss bara halva sanningen. För hur kommer det sig att vissa bilar, trots beige lack och med endast bokstaven L på bakluckan ändå inte får den självklara stämpeln som gubbil? För att utreda detta vidare listade jag i huvudet några av de bilar som jag ser framför mig när jag tänker på gubbilar; Volvo 142 och 242, Ford Orion, VW Jetta och Saab 99. Dessa har en sak gemensamt; Samtliga är (eller gick att få som) tvådörrars sedaner. Denna karossform går hand i hand med den låga utrustningsnivån: De är opraktiska, men billiga. Den typiska gubben har inget behov av en praktisk bil. Han transporterar sällan saker i bagagerummet, och aldrig folk i baksätet. På sin höjd transporterar han en fru, som då förstås sitter bredvid i framsätet.

Så i detta inlägg hyllas männen i beigea sportjackor genom att jag presenterar ett par gubbilspottingar. Volvo 142 och 242 har redan figurerat här på bloggen, och någon Ford Orion har jag dessvärre inte hittat. Kvar är då VW Jetta och Saab 99, vilket ändå inte är så illa.

Denna Jetta stod parkerad utanför mitt jobb, en plats som tidigare visat sig lämplig för spottningar av det mera exklusiva slaget men som alltså duger gott även för mera jordnära transportmedel.

Denna -85:a är inne på sin andra ägare och snikfaktorn är hög: CL-markeringar i stället för sidoblinkers och plåtfälgar med enkla (men snygga) navkapslar. Jag undrar dock om fälgarna var vita från fabrik eller om det är ägare nummer två som har försökt sig på lite s.k. styling.

Saab 90 måste ändå vara gubbilarnas okrönte konung. Hur många av nybilsköparna var under sextiofem? Denna åttiosexa har faktiskt hunnit med tre ägare men är fortfarande i ett oklanderligt skick, bortsett från en ful repa på bakskärmen.

Även denna bil har sina ursprungliga plåtfälgar med navkapslar i rostfritt. Dessa påminner inte så lite om hjulen från en sextiotals Alfa Romeo, och är hjärtknipande stiliga. Egentligen är hela bilen ganska snygg, i synnerhet rakt från sidan. Den har en ganska rakryggad hållning och ser ganska nätt ut, utan att för den skull verka ömtålig.

När jag var liten var navkapslar standardutrustning och aluminiumfälgar lyx, och kanske är det nu dags för en renässans för fälgar i stål, med kåpor i rostfritt som skydd för hjulmuttrarna? Våga vägra lågprofil!

Stoppa saabbet

Jag har tidigare vädjat till er läsare om hjälp att rädda en bil från en säker död, och stärkt av min framgång gör jag det nu igen. Den här gången rör det sig dock inte om något så uppenbart som en gammal Lancia som riskerar att gå till skroten, utan en Saab som riskerar att gå till en artonåring.

Det vi har här är en orörd, lågmilad Saab 900 Turbo till vad som inom en snar framtid kommer betraktas som ett riktigt fyndpris: femton tusen kronor.
Jag ber er nu att handla snabbt och resolut, för femton tusen kronor är exakt så stor budget som 97 % av artonåringarna med nytaget körkort har för att köpa sin första bil. Då vill de förstås ha en snygg bil, gärna med turbo. Och häri ligger alltså faran, för om vi inte agerar nu så kommer detta praktexemplar av svensk egensinnighet snart ha sportratt, sänkfjädrar och sjuttontumsfälgar, och kanske rent av den senare, lutande fronten.

Så kan vi förstås inte ha det, denna bil förtjänar ett bättre öde. Dess rostfria navkapslar förtjänar att ånyo glänsa! Dess Bosch Rallye Knick förtjänar att ännu en gång illuminera sommarnatten! Och den förtjänar att ha sin trubbiga nos i behåll.

Så ännu en gång manar jag er till handling! Låt oss förenas i en gemensam ansträngning att hålla denna Saab fri från kjolpaket. För även om vi kanske inte kan rädda företaget, så kanske vi kan rädda ett exemplar av en av deras bästa produkter. Annonsen finns här.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

I islossningens spår V: Nittiosexa från sjuttiotvå, på lagring sedan åttioett

Jag avslutar min resa i islossningens spår med denna Saab 96. Bilden är på bästa paparazzomanér tagen med teleobjektiv på långt avstånd. Även motivet minner om en celebritet på dekis; En gång i tiden namnet på allas läppar, nu har dock fasaden flagnat betänkligt och spåren av ett allt för hårt leverne tydligt börjat synas, ett faktum som exploateras hämningslöst av kändisfotografen; mig.

Bilen är av årsmodell 1972, med endast fyra ägare och den har bara varit i trafik i runt tio år, med senast godkända besiktning 1981! Nog skulle det vara intressant att veta vad som föranledde dess tidiga avställning. Det kanske är bilvärldens motsvarighet till en barnskådespelare vi ser här; världsberömd en kort stund, sedan omsprungen och bortglömd.

Trots att den ser blå ut på bilden så är den svart i verkligheten,. Det är en färg som passar 96:an väl, men som ändå är ganska ovanlig på modellen.
Bilen står på samma tomt som en skåpbil med reklam för en lokal bilverkstad, något som kan tyda på att den står i begrepp att renoveras. Fast, om det inte har hänt på trettio år så är frågan om det någonsin kommer inträffa. Barnskådespelare får väl sällan en andra glansperiod, antar jag.

Detta inlägg får alltså markera slutet för serien i islossningens spår, liksom för islossningen i stort. Nu ska jag istället börja beta av de intressanta bilfynd som gjordes i Göteborg i helgen.